Artikel i Intra 4/1999.

 

 

 

 

 

 

Det stora steget (3)

 

 

 

Den svŒraste perioden

 

 

 

 

 

ÓDen svŒraste perioden fšr en person med utvecklingsstšrning Šr ofta nŠr skolan tar slut.Ó Det sŠger Kjell Nordenstam som terapeut vid psykoterapimottagningen fšr vuxna vid Omsorgsverksamhetens LŠnscenter  i Stockholm.

 

 

 

Fšr mŒnga personer med lindrig eller mŒttlig utvecklingsstšrning innebŠr steget mellan skola och daglig verksamhet, mellan hemmaboende och eget boende eller boende i gruppbostad, att man hamnar i en existentiell livskris. FrŒgor om den egna personen och funktionshindret blir pŒtagliga. LikasŒ uppstŒr frŒgor om den sexuella identiteten, om behovet av en partner och om man kan fŒ barn och bilda familj. Flertalet klarar sig igenom denna period utan allvarliga psykiska problem, men mŒnga behšver ocksŒ ett psykologiskt stšd.

 

 

Existentiell kris

 

En som har stor erfarenhet av detta Šr Kjell Nordenstam. Efter 25 Œrs arbete som psykolog inom omsorgsverksamhet och habilitrering arbetar han nu sedan fyra Œr tillbaka som psykoterapeut vid terapimottagningen fšr personer med utvecklingsstšrning och andra funktionshinder i Stockholms lŠn.

- Denna existentiella kris kan fšr en del švergŒ i lŒngvariga psykiska problem, sŠger Kjell Nordenstam. Psykiatrin har stora svŒrigheter att hantera denna typ av problematik eftersom man dŠr inte har klart fšr sig vad som Šr speciellt fšr denna grupp mŠnniskor. Man fšrstŒr inte det speciella i deras existentiella situation och man har bristande insikter om handikappet. Detta leder lŠtt till att man betraktar den existentiella krisen som ett symtom pŒ psykisk sjukdom, ja att man psykiatriserar utvecklingsstšrdas problem.

 

 

Unika erfarenheter

 

De erfarenheter som samlats under de fyra Œr som psykoterapimottagningen funnits Šr pŒ mŒnga sŠtt unika. Sammanlagt har omkring 200 personer varit i kontakt med mottagningen. Mellan 50-60 terapier Šr igŒng varje vecka. Av klienterna Šr drygt hŠlften under 30 Œr. Det Šr lika mŒnga mŠn som kvinnor, drygt hŠlften bor i gruppbostad och flertalet arbetar pŒ dagcenter. De flesta har en lindrig utvecklingsstšrning.

- Det finns tvŒ tydliga huvudgrupper som remitteras till mottagningen, sŠger Kjell Nordenstam. Dels Šr det unga vuxna som haft det fšrhŒllandevis bra. De har vuxit upp i sin familj och haft en integrerad skolgŒng, men nŠr syskonen flyttar hemifrŒn, utbildar sig, fŒr jobb, gifter sig, tar kšrkort osv, sŒ blir det alltmer uppenbart att man Šr annorlunda. Det vŠcker kŠnslor som Šr svŒra att hantera. Vem ska man tala med om att man kŠnner sig ensam, utanfšr och mindre vŠrd?

Den andra stora gruppen Šr den som har en svŒrare, tidigare stšrning, kanske pŒ grund av otrygg uppvŠxt eller traumatiska upplevelser. Sexuell problematik Šr inte ovanlig i nŒgondera gruppen. Det kan gŠlla allt frŒn sexuella identitetsproblem till att man varit utsatta fšr sexuella švergrepp.

Gemensamt fšr alla Šr att man gšmmer sig bakom ett skal. DŠrbakom finns sorgen och vreden mot dem som Šr normala. DŠr finns avund, ilska, Œngest, sjŠlvmordstankar och depression.

 

 

Vad som krŠvs

 

Fšr att en terapi ska fungera krŠvs att terapeuten har kunskap om funktionshindret. Utvecklingsstšrning innebŠr fšr det mesta att man tŠnker konkret, att man har svagare verklighetsuppfattning, att man lever i ett stšrre beroende och kŠnner stšrre maktlšshet.

Det Šr ocksŒ viktigt att personen har ett bra stšd i vardagsmiljšn under terapin. Det behšvs ofta att nŒgon fšljer med och stšttar, att personal och anhšriga vet att det kan vara jobbigt att gŒ i terapi.

Det krŠvs ocksŒ att personen har en egen motivation, upplever ett lidande och vill fŒ hjŠlp med det. Det rŠcker inte med att omgivningen anser att den utvecklingsstšrde behšver terapi.

 

 

Magiskt tŠnkande

 

- MŒnga personer med utvecklingsstšrning har ett magiskt tŠnkande, sŠger Kjell Nordenstam. Man tŠnker t ex att "om jag fŒr barn blir jag normal" eller "nŠr jag blir 30 sŒ blir jag normal". Man behšver hjŠlp med att bearbeta sorgen som man upplever nŠr verkligheten inte svarar mot dessa fšrestŠllningar.

MŒnga har ocksŒ en svŒr depression och ofta ett sjŠlvskadande beteende som hŠnger samman med denna depression. Symptomen kan ibland likna ett psykotiskt beteende utan att fšr den skull vara det. Inte sŠllan medfšr fšrsvaren mot den existentiella smŠrtan en svŒrare inre psykisk situation. Man anstrŠnger sig sŒ att utŒt verka "normal" att man tvingas "stŠnga av" stora delar av sin personlighet. Allra sŠmst mŒr de som helt och hŒllet dšljer sin sorg och sina tankar.

 

En terapi brukar i genomsnitt vara i 1-3 Œr. Erfarenheterna frŒn mottagningen Šr fšr det mesta goda. De flesta personer med utvecklingsstšrning kan i dessa samtal fŒ hjŠlp och stšd att hantera sina problem.

                                                                                                            Hans Hallerfors