Artikel i Intra 3/2000.

 

 

 

Gruppbostadens kvalitet

beror pΠpersonalen

 

 

 

Av Hans Hallerfors

 

 

Andy visar mig.  "Du ska ta det lugnt", sŠger han. "HŠr i pŠrmen kan du lŠsa om Moa. Hon Šr en mycket speciell person." Vi stŠller oss pŒ var sida om sŠngen, byter blšjor och tvŠttar av henne. " Det Šr viktigt att vattnet Šr lagom ljumt", sŠger Andy samtidigt som han stryker Moa lugnande pŒ armen.

 

Jag Šr pŒ "intro" i gruppbostaden. Ska jobba extra dŠr i mŒn av tid. Rycka in nŠr nŒgon i personalstyrkan blir hastigt sjuk. Gruppbostaden ligger under samma tak som ŒldringsvŒrden och psykvŒrden i denna stadsdel. "SŒ gick det med den integreringstanken", tŠnker jag. "Alla vŒrdbehšvande under samma tak. Enkelt och rationellt."

Men fšr de fem gravt utvecklingsstšrda, flerhandikappade vuxna som bor dŠr betyder kanske inte detta sŒ mycket. Fšr dem kan dŠremot Andy  vara skillnaden mellan bra och dŒlig omsorg.

 

Jag blir alltmer imponerad nŠr jag fšljer honom mellan de fem smŒ lŠgenheterna. Hans respektfulla och šmsinta omsorger, hans fšrmŒga att skapa kontakt med de boende och hans klara och enkla pedagogik nŠr han pratar med mig.

Andy Šr en del av begŒvningsreserven i Sverige. Innan han fšrŠlskade sig i en smŒlŠndska och flyttade till Sverige var han sportjournalist i Peru. Han har bott sju Œr i Sverige och verkar trivas. Men vad hŠnder om ett jobb som informatšr, journalist el dyl dyker upp? Han har en gedigen datakunskap och vet hur man snickrar ihop en hemsida. Kanske kommer han att lŠmna gruppbostaden nŠr han hittar nŒgot annat, tŠnker jag.

 

NŠsta gŒng fŒr jag arbeta med Stina. €ven hon har det dŠr som Šr sŒ svŒrt att fšrklara: respekten, inkŠnnandet och viljan att hela tiden skapa kommunikation. Hon ser det fina hos de som bor hŠr och hon pratar med dem pŒ ett enkelt och naturligt sŠtt. Hon tar sig tid med var och en och verkar verkligen gilla sitt arbete. Kommer hon att stanna kvar pŒ gruppbostaden? Hon sŠger ingenting om det, men jag tror ŠndŒ att hennes dršmmar handlar om andra yrkesval.

Fšr sŒ Šr det: VŒrdaryrket Šr inte lŠngre ett attraktivt yrke.

 

Varken Andy eller Stina har nŒgon vŒrdarutbildning. En halv dags introduktion (gŒ vid sidan av nŒgon) och sedan Šr det bara att kšra igŒng. UngefŠr som pŒ 60-talets institutioner!

Men Moa, Berra, Vilgot och alla andra vuxna personer med flerhandikapp behšver sŒdana som Stina och Andy. De borde vara stolta, hšgt betalda, gediget utbildade och yrkesmedvetna vŒrdare som fšrgyller livet fšr dem de arbetar med i mŒnga Œr. Men sŒ Šr det inte. Lšnen, arbetstiderna, arbetstyngden, utbildningsmšjligheterna och  annat har gjort detta till ett verkligt lŒgstatusjobb. Det finns ingen framtid i det. I storstŠderna hŒller gruppbostŠderna pŒ att fšrvandlas till arbetsplatser fšr lŒgutbildade. Ett genomgŒngsyrke som man lŠmnar sŒ fort man fŒr lite luft under vingarna. Alltfler finner att de inte har rŒd att jobba kvar, och alltfler finner det omšjligt att kombinera ett normalt familjeliv med gruppbostadens arbetstider. I alla fall om man jobbar šver 60%. Snart fšrsvinner ocksŒ den stora kullen av fyrtiotalister som bšrjade under uppbyggnadstiden pŒ 70- och 80-talen. Dom som Œtminstone har ett Œrs vŒrdarutbildning i botten och som valt detta yrke av intresse och fallenhet.

 

Om man erkŠnner att personalstšdet, fšr de flesta vuxna personer med flerhandikapp, Šr viktigare Šn nŒgot annat, sŒ fšrefaller det mŠrkligt, ja, rent av uppršrande att ingen nŒgonsin stŠller de viktiga frŒgorna: Vad Šr det som fŒr duktiga personer att vŠlja vŒrdaryrket som sin framtida profession? Hur fšrbŠttrar man kvalitŽn pŒ personalstšdet? Och varfšr finns det fortfarande ingen riktig utbildning fšr den stora grupp av vŒrdare som kommer till yrket "frŒn sidan" utan att fšrst ha gŒtt gymnasiets omvŒrdnadslinje?

 

Det finns, trots det tunga och omfattande arbetet, ett slags stilla och sjŠlvklar lunk i dessa gruppbostŠder. Att arbeta med de mest funktionshindrade pŒverkar personligheten fšr de flesta. Det viktiga blir synligare. Och fšr den som sšker svar pŒ livets oerhšrda gŒta finns nog ingen bŠttre plats att bšrja. Fšr vi Šr alla samma. OcksŒ dessa personer som behšver stŠndig hjŠlp fšr att kunna leva vidare. VŒra behov ligger nŠrmare varann Šn vad vi kanske vŒgar erkŠnna. Och ett viktigare jobb Šn som vŒrdare pŒ gruppbostad har jag svŒrt att tŠnka mig.