Artikel i Intra 3/2003.

Utvecklingsstörning

och rättssäkerhet

Av Barbro Carlsson

Det är inte ovanligt att personer med utvecklingsstörning utsätts för övergrepp. Tyvärr är det sällan övergreppen leder till rättsliga påföljder eftersom förhören ofta är svåra och tidskrävande.

Rättsväsendet kräver att brottsoffret själv ska kunna berätta vad som hänt. Det kan vara svårt när man har en utvecklingsstörning. Brister i tal- och språkutveckling och bristande tids- och rumsuppfattning kan innebära att man inte förstår innebörden i de frågor som ställs. Personen kanske svarar på något annat än vad som det frågas om, vilket kan leda till att han/hon upplevs som förvirrad och ej tillräknelig. Detta kan resultera i att de ej blir trodda. Att ha svårt att formulera sina problem och söka hjälp kan medföra långvariga psykiska störningar.

Alla vuxna är myndiga

Vuxna personer med utvecklingsstörning är alla myndiga, trots att deras begåvningsnivå och utvecklingsålder är avsevärt lägre än deras biologiska ålder.

Handläggning av övergrepp samt förhör bör genomföras med hänsyn till deras utvecklingsålder, svårigheter och begränsningar. Rättssäkerhet ska gälla även för dem!

Offret är beroende av förövaren

Sexuella övergrepp mot människor med funktionshinder begås nästan alltid av en människa som offret känner. Mycket ofta är förövaren en person som offret är beroende av eller får hjälp från (t ex professionella, anhöriga, bekanta). Många människor med funktionshinder är beroende av andra. Då kan det vara svårt att lita på sin egen rätt att säga ifrån. Kanske försvinner den hjälp man är beroende av om man berättar.

Tecken på övergrepp

Tecken eller symtom som kan bero på sexuella övergrepp:

* blåmärken, rodnader, sår, klösmärken och andra tecken på fysiskt våld

* kläder som är sönderrivna eller försvunna

* sexuellt överförda sjukdomar eller graviditet

* rodnad och ömhet runt könsorganen

* förändring av personlighet eller beteenden (psykosomatiska symtom som ont i magen, ökad oro, klängighet, isolering, personen säger och gör saker han ej brukar göra)

* lågt självförtroende, osäkerhet

* depression (personen blir inåtvänd och olycklig)

* tillbakadragenhet (personen missar kontakten med vänner eller slutar att gå ut)

* sömnlöshet (kan ej somna, sover dåligt eller har mardrömmar)

* ätstörningar (personen äter inte/enbart lite eller äter ovanligt mycket)

* förlorar färdigheter eller får försämrad funktionsnivå (personen kan inte längre göra saker och ting som han/hon kunnat tidigare)

* förlust av eller försämrad talförmåga (kommer ej ihåg ord, stamning)

* självskadande beteende (slår, river, skär eller biter sig)

* utagerande beteende (personen slår, sparkar, river eller biter andra)

* opassande sexuellt beteende eller överdriven fokus på sex (personen blottar sig eller rör vid sig själv inför andra, personen gör överdrivna sexuella närmanden mot andra).

Rättstryggheten har urholkats

Snorre Hermansson, ombudsman, säger: "Där samarbete finns blir brotten synliga." Han menar att när misstankar finns om att barn far illa, så vet alla vad man ska göra. Däremot är det inte lika självklart när vuxna med utvecklingsstörning far illa. Det är vanligt att det tar lång tid innan man går vidare med misstanken. Därför blir det mycket svårt att utreda, när anmälan väl har gjorts.

Enligt Snorre Hermansson har rättstryggheten i viss mån urholkats i ny lagstiftning till följd av ett delvis problemförnekande normaliseringstänkande. Intellektuella funktionsnedsättningar medför alltid en särskild utsatthet, inte sällan med störst risker för de med lindrig utvecklingsstörning.

Viktigt att utveckla medkänsla

Margareta Nordeman, leg. psykoterapeut, menar att det är viktigt att möta en person som blivit utsatt för sexuellt övergrepp på ett känslomässigt plan. Denne är ej mottaglig för rationella resonemang. Man måste ta hänsyn till människors känslomässiga utvecklingsnivå för att kunna ge rätt bemötande.

Det är viktigt att lära personer med utvecklingsstörning att känna igen sina egna känslor i stället för att sexualisera allt. Ämnet sexualitet är ofta skambelagt och vid terapi måste terapeuten mer aktiv ta upp ämnet, än normalt.

