Artikel i Intra 1/2004.

 

 

 

Ett reportage av Hans Hallerfors om en psykiatrisk avdelning med speciell inriktning pŒ personer med utvecklingsstšrning.

 

 

 

 

FŒr man bli sjuk om man

bor i en gruppbostad?

 

 

 

PŒ avdelning 243 pŒ Mšlndals lasarett har man samlat pŒ sig mycket erfarenhet av det som inte fungerar i bostŠder med sŠrskilt stšd. Fšr det Šr nŠr stšdet brister som personer riskerar att hamna inom psykiatrin. Och kritiken gentemot kommunernas fšrmŒga att ge ett bra stšd till dem med psykiska problem Šr hŒrd: BŒde den somatiska omsorgen och den psykologiska fšrstŒelsen har stora brister. Och det Šr brister som blir allt stšrre nŠr de som behšver stšd blir Šldre.

 

 

Sedan1990 finns en sluten omsorgspsykiatrisk vŒrdavdelning vid Mšlndals lasarett som Šr direkt inriktad pŒ personer med utvecklingsstšrning och psykiatrisk problematik. Den vŒrdformen Šr man hittills ensam om i landet.

 

 

Gamla traditioner

 

Det finns tre traditioner inom Gšteborgsregionen som haft betydelse fšr det nuvarande psykiatriska stšdets framvŠxt. Psykiatrikern Hans Forssman var lŠnge den tongivande i landet nŠr det gŠllde stšd till personer med utvecklingsstšrning. Han stšrsta insats var den inventering av landets anstalter, och av de ca 12 000 personer som bodde dŠr, som han genomfšrde pŒ 50-talet. Den innebar att man upptŠckte att 73 personer spŠrrats in pŒ anstalter utan att de ens hade nŒgon utvecklingsstšrning. PŒ 60-talet kom hans starka betoning av psykiatrisk behandling att ersŠttas med en mer psykosocial inriktning och utvecklingsstšrning bšrjade betraktas som ett av mŒnga funktionshinder. Men Kent Thuresson, verksamhetsšverlŠkare pŒ avdelning fšr omsorgspsykiatri, betonar ŠndŒ hans betydelse.

 

I Gšteborg och VŠstra Gštaland har man ocksŒ sedan lŠnge arbetat med olika vŒrd- och stšdprogram fšr personer med utvecklingsstšrning och autism. Inflytandet frŒn framfšr allt Christopher Gillberg och Peder Rasmussen, forskare och lŠkare, har varit stark och betoningen pŒ diagnostik och pedagogik har varit stor. Det var ocksŒ Peder Rasmussen som 1988 arbetade fram ett fšrslag pŒ hur stšdformerna borde se ut fšr dem som behšver extra stšd utšver det vanliga utbudet. Det skulle finnas en fungerande šppenvŒrd, det skulle finnas olika mellanvŒrdsformer och det skulle finnas en sluten vŒrdenhet.

 

I Gšteborg fanns ocksŒ en tradition av samarbete mellan kommun och landsting, den gamla omsorgsnŠmnden hade bŒde Gšteborgs stad och Gšteborgs- och Bohus lŠns landsting som huvudmŠn. Det underlŠttade nŠr avdelningen startades.

 

 

…vriga landet

 

Gšteborgsregionen Šr inte ensam om problemen med psykiatrisk problematik hos personer med utvecklingsstšrning. Men švriga kommuner och landsting har anvŠnt olika tillvŠgagŒngssŠtt. Det finns, fšrutom avd 243 i Mšlndal, tvŒ utredningscentra - ett i Upplands VŠsby (Bellstasund som vi skrev om i fšrra numret av Intra) och ett i BollnŠs. I Uppsala finns ett psykiatriskt team som gšr utredningar och stšttar upp personal inom det ordinarie boendet. Och sŒ finns det kloka kommuner som satsat pŒ smŒ specialboenden med bra personalresurser och lŒngsiktiga behandlingsplaner fšr dessa personer. Men mŒnga kommuner gšr ingenting vettigt. Man slŒss med psykiatrin om behandlings- och kostnadsansvaret, man sliter ut sin personal, man flyttar runt problemen och fšrsšker medicinera bort dem.

