Artikel i Intra 1/2000.

Mina utvecklingsstörda syskon

Av Leif Strömberg

Det var september 1960. Jag var nio år. Sommaren hade varit varm, sommarlovet var avslutat för länge sedan. Ja, nåt sommarlov hade jag inte annat än i den meningen att jag slapp gå i skolan. Sommarlov för mig och till viss del för mina bröder innebar hårt arbete hemma på gården. Första dagen efter skolavslutningen var det att lägga sig i betstycket, först gallra betorna, det var att ligga på knä flera kilometer, fram och tillbaka, raderna var oändliga och man bara längtade efter att skolan skulle börja igen i augusti. Knäna blev alldeles såriga och ryggen hårt bränt, betskötseln varade hela sommaren, med avbrott för sädhuggningen, då var man lite mer fri på något sätt, kunde gå rakt med ryggen, sprang efter självbindaren, som far körde med fyra hästar. Det gällde att hänga med så att jag flyttade hörnnekarna så hästarna inte trampade sönder dem vid nästa vända.

På kvällarna rök det ur de breda ardennerhästarnas ryggar. Det luktade speciellt från dem. Ibland jobbade hästarna så hårt att någon av dem fick blodstörtning. Vad jag förstod var det en sorts hjärnblödning, p.g.a. överansträngning. Dom vrålade till och bara föll till marken. Då ringde far till slaktare Björk, han kom hem med sin slaktarbil, lade en snara om halsen på hästen och drog upp den i lastbilen. Det var groteskt men jag kunde ändå inte låta bli att titta. Far muttrade, men sa något om att Björk han fixar en ny häst till nästa dag. Min far var alla till lags, utom sina barn och min mor, därför lurade Björk på honom en "ny" häst som såg jävligt gammal ut, men till ett pris som en unghingst.

Vi bodde på en liten gård utanför Svedala, som fick elektricitet först 1958. Det var mörkt som vanligt runt gården. Korna var ute, mor fick gå till ängen för att mjölka dem. Far körde mjölken varje dag, det blev väl en åtta mil om dagen. Han körde klockan fem på morgonen och kom hem i bästa fall vid sextiden. Mor slet som vanligt.

Det var jag och så min sex år äldre bror Kenneth som bodde hemma. Mina tre övriga äldre bröder hade flyttat hemifrån. Gert och Britt, som var två, resp tre år äldre än mig hade också flyttat hemifrån, men det var med tvång, som mor uttryckte det. Både Gert och Britt var gravt handikappade, de var CP-skadade, hade fått skadorna i samband med förlossningen. Gert hade kommit till ett hem i Helsingborg, (Nyhem) och Britt var i Hörby (Georgshill).

Distriktssköterskan och provinsialläkaren hade vunnit en enträgen kamp gentemot min mor om att det var bäst att barnen kom på ett hem. Mor hade alltid varit mycket tveksam, trots hennes enorma uppoffringar för barnen. När de flyttade sa hon: "Ja, vi får väl se...". Mycket riktigt dröjde det inte länge förrän man ringde från Helsingborg och meddelade att Gert hade dött, troligtvis i hjärnhinneinflammation. Mor blev mycket ledsen, men vi andra tog det inte så. Det blev min första begravning.

Det dröjde inte mer än ett år så ringde man från Eslöv och meddelade kort att även min syster Britt hade dött. Det muttrades om tarmvred, men eftersom Britt alltid skrek, så var det svårt att avgöra när hon verkligen hade ont. Hon dog på operationsbordet på Lunds lasarett. Det blev min andra begravning. Jag hade inte fått träffa dem sedan dom lämnade gården.

Förutom Kenneth och jag så bodde även min lillasyster Gun hemma. Hon var också gravt handikappad, med svåra kontrakturer, helt inkontinent, kunde inte prata, kunde inte äta eller dricka själv. Hon var mycket spastisk och bet sig i knogarna ständigt. Hon skrek mycket. Hon satt i en gammal barnvagn, fullt med remmar för att hålla henne "i styr". Jag hade lärt mig tycka om henne i alla fall, jag hade passat henne mycket när mor var ute på åkern. Hon var ju min lillasyster.

Några veckor tidigare hade distriktssköterskan, Astrid, som alltid luktade eter, och provinsialläkaren varit hos oss och pratat förtroligt med mor om att flytta Gun till ett hem. Det viskades om Vejby--strand utanför Ängelholm.

Dom for iväg ganska kort efteråt i en stor svart Volvo, och det dammade exceptionellt efter dem när de försvann bakom vägkrönet. Jag såg på min mor att nu var det bestämt, nu skulle Gun också iväg, visste bara inte när.