Oförmågan till empati är vanlig hos förövare av sexualbrott och det är därför viktigt att utveckla förmågan till medkänsla hos dessa personer.

Rättsfria zoner

Astrid Kubis, doktorand i sociologi, anser att gruppbostäder och dagcenter för personer med utvecklingsstörning kan bli "rättsfria zoner". Med "rättsfria zoner" avses sociala arenor där befintlig lag är satt ur spel, dvs där andra normer gäller än rättsreglerna. De som vistas där saknar möjlighet att kunna få hjälp av rättsordningen. Astrid menar att den rättsfria zonen på gruppbostad och dagcenter kan antas se ut enligt följande: olagliga handlingar, där både gärningsmännen och offren har en utvecklingsstörning, anmäls inte till polisen och får inte heller någon annan offentlighet. Kännedom om övergreppen stannar inom LSS-verksamheten. Medborgare med utvecklingsstörning saknar rättssäkerhet, om de möter varandra som gärningsmän och offer. Offren saknar möjlighet att få upprättelse, skadestånd eller brottsskadeersättning. Vissa får även stå ut med en situation, där de drabbas av övergrepp igen och igen, utan att de har någon möjlighet att undvika förövarnas närvaro.

De faktorer som gör att rättsfria zoner upprätthålls är bl a att

• möjliga brott identifieras inte som sådana av LSS-personal,

• gärningsmannen anses vara oskyldig p.g.a. utvecklingsstörning samt ev. psykiskt funktionshinder,

• incidenterna tolkas som mindre lyckade, men ofrånkomliga delar av den relation omsorgstagarna antas ha med varandra,

• övergrepp av omsorgstagare mot personal anses ofta som ett större problem än övergrepp omsorgstagare emellan. En del gärningsmän är omtyckta av personalen och det de gör bedöms därför vara rätt så harmlöst.

Astrid Kubis tycker att vi måste jobba på vår omsorgsideologi. Permanenta övergreppssituationer upprätthålls ibland av omsorgsideologiska skäl. En ambition som anses vara oklanderlig är: "Den som är obekväm ska inte skyfflas vidare, utan vi ska jobba med honom där han bor. Var och en har rätt till sin bostad." Medboendes behov av säkerhet och personlig integritet finns inte med i bilden. Astrid menar att rättsfria zoner och permanenta övergreppssituationer upprätthålls, inte av resursbrist och inte av att LSS-personal saknar lust att göra ett bra arbete, utan av en blind fläck inom omsorgsideologin: att vi inte ser och reagerar kraftfullt när en omsorgstagare förgriper sig på en annan.

Ett annorlunda sätt att berätta

Anders Svensson, leg. psykolog, har under årens lopp arbetat med sammanlagt 13 personer med utvecklingsstörning som varit utsatta för sexuella övergrepp. Några av dem har både varit utsatta för övergrepp och utsatt andra för övergrepp. Anders menar att för personer med utvecklingsstörning är minnena levande även långt efter händelsen. Traumat sjunker inte undan, det lever kvar bredvid allt det andra. När de ska berätta om vad som hänt har de ett annorlunda sätt att berätta:

• De berättar utifrån en önskan om hur det borde ha varit.

• Hos personer med måttlig utvecklingsstörning består berättelsen av händelser utan ramar. Berättelsen kommer i delar.

• Berättelsen är ofta otydlig vad gäller tiden, rummet, och de personer som deltar. Det är lätt att uppfatta det som sägs som drömmar, fantasier eller något som personen har sett på TV. Då är det är lätt att man som terapeut tolkar in sådant som inte finns där.

• Berättelsen är ocentrerad. Den utsatte personen kanske talar lika mycket om att gärningsmannen sagt fula ord som om själva övergreppet. Minnen av förolämpningar och svordomar kan ligga jämsides med minnen av misshandel och övergrepp.

• Ofta har övergreppet varit förbundet med hotelser: "Du får inte berätta", kombinerat med hot mot offret och/eller andra. "Du kan inte berätta, de tror på mig, inte på dig."

• Det är viktigt att veta att offret aldrig är psykologiskt oberoende - han eller hon är alltid underställd gärningsmannen.

Våga se

Marianne Ny, vice chefsåklagare vid åklagarmyndigheten i Malmö, anser att det första steget för kunna förebygga brott är att våga se att brott faktiskt förekommer.