 

 

Dyr omsorg

 

PŒ avdelning 243 vŒrdas man i genomsnitt 1,5 mŒn. Det finns sex platser pŒ avdelningen och upptagningsomrŒdet Šr hela VŠstra Gštalandsregionen. Specialavtal finns ocksŒ med Halland. Fšr andra utomlŠns patienter krŠvs specialistremiss och riksavtal. PŒ avdelningen finns 17 heltidstjŠnster. Dagtid arbetar fšrutom fšrestŒndaren, fyra mentalskštare och tvŒ sjukskšterskor. PŒ kvŠllstid arbetar tvŒ mentalskštare och en sjukskšterska och pŒ natten vakar en sjukskšterska och en mentalskštare. Dessutom Šr en kurator, en psykolog och en šverlŠkare kopplad till avdelningen. Det gšr att dygnskostnaden per plats Šr hšg: 7 500 kr. (Att jŠmfšra med t ex Bellstasunds utredningscenter som har en dygnskostnad pŒ 5 600 kr.). Ca 50 patienter (en del Œterkommande) vŒrdas per Œr. Avdelning 243 Šr endast till fšr planerade inlŠggningar och vŠnder sig till personer med fšrstŒndshandikapp och psykiatriska problem som Šr šver 18 Œr. Den utredning och behandling som sker pŒ avdelningen inriktar sig pŒ omvŒrdnadsmŠssiga, psykologiska och medicinska faktorer.

 

 

Okunskap inom psykiatrin

 

Lise-Lotte Gustafsson Šr vŒrdenhetschef pŒ avd 243 dŠr hon arbetat sedan 1992.

- Inom psykiatrin behšvde man fšrbŠttra kunskapen om de speciella problem som personer med utvecklingsstšrning har. Det var orsaken till att avdelning 243 startade. Man fšrstod inte att kombinationen av utvecklingsstšrning och psykiatrisk problematik stŠllde speciella krav pŒ omvŒrdnaden.

 

Kent Thuresson betonar att det varit viktigt att blanda omsorgskompetens och psykiatrisk kompetens.

- Det finns mŒnga skillnader gentemot švrig psykiatri. En sŒdan Šr att ingen patient sjŠlv har sškt plats pŒ avdelningen. De har inte den fšrmŒgan. Vi har ocksŒ sett att bland gruppen personer med utvecklingsstšrning finns en stšrre andel med psykiatrisk problematik. Av de ca 3 000 personer med utvecklingsstšrning som finns i vŒrt upptagningsomrŒde har ca hŠlften nŒgon form av psykiatrisk problematik. Vi har fšrsškt kombinera det psykiatriska stšdet hŠr med den omsorgsanda som Lise-Lotte stŒr fšr. FrŒn bšrjan fanns en problematik dŠr, mellan omsorgsandan och psykiatriandan. Mest kom den till uttryck om nŒgon blev arg, dŒ pratade vi om vŒrdintyg, medan Lise-Lotte tyckte vi skulle sŠtta oss och hŒlla om honom. Omsorgsandan Šr viktig eftersom 80-90% av dem som kommer hit uppvisar symtom pŒ brister i omvŒrdnaden dŠr de bor.

 

 

Brister i omvŒrdnad

 

Det Šr alltsŒ pŒfallande hur ofta det Šr brister i omvŒrdnaden som Šr orsaken till intagning.

- I mŒnga fall finns det en rent somatisk grund. Man kan ha fšrstoppning, migrŠn, fotsprickor mm, som ingen observerar och gšr nŒgot Œt. Det saknas en fšrstŒelse fšr, och kunskap om, bŒde somatiska och psykiatriska problem i boendet idag. Kommunerna har inte byggt upp en struktur fšr detta och det har varit dŒligt med kunskapsšverfšringen mellan landsting och kommuner. Man har inte tagit tillvara de erfarenheter och kunskaper som fanns tidigare om den hŠr gruppens behov. Och det brister i utvŠrdering av hur dagens stšd fungerar.

 

Eftersom det ibland finns sŒ stora brister i boendet riskerar insatserna som gšrs pŒ avd 243 att bli fšrbisedda.

- I mŒnga fall tar inte kommunerna sitt ansvar, sŠger Lise-Lotte Gustafsson. Vi gšr en utredning hŠr och vi fšreslŒr olika insatser nŠr de skrivs ut. Sedan kan det dršja nŒgot Œr och samma patient kommer tillbaka med samma problematik. Man har inte gjort nŒgon som helst fšrŠndring i boendet.

