Artikel ur Intra 395.

Brustna relationer

"Om jag börjar tycka om någon så slutar de", sa en man med lindrig utvecklingsstörning till Veronica Svensson. Hon skriver om vad personal bör tänka på när de slutar.

Veronica Svensson arbetar som habiliteringsassistent på ett serviceboende i Göteborg. Artikeln baserar sig på en studie "Brustna relationer - En studie av lindrigt utvecklingsstördas upplevelser av separation" som Veronica gjorde under en påbyggnadsutbildning i Social omsorg på Vårdhögskolan i Göteborg.

Ni ska inte tro att ni bara kan sluta!

Av Veronica Svensson

Elisabeth Broberg, som själv är utvecklingsstörd, vände sig vid ett föredrag hon höll, till den personal som arbetar inom omsorgerna:

"Ni ska inte tro att ni bara kan sluta! Ni måste tänka på oss också! Kom och hälsa på oss! Försvinn inte bara!"

Hennes ord gjorde ett starkt intryck på mig. Själv har jag i mitt yrkesarbete med utvecklingsstörda personer upplevt att separationer från personal är något som man inte pratar om. När jag senare gick igenom utbildningen i social omsorg på Vårdhögskolan i Göteborg fick jag tillfälle att undersöka vad som hände med vuxna, lindrigt utvecklingsstörda vid en separation från personal. Jag började med att intervjua några utvecklingsstörda och några föreståndare på gruppbostäder:

"Vad har jag gjort för fel?"

Pär. 36 år. Flyttade hemifrån när han var 14 år. Har bott på elevhem och 14 olika gruppbostäder. Bor nu i egen lägenhet där han får hjälp av personal.

"Mamma orkade inte med mig. Det var därför jag fick flytta. Jag blev arg och slog sönder ytterdörren i mammas lägenhet. Jag kände mig utanför. Föräldrarna betyder mest i livet"

"Det är svårt när personal slutar och inte säger till. Så kommer det nya och nya. Det blir otroligt jobbigt för mig! Jag har upplevt så många olika personal. Varför slutar dom?"

"Hon hjälpte mig mycket. Jag behövde aldrig be henne om saker, för hon visste vad hon skulle göra. Hon visste vad jag klarade av och hjälpte mig med det som jag inte kunde. Hon berättade inte att hon skulle sluta. Det fick jag reda på av föreståndaren. Det är alltid så. De bara slutar och det känns jobbigt. Jag kände trygghet med henne! Nu får jag börja om från början igen. Jag känner mig ledsen och funderar över det som händer, för det är otroligt svårt. Varför slutar hon? Tycker hon inte att arbetet är roligt? Vad har jag gjort för fel? Har jag gjort något galet?"

"Jag vågar inte öppna mig för ny personal, därför att det känns jobbigt att börja om från början igen. Jag är rädd för att personalen ska sluta tvärt."

"Det skiter jag i"

Håkan. 55 år. Flyttade hemifrån efter grundskolan. Har bott på olika institutioner. Bor nu tillsammans med en annan man i en lägenhet på tre rum och kök. Båda föräldrarna är döda.

"Skall jag berätta mitt livs historia? Nej, den vill jag inte ta om igen. Den är så tråkig. Usch, usch, jag längtade efter och tänkte på mamma och pappa. Jag ville att de skulle komma och hälsa på mig, men de kom bara en gång. Jag har inte sett dem sedan dess och nu är de döda."

"Jag är inte rädd för att personalen skall sluta. Det spelar ingen roll. De får gärna sluta. Det skiter jag i."

"Det känns jobbigt när någon man tycker om, slutar, men jag kommer inte ihåg tankarna. Jag kan prata med föreståndaren om något känns jobbigt. Nu orkar jag inte prata mer. Du får ursäkta mig."

"Och jag får inte reda på varför"

Lisa. 26 år. Flyttade till elevhem som tonåring. Har sedan dess flyttat tre gånger. Bor nu i egen lägenhet, som tillhör en gruppbostad.

"Jag hade en kontaktman som var min bästa vän. Det är lite synd, att hon inte kommer längre. Hon bara lade av. Det var änna synd faktiskt. Jag grät häromdagen, för att jag tänkte på henne. Sedan träffade jag henne ute, och då var hon kontaktman för någon annan! Det kändes jobbigt. Varför var hon det inte hos mig längre?"

"När personal slutade på elevhemmet, så mådde jag jättedåligt och tyckte att det var jättejobbigt. Jag tänkte: Skall ni sluta? Och jag får inte reda på varför! Idag känns det bättre för det är samma personal och det är skönt!"

"Om jag börjar tycka om någon så slutar de"

Klaes. 46 år. Bor i egen lägenhet med personalstöd.

"Jag är rädd att en viss kille i personalen ska sluta. Han ser mig som en normal människa. De andra ser mig som en sjukdom."

"Om jag börjar tycka om någon så slutar de."

"Tala om det några dagar innan"

Stina. 45 år. Har bott på barnhem och olika institutioner. Bor nu i egen lägenhet med personalstöd.

"Barnhemmet tyckte jag inte om. De tvingade mig att äta upp min mat när jag var mätt. De låste in mig om jag hade varit stygg. Jag både grät och var arg! Föreståndaren slog folk med galgen. Hon var väldigt sträng och elak. Men det fanns en tant som var snäll. Jag fick blommor och fem kronor av henne, när jag konfirmerade mig. Men hon gick i pension. Det kändes hemskt. Jag mådde dåligt och kände mig ledsen men jag kommer inte ihåg om jag grät."