Som sagt, det var i september. Min bror Kenneth, som alltid höll uppsikt över mig, var en djävel på fotboll. När min mor var inne hos Gun kunde vi kicka lite på gården. Jag var inte så bra som Kenneth. Han passar en boll till mig och uppmuntrar mig att "skjut för fan, Laffe!" och jag får en träff som jag sällan fått. Bollen far mot Kenneth, men han duckar och bollen far rakt igenom spiskammarfönstret med ett enormt klirr. Kenneth försvinner och kvar står jag, medveten om att jag nu får jag prygel av far. Mycket riktigt så kommer far och undrar vad i helvete jag har gjort. Jag blir stel av rädsla för jag vet vad som ska hända. Han är kvickt tillbaka och jag får några rejäla rapp av den hästpiska, som han under alla andra dar har piskat ardennerna till det yttersta med.

Smärtan är lång och utdragen, men jag vet att den tar slut. Man har väl lärt sig. Jag var mest besviken på Kenneth som smet, han var ju också skyldig. Men både mor och far hade ett gott öga till honom, så han slapp oftast undan.

Jag stannade ute extra länge den kvällen. Snart nog ropade mor att vi skulle äta, far hade ju kommit in, så att då var det dags. Jag satt skamsen vid bordet. Ingen sa nåt, jag vågade inte titta på Kenneth, men jag var hämndlysten. Det var kokt potatis och sill och jag kände mig tvungen att äta allt som bjöds. Det serverades även soppa med grovt bröd så det var bara att äta. Gun låg redan i stora rummet i en utdragbar barnsäng. Hon skrek som vanligt och mor var inne och gav henne något vällingliknande, men det hjälpte föga.

När vi ätit färdigt var det dags att lägga sig. Mor och far sov i det minsta rummet i en utdragssoffa. Kenneth och jag låg några meter från samma rum i gemensam säng. Far hade lagt i ved så att det skulle räcka några timmar framöver. Det luktade alltid unket. Alla ljud hördes, oavsett vad. Men det starkaste ljudet kom från Gun som låg i rummet bredvid, det var öppet in dit, ingen dörr. Gun skrek fasansfullt, mor och far brydde sig inte. Jag höll på att få panik. Kenneth kunde alltid somna ändå.

Efter en timmes skrik står jag inte ut längre. Jag smyger mig upp och vandrar barskt mot Guns säng. Jag ställer mig över henne och slår henne med full kraft på kinden med öppen hand, hon tystnar till, men skriker ännu mer efter en stund. Så småningom tystnar hon men då har jag av rädsla gått och lagt mig med det tjocka täcket över mitt huvud.

Ljuset rinner in genom det tunna fönstret. När jag ser mig om är mors och fars säng tom, Kenneth finns inte heller där i vår säng. Det är morgon, men ovanligt tidigt. Klockan i det stora rummet slår sex slag. Jag skyndar upp med en känsla av skamsenhet, mer än gårdagskvällen.

När jag kommer ut i köket ser jag att mor och far har finkläder. Gun har fått den finaste klänningen på sig, hon biter sig i handknogarna, men det är kläderna som oroar mig. Mor säger att nu är det dags för lilla Gun, det klickar till i mitt hjärta och det går upp för mig att MIN lillasyster ska lämna oss OCH mig. Hon ska till Vejby--strand.... Dom andra reste men kom aldrig mer tillbaka och jag fick ju inte träffa dem. Det surrade i mitt huvud. Jag slog ju Gun i natt... Var det mitt fel?.....

Tiden rusade iväg på något sätt. Mor tog Gun i sina armar. Far gick ut för att möta samma hemska stora svarta taxi, som tidigare hade varit här med sköterskan. Far sa bryskt att jag inte fick följa med, fick stanna hemma hos Kenneth.

Säg nu adjö till Gun, det kan min själ dröja innan du får se henne..., sa far med barsk stämma...

Jag tog Guns sönderbitna hand och smekte henne på kinden.

Den svarta bilen for iväg. Jag sprang efter för att kunna se den så länge som möjligt. Den dagen blev lång, mycket lång. Mor och far kom hem sent, vi fick lägga oss direkt, den natten var det tyst i rummen, jag kunde inte sova ändå...

Gun dog i en bukåkomma 1972. Det var tio år efter det att hon hade åkt. Jag fick träffa henne en gång under åren som gick. På begravningen hade jag arméns paraduniform. Jag stod kvar ensam och länge framför hennes grav. Jag kände tårarna komma och tänkte att jag aldrig mer ska hämnas.

- - - - - - - - - - -

Mina upplevelser från denna barndom har på något sätt följt mig hela livet. Jag har försökt ge mina barn den uppfostran och den kärlek som jag inte fick. Min människosyn har präglats av stor empati mot mina medmänniskor.

Jag är i grunden mentalskötare och tog sjuksköterskeexamen 1977. Jag har jobbat inom alla specialiteter och har även arbetat på Vipeholms sjukhus, när vårdtagarna satt i rader längs väggarna och "skötarna" bevakade dem med hårda attityder och tillrop. Jag jobbar nu på hjärtintensiven på Simrishamns sjukhus.

Jag har inte varit orolig för att själv få skadade barn, men jag tänkte mycket på det när min dotter skulle ha barn, men allt gick bra.

Min son jobbar på en folkhögskola för utvecklingsstörda i Hammenhög och min dotter arbetar med barn.