Artikel ur Intra 4/1997

Snällhet

Stödet till personer med utvecklingsstörning ska utformas så som de själva vill ha det. Eller, för att tala med lagens ord: "Den enskilde ska i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges" (LSS 6 §).

För dem som tagit detta till sitt hjärta har det väl i första hand tolkats som så att den utvecklingsstörde själv ska bestämma hur just hans eller hennes liv ska utformas. Med lyhördhet, fantasi och personkännedom har medveten personal i gruppbostäder, i daglig verksamhet och i distriktsteamen försökt hjälpa den enskilde att, utan pekpinnar, hitta fram till just det som är uttryck för hans unika personlighet. Allt det praktiska: mat, fritidssysselsättning, bostad, arbete ska bära den enskildes kännemärke och om han har den förmågan ska han kunna säga: Detta har jag bestämt! Och därför är detta liv inte alltid detsamma som mina föräldrar eller min personal skulle vilja att jag levde!

Men vilka krav har då den utvecklingsstörde på personalen? Vilka egenskaper vill han eller hon helst se hos dem som förmedlar stödet?

Tittar man i de numera ganska fåtaliga personalannonserna brukar man hitta ord som: mogen, ansvarsmedveten, empatisk, fantasifull. Inget fel i det, men är det verkligen de egenskaper som en person med utvecklingsstörning själv skulle använda?

"Hon ska vara snäll!", det är det ord som man oftast får till svar om man frågar dem som nu ska ha bestämmandet i sin hand. Tar man som personal sin uppgift på allvar så kommer man knappast ifrån detta ord: Snäll!

Själv har jag en kluven inställning till snällheten. "Finns det några snälla barn här?", frågar tomten och i sitt hjärta vet man att den som är allra snällast är den som inte bråkar och hävdar sin rätt. Snällhet som liktydigt med mesighet, konflikträdsla och kanske till och med feghet. Ändå har jag använt mig av just det ordet i många sammanhang där personer med utvecklingsstörning är med. "Det kommer en ny personal i eftermiddag. Hon heter Lena och hon är snäll." Så har jag sagt därför att jag vetat vilket centralt och positivt laddat begrepp just snällheten är för dem som är beroende av andra för att klara av sina liv.

Men den snällhet som personer med utvecklingsstörning frågar efter är kanske inte riktigt den som vi själva tänker på när vi smakar på ordet. Min erfarenhet är att många personer med utvecklingsstörning har en ganska klar uppfattning av hur en snäll person är beskaffad: Det är någon som man inte behöver vara rädd för. Någon som inte blir irriterad när man gör tokiga saker, någon som lyssnar mer än hon pratar. Ja, någon som får andra att känna att de duger och är omtyckta. Eller som ordboken definierar snäll: som (ofta) handlar så att andra får det bra (synonym: godhjärtad).

Så enkelt och samtidigt så svårt! Snällheten som skillnaden mellan bra och dåliga omsorger. Snällheten som den måttstock som kommer att användas när framtidens omsorger utvärderas av dem som ska ha inflytandet däröver. Jo, så är det nog. Den som inte tror mig kan ju fråga själv.

Hans Hallerfors