Artikel i Intra 1/2000.

Gruppbostäder för

personer med demens

Ulla Melin Emilsson vid Socialhögskolan i Lund har undersökt förhållanden vid tre gruppbostäder för personer med demens. Hon fann att vardagen präglas av passivitet - sittande och tittande på TV. I verkligheten vill de inneboende genomgående vara tillsammans med personalen, särskilt i de praktiska sysslorna.

Så många som 28 av de 38 vårdbiträdena var besvikna över kontakten med de inneboende, ledningen och organisationen. De tillbringar större delen av sin arbetstid tillsammans med varandra. De övriga tio kallar hon för "de som orkar". - de ägnar sin arbetstid åt brukarna.

Den stora skillnaden mellan "de besvikna" och "de som orkar" är att de förra inte får sina insatser och sin identitet bekräftad i umgänget med de inneboende. Dessa har ju ett tillstånd som innebär att deras identitet upplöses successivt. En person med demens vet ofta inte längre vem hon är, då kopplingen mellan den inre och den yttre världen, liksom mellan livet nu och då, inte fungerar. Vårdbiträdena får därför inte den bekräftelse på sina insatser och den kontakten i övrigt som innebär en stimulans i arbetet. Detta behov tillfredsställs därför istället genom umgänge med varandra. Detta leder i sin tur till att personer med demens ofta inte får det stöd de behöver för att bibehålla sin identitet.

"De som orkar" bland personalen har tydligen en förmåga att både bekräfta brukarna såväl som sig själv i den ömsesidiga kontakten.

Ulla Melin Emilssons slutsats är att det är nödvändigt att personalen får en kvalificerad och kontinuerlig handledning, som bör inrymma både den efterfrågade bekräftelsen och de kunskaper som behövs för att förstå såväl de egna handlingarna som de vårdades agerande.

Ur Social forskning nr 4, 1999