"Om någon slutar ska föreståndaren tala om det några dagar innan. Personen skall också tala om var hon eller han skall börja att arbeta. Det kan vara roligt om personalen kommer och hälsar på."

Varje separation - en påminnelse

Gemensamt för samtliga av de intervjuade utvecklingsstörda är att de har separerats ofrivilligt från sina föräldrar. Detta har präglat deras sätt att senare i livet skapa relationer till andra människor. För dem blir varje separation en ny påminnelse om separationen från föräldrarna. Ibland är det också så att personalen får ta över delar av föräldrarnas roller, vilket gör separationer extra smärtsamma.

Ofta har de trängt undan sina känslor från barndomen till det undermedvetna, vilket gör att det blir svårt för dem att möta dessa känslor när de tränger upp till ytan. Känslor av att inte ha dugt, av att ha blivit en för stor belastning för föräldrarna, gör sig påminda. Ett sätt att skydda sig mot dessa känslor är att förtränga dem, eller som en av intervjupersonerna sa: "Fy fan, vad jobbigt. Jag får minnesförlust." Rädslan för att bli sviken är också genomgående i intervjuerna: "Om jag börjar tycka om någon, så slutar de."

Brustna relationer

Ute på "fältet" diskuteras det mycket om vikten av att bevara de utvecklingsstördas integritet, men nästan inget om hur vi ska handskas med separationerna.

Först vill vi att den utvecklingsstörde ska berätta sitt livs historia för oss. Sedan ska de anpassa sig efter våra riktlinjer och beteendemönster. När en tid har gått och personal och utvecklingsstörda har blivit samspelta, försvinner ofta personalen ur deras liv. Som personal tycker man att man lärt sig så mycket. För de utvecklingsstörda måste livet gå vidare. Ett liv där de är beroende av personal. Efter en separation måste de bygga en ny relation till annan personal, som i sin tur vill ha reda på omsorgstagarens förflutna.

Är inte detta oetiskt av oss? Vi som säger oss vara så duktiga på etik och moral! Stöd för detta får jag av en av de intervjuade föreståndarna:

"Helst av allt vill jag att personalen är anställd minst två år på ett kontrakt. Den som slutar får själv berätta det för den boende och också tala om varför. Det är viktigt att tala om det så fort man vet att personen skall sluta. Det som känns svårt är att det blir ett nytt testande. Det är inte bara en separation. Det är början till en ny relation, som ska byggas upp med den nya personalen, och det är en lång process."

Gunborg Blomdahl Frej uttrycker i sin avhandling följande: "Om man vidrör en annan människa på ett sådant sätt att hon upplever sig sönderdelad, har man inte värnat om hennes integritet. Och utan respekt för en persons integritet uppstår ingen ömsesidig relation och ingen förändringsprocess mot helhet".

En god relation kan raseras

Vi måste utgå från hur verkligheten ser ut. Det är orimligt att tro att man som personal ska stanna på ett arbete ett helt yrkesverksamt liv. Det är också orealistiskt att exakt veta hur länge man skall stanna. Vad man bör tänka på är hur man går in i en relation med den utvecklingsstörde och vad man vill uppnå med relationen. Det allra viktigaste är dock att fundera över hur vi, den dag vi slutar, ska separera från omsorgstagarna. En god relation kan enligt min mening totalt raseras om det blir en dålig separation. På samma sätt kan en sämre relation växa om separationen blir bra.

Vill jag bekräfta mig själv?

Det finns några frågor som man bör ställa sig innan man går in i ett arbete som bygger på nära relationer med andra människor, vilka befinner sig i beroendeställning:

- Varför vill jag utföra ett arbete som bygger på nära relationer med andra människor?

- Gör jag det för att tillfredsställa mina egna behov eller är det omsorgstagarens behov som styr?

- Vill jag bekräfta mig själv genom att känna mig omtyckt och behövd?

Det är alltså lika nödvändigt att ha klart för sig hur och varför man går in i en relation som det är att avsluta den på ett bra sätt. I båda fallen kan man ha stor hjälp av handledning som ett instrument för personalen att skapa en bra balans mellan närhet och distans till de personer som man arbetar med.

Det vore också en fördel om personalen hade en skyldighet att följa upp separationen efter det att arbetet är avslutat. Är det en utopi att detta skulle kunna ingå som ett krav vid anställningens början? Att det med andra ord skulle kunna ingå i de rutiner och regler som man arbetar efter?

Vikten av att avsluta en relation

"Partir, cèst mourir un peu", säger fransmannen. Att skiljas är att dö en smula. När det gäller att avsluta en relation uttalar Crafoord följande: "Alla relationer har en början, en mitt och ett slut. Det är viktigt att skilja mellan att avbryta och att avsluta".

Många kanske undviker avskeden på grund av att sorgen är så stark, men sorgen är en naturlig och viktig del av avslutningen. En omsorgstagare kan exempelvis ha en stark benägenhet att förneka betydelsen av avslutningen, eller helt avvärja den. "Ständiga separationer kanske är ett tema i hans liv. Istället för att stanna kvar och avsluta en relation har han alltid känt sig tvungen att smita, att sticka, att försvinna. Ofta är det också så att han har blivit lämnad. Han har övergivits, lurats och blivit besviken. Därför är det viktigt att som personal vara noga med att avsluta för att därmed representera något annat än ett nytt svek" (Crafoord, Utvecklande förtrolighet Natur och Kultur 1991).