Artikel i Intra 4/1998.

 

 

 

 

 

FrŒn specialsjukhus

till gruppbostad

till egen lŠgenhet!

 

 

Av Ann-Sofie Fredriksson

 

 

 

Anders var 52 Œr nŠr han "togs hem" frŒn en central anstalt till staden dŠr han en gŒng hade fštts. Efter att ha levt mesta delen av sitt liv pŒ institution kom han, som sŒ mŒnga andra, hem till en kommun dŠr det funnits fšrŠldrar, kanske syskon och andra vŠnner. Rštterna fanns dŠr, men ingenting annat. Hur gick det fšr Anders? Jag ska fšrsška berŠtta lite om hans šde, fšr han har betytt mycket fšr mig.

 

 

Vid avvecklingen av specialsjukhusen och de stora vŒrdhemmen under senare delen av Œttiotalet talades det mycket om integritet och sjŠlvbestŠmmande. GruppbostŠder byggdes och man strŠvade efter att de som bodde i gruppbostaden skulle "passa ihop".  Men de som skulle bo under samma tak blev sŠllan tillfrŒgade och vi som skulle ta hand om dem , vi kŠnde dem ju inte alls. Vi fick egentligen bara ta emot dem som "hšrde till kommunen" och fšrsška gšra det bŠsta av situationen. SŒ kŠndes det i alla fall nŠr de kom till vŒr kommun.

 

 

VŒr erfarenhet rŠckte inte till

 

Ofta var det personer med mycket speciella behov, starkt psykiskt stšrda med emotionella stšrningar. UtŒtagerande och sjŠlvdestruktiva. Om dessa stšrningar hšrde till utvecklingsstšrningen eller var skšrden av uppvŠxtmiljšn hade vi endast gissningar om. Som personal har man svŒrt att fšrstŒ detta ibland. VŒr erfarenhet rŠckte inte till nŠr vi stŠlldes infšr sŒdana hŠr fšrŠndringar. De som flyttade frŒn specialsjukhusen var annorlunda Šn dem vi tidigare arbetat med.

 

 

Blev placerade

 

Anders kom till vŒr stad tillsammans med tvŒ andra personer frŒn ett specialsjukhus i lŠnet. De blev placerade i en gruppbostad med tio platser. SjŠlv jobbade jag i en annan gruppbostad och jag minns att jag tŠnkte: tur att det inte blev vi...

 

Anders var mycket kontaktsškande. Han ville ha allas uppmŠrksamhet hela tiden, tjatade och tršttade ut de flesta i sin nŠrhet ganska snart. Ibland blev han arg, slogs, slog sšnder mšbler, slet sina klŠder i smŒbitar o s v.

 

Allt blev kaos. Personal och švriga boende mŒdde dŒligt. Man kunde inte hantera den nya situationen. SŒ hŠr var det under en lŠngre tid och till slut kom man fram till att gruppstorleken behšvde minskas sŒ att man kunde ge tvŒ personer varsin lŠgenhet och sŠrskilja dem frŒn de švriga.

 

 

Nu var det som det var

 

FrŒgan kom dŒ till mig om Anders kunde flytta till den gruppbostad dŠr jag arbetar. SŒ bestŠmdes ocksŒ. Det var kanske inte med alltfšr stor glŠdje som vi tog emot Anders, vŒren -91.

 

Nu var det som det var och vi mŒste gšra det bŠsta av situationen, resonerade vi. Det var inte sŒ lŠtt att se nŒgot positivt med det hela, men vi bestŠmde oss i alla fall fšr att fšrsška bygga upp en ny tillvaro fšr Anders.

 

Anders var glad och fšrvŠntansfull. Ombyte och nya mŠnniskor har alltid roat honom och bšrjan blev ganska lugn. Det var svŒrt att veta vad vi skulle stŠlla fšr krav pŒ honom nŠr vi hela tiden visste att han kunde bli mycket uppršrd och utŒtagerande. Ganska snart sŒg vi att han hade svŒrt fšr att vŠnta, allt skulle ske hŠr och nu. Han blev mycket uppršrd om vi pŒtalade att Šn var det inte dags att Œka till jobbet. Han ville ocksŒ ha oss personal fšr sig sjŠlv - hŒlla handen och prata. Jag vet inte hur mŒnga gŒnger som han slet sšnder klŠder, kissade pŒ sig, slog sšnder mšbler, klšste och slog efter oss fšr dessa sakers skull. Han blev ledsen nŠr de andra fick besšk av anhšriga eller Œkte hem till dem pŒ helgerna. SjŠlv hade han ingen slŠkt och inga vŠnner som brydde sig om honom. Han fick aldrig Œka "hem" till hšgtider och liknande. Han blev alltid kvar.

 

 

BrŒk och elŠnde

 

Under nŒgra Œr hade han och vi det sŒ hŠr. Det var brŒk och elŠnde bŒde i hans bostad och pŒ dagcentret dŠr han vistades pŒ dagarna. Han fick behovsmedicin och nŠr han var som mest arg och frustrerad fick vi ta vŒra bilar och kšra runt med honom tills han blev lugn. Men direkt nŠr vi kom hem kunde det bšrja igen. Det var jobbiga Œr. Vi gjorde tappra fšrsšk med det ena efter det andra, men inget blev riktigt bra. Det lšste sig endast fšr stunden.