 

- Jag Šr ŠndŒ vŠldigt positiv, sŠger Kent Thuresson. Lagstiftningen, LSS, har gjort att de flesta fŒtt det mycket bŠttre. Men det Šr en liten grupp som man har svŒrt att ta hand om. I regionen VŠstra Gštaland finns fyra olika organisationer som har helt olika syn pŒ hur vuxenhabiliteringen ska fungera och samordningsproblemen Šr stora. Dessutom finns fšr lite kunskap om utvecklingsstšrning bland lŠkare och sjukskšterskor inom den vanliga hŠlso- och sjukvŒrden. Men intresset under de senaste fem Œren har škat. Det finns bl a ett nordiskt nŠtverk fšr kunskapsutbyte om psykiatriska problem hos fšrstŒndshandikappade som betytt mycket.

 

- Kan man sŠga att avd 243 behšvs dŠrfšr att det finns sŒ stora brister i landstingens vuxenhabilitering och i den dagliga omsorgen i kommunernas boende och dagliga verksamhet?

- Ja, till viss del, sŠger Lise-Lotte Gustafsson. Omsorgsteamen har ju olika arbetsinriktningar beroende pŒ upptagningsomrŒde. NŠr det inte finns en stšdjande ledning ute i verksamheterna och nŠr man inte har en individuellt utformad omsorg fungerar det inte.

- Det Šr klart att vi ser ju inte dem som det gŒr bra fšr, menar Kent Thuresson. DŠrfšr blir man mer uppmŠrksam pŒ problemen.

 

 

Ingen hŠnsyn till Œldrande och sjukdom

 

Ett problem som blivit tydligt fšr dem som arbetar pŒ avd 243 Šr att stšdet ute i kommunerna ibland inte tar hŠnsyn till att personerna inom handikappomsorgen fšrŠndras, Œldras och genomgŒr olika kriser som alla andra.

 

- Man mŒste anpassa insatserna efter att de flesta blir Šldre, sŠger Kent Thuresson. Det hŠr har man mŒnga gŒnger missat, men allteftersom Œldern škar pŒ dem som idag bor i gruppbostŠder och eget boende sŒ behšvs det mer av medicinskt stšd. Man kan fŒ problem med motoriken och kan fŒ svŒrt att Šta och svŠlja, man kan fŒ problem med hšrseln och synen vilket pŒverkar humšret. Detta kommer att bli ett revolutionerande resursbehov. HuslŠkare och distriktsskšterskor kommer att fŒ Šgna mycket tid Œt den hŠr gruppen och det har man inte insett Šn. Risken, eftersom det inte finns nŒgon uppsškande verksamhet, Šr att man inte ser problemen i tid och dŒ fšrvŠrras de oftast. Det finns en tendens att alla ska trŠnas lŒngt upp i vuxen Œlder. Vi upplever att mŒnga, genom bra habilitering, har blivit mycket duktiga, men sedan, nŠr man Šr i 30 ŒrsŒldern vill omgivningen fortsŠtta och stŠlla hšga krav pŒ individen, bŒde intellektuellt och emotionellt. Om dŒ fšrstŒelsen saknas leder det till att man stŠller šverkrav pŒ individen. Det viktiga Šr ju ŠndŒ vŠlbefinnandet. Vi kan inte bota utvecklingsstšrningen, vi kan inte bota autismen, men vi kan hjŠlpa till med Œngest, sjŠlvdestruktivitet, švervikt, epilepsi, magproblem o s v. Vi kan hjŠlpa till sŒ att de mŒr bŠttre och vi behšver fundera pŒ vad vi vill uppnŒ med olika insatser. Men det finns problem med detta ocksŒ. Fšr om vi hjŠlper nŒgon att komma šver sin depression sŒ kan det resultera i škade krav pŒ omgivningen och det kan ocksŒ bli ett bekymmer om man inte har klart fšr sig vad som hŠnder.

 

- I mŒnga gruppbostŠder finns fšr lite personal, den som Šr sjuk eller kanske deprimerad fŒr inte lov att stanna hemma eftersom det inte finns personal. Det innebŠr att man kan bli utskriven hŠrifrŒn ena dagen och sedan bšrjar man jobba nŠsta. Vanliga mŠnniskor skulle nog stanna hemma ett tag efter en svŒr depression och sjukdomsvistelse. Men man tŠnker inte i de banorna, dels av praktiska problem, och dels av slentrian. Man fšrstŒr inte hur illa de hŠr personerna kan mŒ.

