Artikel i Intra 1/1999.

 

 

 

 

 

Solo, sambo

eller gruppo?

 

 

Av Karl Grunewald

 

 

 

Omsorgslagen 1967 var det bŠsta som hŠnt utvecklingsstšrda i vŒrt land. Den byggde pŒ normaliseringsprincipen

och fšreskrev integrering. Men den talade hela tiden om utvecklingsstšrda som grupp. De ansŒgs ha nŒgot sŠrskilt som fšrenade dem och det ansŒgs dŠrfšr att de borde fŒ sina behov av stšd tillgodosedda i gemenskap med varandra i integrerade former.

I den reviderade omsorgslagen 1985 fšrskšts tyngdpunkten mot individinriktade omsorger. Nu hade den enskildes behov gjorts synlig genom de smŒ boendegrupperna och habiliteringsteamens verksamhet.

Men det Šr fšrst i handikapplagen LSS som detta kommer till uttryck fullt ut. DŠr sŠgs bl a att den enskilde ska kunna fŒ en individuell plan fšr insatserna.

 

 

Gruppbostaden

 

Samtidigt stadgas det om rŠtten fšr den som har ett omfattande tillsynsbehov att fŒ bo i gruppbostad. Vilket ju inte Šr riktigt detsamma som att fŒ bo som andra i samhŠllet.

De flesta gruppbostŠderna bestŒr numera av 4-5 lŠgenheter grupperade kring ett gemenskapsutrymme. Med det vill man fšrena rŠtten och mšjligheten att bo i en fullvŠrdig bostad samtidigt som man har nŠra tillgŒng till gemenskap med andra inneboende och med personal.

Utvecklingsstšrda personer som inte bor i en gruppbostad bor sŠllan med en partner. DŠremot deltar de allra flesta i nŒgon daglig verksamhet medan lŒngt fŠrre Šn genomsnittet i samhŠllet deltar i nŒgra fritidsaktiviteter. I olika inventeringar anges detta stŠndigt som ett problem.

 

 

Att leva som andra

 

MŒlsŠttningen sŒ som den uttrycks i handikapplagen LSS "att fŒ mšjlighet att fŒ leva som andra" kan inte fšrenklas till att den utvecklingsstšrde ska fŒ en egen bostad som andra, Šven om sociologer anger att alltfler vuxna i vŒrt samhŠlle numera lever utan gemenskap med en partner och utan fasta relationer till ett flertal i sin omgivning. Det Šr uppenbart ingen situation som Šr efterstrŠvansvŠrd, Šn mindre optimal fšr vŠlbefinnandet.

 

I anvisningarna fšr tillŠmpningen av LSS talas det upprepade gŒnger om en helhetssyn pŒ den enskildes behov. Det innebŠr att de individuellt inriktade insatserna som lagen talar om mŒste inkludera individens behov av gemenskap och inte isolera en av insatserna - boendet - pŒ de andras bekostnad.

 

 

Alternativ

 

Helhetssynen krŠver tillgŒng till alternativa boendeformer inte bara i nusituationen utan Šven šver tid som en fšljd av Šndrade behov och šnskemŒl med stigande Œlder. Det innebŠr att det borde finnas olika gruppbostŠder med olika ŒlderssammansŠttning, olika grad av tillsynsbehov, olika lŠgen i samhŠllet och olika antal inneboende. Men att en person skulle fŒ mšjlighet att vŠlja sŒ brett torde fšrbli en šnskedršm - det Šr inte troligt att vŒrt samhŠlle under šverskŒdlig framtid kommer att ha resurser nog fšr att kunna erbjuda platser pŒ det sŠttet. DŠrfšr tillhšr "placeringen" av en person pŒ en gruppbostad den kanske svŒraste ŒtgŠrden inom omsorgerna.

 

 

Knyta och behŒlla kontakter

 

Den frihet som den egna bostaden kan utgšra fšr den utvecklingsstšrde mŒste kunna kombineras med den gemenskap som vi alla har behov av. Den styrande faktorn mŒste vara den enskildes šnskan och fšrmŒga att kunna knyta och bibehŒlla kontakter och att kunna kommunicera. I det avseende finns det en stor spridning inom gruppen, alltifrŒn dem som fritt kan uttrycka sig till dem som endast med stšrsta svŒrighet kan uttrycka sina šnskemŒl.

Forskningen visar gŒng pŒ gŒng hur utvecklingsstšrda personer har bŒde ett behov av att fŒ identifiera sig med icke funktionshindrade och med andra med begŒvningshandikapp. Fšr dem med grava funktionshinder blir ofta personalen identifikationsobjekt, vilket inte utesluter en stark samhšrighetskŠnsla med de andra inneboende.

 

 

Isolering eller gemenskap

 

Vad hŠnder med dem som inte ges mšjlighet till en sŒdan tillhšrighet? De som vŠljer att som sŒ mŒnga andra i vŒrt nutida samhŠlle leva ensam utan mšjlighet att bilda ett sambofšrhŒllande?

Fšr den med ett begŒvningshandikapp blir den friheten snart liktydigt med isolering. Mšjligheten att kompensera denna med gemenskaper utanfšr boendet Šr mycket begrŠnsade. Vi kŠnner vŠl till hur svŒrt t ex frŒnskilda mŠn har det i ett ensamboende. MŒnga faktorer bidrar till deras sociala nergŒng och faktiskt Šven fšrtidiga dšd. Den viktigaste faktorn anses var bristen pŒ emotionellt stšd.

VŒra kŠnslor uppstŒr och utvecklas genom en gemenskap med en annan person och vŒra gemenskaper uppstŒr genom kŠnslor. Det Šr dŠrfšr som det Šr sŒ viktigt att hela tiden skapa fšrutsŠttningar fšr att den enskilde med begŒvningshandikapp fŒr bilda intima och varaktiga vŠnskaper samtidigt som man skapar mšjligheter att fŒ uppleva den frihet som Šr grunden fšr identitet och utveckling.

SŒ hŠr uttryckte socialpsykologen Lasse Dencik det i Svenska Dagbladet den 31 maj 1996:

TvŒ Šr livets fšrutsŠttning och den enskilda identitetens utgŒngspunkt. En ensam Šr skuggan av ingen. Det Šr genom sambandet med "den andre" som jag sjŠlv blir till. Jag Šr, inte i fšrsta hand genom att jag tŠnker, men fšr att jag Šr sammanvŠvd med och uppgŒr i en annan mŠnniska.