Artikel i Intra 1/2004.

 

Hans Hallerfors intervjuar Anders Johansson, enhetschef inom fšreningen Betaniahemmet.

 

 

 

 

Anders Johansson:

 

Õ

Arbete inom

handikappomsorg

krŠver kunskap!

 

 

 

"Det finns ingen erfarenhetsbaserad kunskap lŠngre!" Det sŠger Anders Johansson ilsket och slŒr ut med hŠnderna. Han vet vad han pratar om. I snart 30 Œr har han sett hur det blivit allt svŒrare att šverfšra kunskap och skapa kontinuitet i stšdet till personer med utvecklingsstšrning.

"Arbete inom handikappomsorgen Šr ett intellektuellt arbete", slŒr han fast. "Det krŠver kunskap!"

 

 

- N€R JAG B…RJADE - jag var 17 Œr och kom till Stretereds VŒrdhem utanfšr Gšteborg - dŒ fick man gŒ bredvid och lŠra sig, berŠttar Anders Johansson. Det fanns mycket kunskap som inte gick att fŒ pŒ annat sŠtt. Och Šven om det fanns mycket som var dŒligt pŒ vŒrdhemmet, sŒ fanns det ocksŒ mycket positiv kunskap som fšrmedlades vidare. Idag Šr det annorlunda. De som kommer in i jobbet Šr ofta mycket unga. De kanske mšter oss gamla stštar men den generation som borde ha funnits dŠr fšr att slussa in dom i arbetet finns inte. De som Šr fšdda pŒ 60-talet Šr en fšrlorad generation, fšr dem var vŒrdarbetet inget attraktivt. MŒnga unga jobbar ensamma, mŒnga jobbar allt kortare perioder och det blir allt fŠrre som har en gedigen vŒrdutbildning i botten. Men hŠr i vŒra verksamheter hŒller vi hŒrt pŒ kompetensen, det kan vi gšra eftersom vi betalar bŠttre lšner Šn kommunen.

 

 

MŠn i vŒrden

 

Och dŠrmed Šr vi inne pŒ det som Šr Anders Johanssons hjŠrtefrŒgor. Hans arbete med att skapa bra stšd till personer med utvecklingsstšrning och autism i Gšteborg.

 

Efter att han givit upp planerna pŒ att Šgna sig Œt sjšmansyrket sŒ satsade han rejŠlt pŒ handikappomsorgen. Han gick den 2-Œriga sociala omsorgslinjen och lŠmnade Stretered. Men redan dŠr hade han kommit i kontakt med dem som krŠvde extrastšd:

 

- Vi grabbar som var stora och starka fick ibland rycka in nŠr nŒgon "strulade". Det dŠr ledde ocksŒ till ett intresse fšr hur vi mŠn anvŠndes i vŒrden. Vi bildade ett slags "mansgrupp" som blev ganska uppmŠrksammad pŒ sin tid.

 

Men Stretered lades ner och omsorgerna kommunaliserades. Anders arbetade under sju hektiska Œr med att bygga upp ett speciellt stšd fšr dem med autism. Rebeccaverksamheten, som det hette, innebar att man startade sammanlagt 9 gruppbostŠder med daglig verksamhet fšr 27 personer som hade haft svŒrt att platsa i det ordinarie stšdet med integrerade gruppbostŠder.

 

 

3,5 Œrs hšgskoleutbildning

 

NŠr verksamheten i Torslanda byggdes upp letade man efter kunskap och fann den i Danmark.

 

- DŠr hade man en helt annan syn pŒ vŒrdarbetet. Fšr att fŒ fast anstŠllning och full lšn krŠvs 3,5 Œrs hšgskoleutbildning. Plus att man sedan vidareutbildar sig inom olika specialiteter. DŠr anser man det lika nšdvŠndigt med utbildning fšr vŒrdarbete som fšr t ex arbete som socialsekreterare. Man ser arbetet som ett i huvudsak intellektuellt arbete som krŠver mycket tankemšda.

 

Rebeccaverksamheten administrerades av stadsdelsnŠmnden i Torslanda som blev resursnŠmnd fšr denna verksamhet.

 

- Det Šr ett elŠnde med stadsdelsreformen. Skriv gŠrna det. FrŒn bšrjan hade vi ett system dŠr de švriga stadsdelarna "kšpte" platser hos oss, men de pengar vi drog in till stadsdelen anvŠndes fšr annat. Och nŠr besparingsbetingen under slutet av 90-talet bšrjade avlšsa varandra blev det i praktiken ohŒllbart.

 

 

Trštt pŒ kommunen

 

Anders Johansson fick nog av det kommunala.