Vuxna med utvecklingsstörning behandlas rättsligt som andra vuxna vid brott, trots att deras svårigheter att ta tillvara sina rättigheter kan vara lika stora som för ett barn.

När en vuxen person med utvecklingsstörning drabbas av brott och inte kan att ta ställning till om han/hon vill polisanmäla händelsen, är det mycket viktigt att det finns klara rutiner på arbetsplatsen för hur misstankar om brott ska anmälas till arbetsledningen. Om rutiner saknas för hur anmälningar ska göras, riskerar de

n som till följd av utvecklingsstörning inte själv kan tillvarata sin rätt att berövas det skydd som rättsordningen ska ge.

När en polisanmälan görs startas en brottsutredning (förundersökning) som ska handläggas skyndsamt. Det är viktigt att i inledningsskedet säkra den bevisning som finns (blåmärken, rivmärken, sperma, hårstrån, saliv etc) genom brottsplatsundersökning, läkarundersökning och förhör med vittnen och målsägande, som annars snabbt kan gå förlorad. Det är oftast brådskande att hålla förhör med den som utsatts för brott (målsäganden). Har offret skador i någon form ska dessa dokumenteras genom läkarundersökning så att rättsintyg kan utfärdas. Samtycke från målsäganden krävs för att göra en läkarundersökning. Det är betydelsefullt att noggrant dokumentera egna samtal med den utsatta, vilket inkluderar att även dokumentera det man själv har sagt. Vilka frågor ställer jag? Är det ledande frågor? Man bör mycket noggrant beskriva eventuella märken, bevis etc i journaler, rapportböcker eller i annan dokumentation. Eventuellt kan man rita och fotografera.

Marianne Ny anser att det är viktigt att man inom rättsväsendet vet vilken utvecklingsnivå målsäganden befinner sig på och vilka ord som personen använder.

Seminarium

De här synpunkterna framkom vid ett seminarium kring "Att förebygga och hantera misstankar om övergrepp mot vuxna personer med utvecklingsstörning och/eller autismspektrumstörning som hölls i Lund förra året. Där diskuterades också hur man skall förebygga övergrepp. Förslag ställdes på att begära utdrag ur brottsregistret vid anställning av personal (även vad det gäller taxichaufförer!). Det framkom även önskemål om utbildningsinsatser till personal inom rättsväsendet och omsorgsverksamhet kring utvecklingsstörning och övergrepp.

Rådgivningsgrupp

I Lund har en samrådsgrupp/rådgivningsgrupp startat där representanter från rättsväsendet, Omsorg och habiliteringsverksamheterna i Lunds, Staffanstorps, Lomma och Kävlinge kommuner samt Vuxenhabiliteringen inom Region Skåne deltar. Tanken är att gruppen ska vara ett forum dit man kan vända sig vid misstankar om övergrepp. Rådgivningsgruppen kommer inte att ta över ärenden, ge behandlingsinsatser etc, men hjälpa till att lotsa vidare. Rådgivningsgruppen ska även kunna bistå med att sprida information, kunskaper om utvecklingsstörning och övergrepp.

--------------------------------

Rådgivningsgrupp i Umeå

Även i Umeå har en rådgivningsgrupp bildats för funktionshindrade som far illa. Syftet med gruppens arbete är detsamma som för gruppen i Lund.

Så här skriver gruppen om personalens åtgärder vid misstankar om sexualbrott mot vuxna personer med utvecklingsstörning.

1. Lyssna, observera, anteckna

- inte förhöra - inte utreda

2. Kontakta genast föreståndare/chef

- skydd mot nya övergrepp

- kan och vill han/hon polisanmäla själv?

- är anmälan till men enligt sekretesslagen?

- samråd med god man

3. Kontakta genast polis

begär instruktion om

- läkarundersökning

- säkra annan bevisning

4. Tala inte med någon obehörig

Varför polisanmäla?

- polis/åklagare kan utreda (med ev hjälp)

- rätt behandling och skydd mot nya övergrepp

- rätt till ersättning

- gärningsmannen ska lagföras (behandlas)

Även rådgivningsgruppen i Luleå har anordnat en rättstrygghetskonferens. En dokumentation från denna kan erhållas utan kostnad vid beställning per e-post: monica.liljefelt@vll.se eller per tel. 090-785 71 01.