 

- Man kan ofta fŒ personalen att fšrstŒ vad personen behšver, sŠger SŠger Carina Algede, som Šr sjukskšterska i šppenvŒrdsteamet. Men dŒ kan det bli problem att fŒ arbetsledningen att fšrstŒ att hŠr behšvs det extra resurser sŒ att den personen kan stanna hemma och vila sig. SŒ flexibel kan man sŠllan vara.

 

- Om man Šr fšrstŒndshandikappad och har haft ett epileptiskt anfall pŒ morgonen sŒ kan man bli betraktad som arg och irriterad men tvingas gŒ till sitt arbete ŠndŒ. Fšr vanliga mŠnniskor vore nŒgot sŒdant otŠnkbart, menar Kent Thuresson. HŠr skulle det behšvas en bra arbetsledning som kunde gŒ in och fšrŠndra perspektivet. Idag finns i praktiken ingen arbetsledning i gruppbostŠderna. Och man kan undra om man šver huvud taget fŒr vara sjuk om man Šr fšrstŒndshandikappad?

 

 

Hembesšk fšrst

 

- FrŒn bšrjan hade vi mycket vŒld pŒ avdelningen, berŠttar Lise-Lotte Gustafsson. Men vi har arbetat oss samman och har hittat rutiner som fungerar. Vi frŒgar mer efter vad som orsakar aggressiviteten och idag har vi vŠldigt lite arbetsskador hŠr. NŠr vi fŒr remiss frŒn distriktslŠkare hit - de flesta remisser Šr mycket befogade - sŒ gšr vi ett hembesšk. Det Šr vi mycket noggranna med. DŒ fŒr vi kunskap om hur det ser ut hemma hos patienten. Kurator, psykolog och sjukskšterska brukar delta. Huvuddelen av dem som kommer hit har en mŒttlig eller grav utvecklingsstšrning kopplad med nŒgon form av psykiatrisk problematik. Dessutom har de allra flesta somatiska problem.

 

- Men vi sŠger nej om remissen baseras pŒ boendeproblematik - att kommunen inte lyckats ordna ett bra boende. Men det trŒkiga Šr att de dŒ ofta kommer hit sŒ smŒningom ŠndŒ...

 

- Anamnesen, historiken Šr kanske vŒrt viktigaste arbetsredskap hŠr, sŠger Kent Thuresson. Vi mŒste ju veta vad som hŠnt tidigare, vad man fšrsškt fšrr. Ett tag hade vi problem med det eftersom man inte fick spara nŒgra anteckningar inom handikappomsorgen mer Šn tre veckor. Men vi behšver ju veta vad som hŠnt och hur personen fšrŠndrats. MŒnga personer Šr helt historielšsa och det Šr tragiskt. Alla utvecklas och Œldras olika, det Šr individer med olika behov av stšd.

 

 

…ppenvŒrd

 

Carina Algede Šr sjukskšterska inom den šppenvŒrd som Šr kopplad till avd 243.

- Under tre Œr fick vi stimulansbidrag frŒn Socialstyrelsen fšr att starta šppenvŒrdsverksamhet, berŠttar hon. Den har sedan permanentats. Jag jobbar inte ute i gruppboendena, men jag har mycket kontakt med dem.

- En del Œterkommer ofta, berŠttar Kent Thuresson. DŒ kommer de i perioder flera gŒnger fšr att sedan fšrsvinna bort och klara sig bra under lŠngre perioder. Vi har haft personer som varit hŠr i flera Œr. Problemet har varit att hitta hŒllbara lšsningar. Nu har mellanvŒrdsformerna vuxit fram, fšrst med Rebeccaprojektet - nŒgra gruppbostŠder i Torslanda - och sedan inom fšreningen Betaniahemmets autismprojekt (se artikel pŒ nŠsta sida) och vid Solhagaby AB i Lšdšse. Men ett problem med den hŠr gruppen generellt Šr att det sŠllan Šr nŒgon som "Šger problemet". Om man har ett problem i boendet sŒ vet man inte vem som ska gripa in, kommunen eller landstinget. Det gšr det svŒrt att bygga upp fungerande vŒrdkedjor.

 Hans Hallerfors.