 

- Jag arbetade som platschef i KungŠlv ett tag, men ocksŒ dŠr var allt sŒ omšjligt. €ven om det var en trevlig atmosfŠr sŒ fanns det ingen som helst mšjlighet att fšrverkliga bra idŽer. Det som var droppen var nŠr vi, pŒ sista mštet innan sommaren, fick reda pŒ att vi lŒg fyra miljoner kronor back. Vi fick sŠtta oss ner och gneta fram olika besparingsfšrslag pŒ tusenlappar hit och dit. Sedan, pŒ fšrsta mštet efter sommaren, fick vi reda pŒ att dom rŠknat fel och att vi lŒg tre miljoner plus! NŒgra siffror i fel kolumn tog verkligen musten ur hela verksamheten. Generellt kan man sŠga att de kommunala systemen skapar feghet.

 

 

Betaniahemmet

 

Det var dŒ Anders Johansson fick ett erbjudande att bšrja arbeta inom fšreningen Betaniahemmets verksamheter fšr utvecklingsstšrda.

 

- Jag mŒste berŠtta om nŠr jag bšrjade, skrattar Anders Johansson. I den verksamhet jag kom till hade det fšrekommit ekonomiska oegentligheter och gruppen fungerade dŒligt. Bland annat var det  ett Šldreboende dŠr det bodde fem personer. PersonaltŠtheten var hšg, unga entusiastiska mŠnniskor, som ville sŒ vŠl. Herregud, jag kom in i en lŠgenhet dŠr den som bodde dŠr satt i rullstol med dammsugare i hŠnderna medan personalen kšrde runt rullstolen i rummet! Han sŒg inte alls road ut! Enda mšjligheten att hšja kvalitŽn pŒ det stŠllet var att dra ner personaltŠtheten! Deras ambitioner gick inte alls ihop med behoven pŒ stŠllet!

 

Det finns ett dilemma i detta. Att hšg personaltŠthet inte alltid Šr det samma som hšg kvalitŽ.

 

- Vi brukar sŠga att nŠr en person med utvecklingsstšrning har noll personal dŒ har han den hšgsta kvalitŽn fšr dŒ slipper han bli korrigerad. €r vi med som personal, dŒ Šr vi ocksŒ med och styr och bestŠmmer. Det kan missfšrstŒs, fšr personalstšdet behšvs. Men det Šr nŠr vi gjort oss sjŠlva obehšvliga som vi lyckats i arbetet - det perspektivet fŒr man inte glšmma. Vi Šr sŒ pigga pŒ att bygga upp personalberoende pŒ olika sŠtt. Om personal i daglig verksamhet t ex beslutar sig fšr att Œka runt och kŠllsortera sŒ bygger man in ett beroende eftersom de som ska utfšra detta aldrig sjŠlva kan ta kšrkort. Man mŒste hela tiden frŒga sig om det man fšreslŒr leder till sjŠlvstŠndighet eller till motsatsen.

 

 

Stšrsta privata entreprenšren

 

PŒ fyra Œr har Anders Johansson tillsammans med Gšran Lindell skapat en ny inriktning pŒ fšreningen Betaniahemmets verksamhet. Man bšrjade med att undersška behovet av en specialinriktad verksamhet fšr personer med autism och ett stort stšdbehov. Idag finns tre gruppbostŠder och tvŒ dagliga verksamheter fšr dessa personer. Och behovet har visat sig mycket stšrre Šn man frŒn bšrjan trodde.

 

Fšreningen Betaniahemmet har dŠrmed vuxit och blivit den stšrsta privata entreprenšren inom handikappomsorgen i VŠstra Gštaland. I en jŠmfšrelse med de affŠrsdrivande verksamheterna i StockholmsomrŒdet stŒr man sig dŠremot slŠtt, nŒgon motsvarighet till de vinstdrivande vŒrdkoncernerna, som t ex OrkidŽn, som dammsugit "marknaden" efter lukrativa verksamheter, finns inte i Gšteborg. DŠr har man satt kvalitŽn och kontinuiteten i verksamheten framfšr kortsiktiga besparingsvinster och ideologiska fŠrgade privatiseringskampanjer. Och det Šr inte de affŠrsmŠssiga aspekterna som bekymrar Anders Johansson. Han Šr glad šver att det inte finns nŒgot vinstintresse kopplat till fšreningen Betaniahemmet.

 

- Fšreningen Šr ju mer inspirerad av gammal Gšteborgsliberal vŠlgšrenhetsstrŠvan och den kan man vŠl tycka lite si och sŒ om. Men det viktiga Šr att all vinst gŒr tillbaka till verksamheterna och att det finns sŒ stora mšjligheter till utveckling och fšrnyelse i en sŒdan hŠr organisation. ByrŒkratin Šr extremt liten och beslutsvŠgarna Šr enkla.

 

 

BestŠmda Œsikter

 

Anders Johansson gillar sin fšrening. Men framfšr allt gillar han sitt jobb. Och han gillar de personer som han arbetat med. Varje omrŒde som han beršr i vŒrt samtal belyser han med personliga erfarenheter och snabbtecknade portrŠtt av dem vars tillvaro han pŒ olika sŠtt varit engagerad i.

 

Han har ocksŒ bestŠmda Œsikter om hur verksamheten ska bedrivas.

 

- VŒrdpersonalen har yrkesbeteckningen habiliteringspedagoger. Vi krŠver hšgskoleutbildning eller liknande erfarenhet och det kan vi gšra eftersom vi betalar ca 2 000 kr mer i grundlšn Šn kommunen. Men vi har ingen handledning till personalen av nŒgon utanfšr verksamheten.

 

- Det lŒter underligt med tanke pŒ vilken typ av verksamhet ni bedriver...

 

- Vi har handledning till arbetsledningen istŠllet. Risken med personalhandledning Šr alltid att arbetsledningen blir avsatt. De flesta personalgrupper har handledning bara fšr att de inte stŒr ut med att de inte vet vad de ska gšra. Det Šr viktigt att det pedagogiska initiativet kommer frŒn ett och samma hŒll och man mŒste ha klart fšr sig vem som Šger problemet. I vŒr verksamhet bedrivs arbetsledning av habiliteringsledaren. Denne pŒ plats och har ansvaret.

 

Jag tycker att det lŒter lite fyrkantigt eftersom min egen erfarenhet av den typen av arbete sŠger mig att personalen kan behšva ett forum dŠr de fŒr professionell hjŠlp av nŒgon utomstŒende att diskutera problemen i arbetet. Men fšr Anders Johansson Šr arbetsledningens auktoritet viktigare. Samma mŠrkligt fyrkantiga instŠllning mšter jag i hans syn pŒ arbetsmetodiken. Att det Šr den som Šr huvudsaken.

 

- Metodiken skapar trygghet. Om man Šr konsekvent behšver det inte betyda sŒ mycket om en personal slutar eftersom tryggheten finns dŠr ŠndŒ. Personalen Šr mer som ett redskap fšr att upprŠtthŒlla strukturen.

 

Jag sŠger att det kŠnns som ett alltfšr mekaniskt synsŠtt. Att min egen erfarenhet Šr den motsatta, att metodiken oftast betytt mindre Šn vi trott, medan dŠremot den personal som kunnat knyta an och skapa utvecklande relationer kunnat Œstadkomma underverk i arbetet.

 

 

Alla pŠrlor fšrsvinner

 

Men i en sak Šr vi šverens: att man mŒste motverka den macho-kultur som ofta blommar upp nŠr man arbetar med svŒra beteendestšrningar. Och att en stor del av arbetet Šr omvŒrdnad. Oavsett vilka teorier man arbetar utifrŒn sŒ Šr det viktigt att sjukdomar och tillŠggshandikapp verkligen upptŠcks.

 

- Det Šr ett detektivarbete ibland, sŠger Anders. Men om nŒgon bšrjar hšra dŒligt, har fšrstoppning eller nageltrŒng sŒ hjŠlper det inte hur pedagogiskt man Šn arbetar.

 

LikasŒ Šr vi ense om att det borde finnas helt andra mšjligheter att ta till vara all den kunskap som finns bland dem som arbetar i boende och daglig verksamhet.

 

- Alla karriŠrmšjligheter som finns gŒr ju ut ur yrket! Alla pŠrlor bland personalen fšrsvinner fšrr eller senare, sŠger Anders Johansson indignerat. Vi har skapat en yrkestitel: habiliteringsledare, som Šr ett fšrsšk att ta tillvara kunskapen hos dem som arbetat lŠnge.

 

Idag finns det fyra habiliteringsledare inom projekt Autism.

 

- Det Šr ungefŠr som pŒ statsteatern hŠr i Gšteborg, fšrklarar Anders Johansson. Dom har en konstnŠrlig ledare och en ekonomisk. Vi har habiliteringsledaren som stŒr fšr kunskapsšverfšring och ansvarar fšr vŒrdkvalitŽn och sedan ansvarar fšrestŒndaren fšr ekonomi och administration.

 

Just fšrmŒgan att ta till vara pŒ erfarenhet och kunskaper Šr vi dŒliga pŒ inom švriga verksamheter, menar Anders Johansson.

 

- Som det Šr nu finns knappast ingen kunskapsšverfšring i de kommunala verksamheterna. Alla mŒste upprepa samma misstag och det Šr bŒde onšdigt och dyrt. Jag minns som i ett gyllene skimmer de utbildningsledare som fanns pŒ landstingstiden. Idag finns ju i praktiken inget utbud av internutbildningar.

 

Lika kritisk Šr Anders Johansson till det kommunala huvudmannaskapets fšrmŒga att styra verksamheten:

 

- De beslutar om saker som de inte sjŠlva kŠnner till. De flesta i de kommunala fšrvaltningarna vet Šnnu inte, trots att det gŒtt sŒ lŒng tid sedan kommunaliseringen, hur livet ser ut i en gruppbostad.

 

SŠger verksamhetsutvecklare Anders Johansson och beger sig ivŠg hem till sin Šppelodling pŒ Tjšrn.

 

- Jag har 49 ŠppeltrŠd. Fšrra Œret blev det 150 liter must.

 

Hans Hallerfors.