 

 

Hur ville Anders ha det?

 

Vid den hŠr tiden hade man i vŒrt distrikt pŒbšrjat en undersškning om hur och var personer med utvecklingsstšrning ville bo och hur de ville att vi som personal skulle vara. Projektledarna intervjuade personer med utvecklingsstšrning och fick fram ett underlag som presenterades fšr oss omsorgspersonal. Detta satte igŒng mycket i verksamhetens vardag. Hur skulle personalen kunna fšrŠndra sina invanda rutiner och lŒta de utvecklingsstšrda bestŠmma šver sina liv? Och hur ville Anders ha det?

 

PŒ den gruppbostad dŠr jag arbetar kom det ut en person och intervjuade de boende. Utefter vad de sa kunde vi sedan lŠgga upp en strategi fšr hur vi skulle jobba vidare. Gruppbostaden lŒg i tvŒ plan dŠr tre respektive fyra personer bodde tillsammans. Eftersom vŒra lokaler inte gav mšjlighet till individuell livsfšring, sŒ bestŠmde vi att vi skulle ŒterstŠlla švervŒningen till de smŒ lŠgenheter de en gŒng varit. Dessutom fick tvŒ personer varsin egen lŠgenhet i ett angrŠnsande hus.

 

 

SŒ hŠr ville han ha det!

 

Under planeringen och genomfšrandet av allt detta bodde Anders ensam kvar i den švre lŠgenheten och plštsligt blev han helt annorlunda. Han blev lugnare och utbrotten blev mer och mer sŠllsynta. Vi sŒg ganska snart att det var sŒ hŠr Anders ville ha det. NŒgot alldeles eget dŠr han inte behšvde konfronteras med alla andras gšromŒl. Med en personal som bara var till fšr honom.

 

Denna period var ganska lugn fšr Anders men sŒ fort ytterligare en person flyttade in i lŠgenheten Œterkom problematiken. Det stod klart fšr oss att Anders inte skulle behšva bo tillsammans med nŒgon annan. BŒde fšr honom sjŠlv och fšr eventuella medboende - det var inte roligt att alltid behšva anpassa sig efter Anders humšr och vilja - sŒ var det en bŠttre lšsning.

 

 

Brukarsamverkan

 

Nu hade man ocksŒ sškt pengar frŒn arbetslivsfonden och i hela distriktet blev det en massa olika projekt som kom igŒng. Vi pŒ vŒr gruppbostad blev tillfrŒgade om vi ville jobba med Brukarsamverkan - att ška brukarnas fšrutsŠttningar att bestŠmma šver sina liv. Och sŒ blev det, vi tog chansen - vi hade ju trots allt redan bšrjat fšrŠndra oss och vŒr verksamhet.

Fšr oss blev detta projekt som ett godkŠnnande. SŒ som vi jobbat och med den framfšrhŒllning vi hade kunde det bara bli bŠttre. Vi jobbade stenhŒrt med detta under tvŒ Œr.

 

 

Personlig assistans?

 

Som en skŠnk frŒn ovan kom dŒ ocksŒ de nya lagarna: LSS och LASS. Vi funderade pŒ allvar - kunde Anders flytta in i egen lŠgenhet med stšd av personlig assistans?

 

Vi kom fram till att visst kunde han det. Med rŠtt stšd, rŠtt anpassning i lŠgenheten och en stor skopa av entusiastiska personer som trodde pŒ honom i detta.

 

Nu sškte vi, tillsammans med hans gode man, personlig assistans till honom. Vi skakade ocksŒ fram en lŠgenhet pŒ bottenvŒningen i huset mittemot och pŒbšrjade planeringen.

 

Personal borde det finnas runt honom nŠr han vistades i sin bostad, det var nummer ett, sedan kom det nŠtter till detta, vad kunde han behšva dŠr? Fanns det personer som skulle vilja arbeta med denna typ av problem?

 

FšrsŠkringskassans utredning tog lŒng tid, fšr detta hade de aldrig varit med om. Det blev vŠl lite av ett pilotfall eftersom LSS-lagen var sŒ ny. Efter ca ett Œr av utredning och planering kom sŒ beslutet. Anders hade rŠtt till personlig assistans. Kommunen och fšrsŠkringskassan skulle dela pŒ kostnaderna. €ntligen sattes allt igŒng. Fyra personal anstŠlldes - varav tvŒ kŠnde Anders sedan tidigare. Nu skulle det finnas sŠrskild personal fšr honom som var frikopplad frŒn gruppbostaden. Tillsammans fixade vi larm via telefonen, tog hjŠlp av en nattpatrull fšr att kolla lite hur det sŒg ut pŒ nŠtterna. NŠr de kom pŒ besšk de fšrsta gŒngerna stod Anders innanfšr dšrren och sa: "Goddag, bjuda pŒ kaffe jag".

 

 

…verlycklig

 

Anders var šverlycklig. Han hade mycket bestyr med gardiner och annat som han tyckte var viktigt. Nu var det bara han som gŠllde och plštsligt hade han en tvŒrummare fšr sig sjŠlv!

 

Men tryggheten satt fortfarande kvar dŠr sŠngen stod, i sovrummet. Det visade han tydligt om nŒgon kom och hŠlsade pŒ. Den andra delen av lŠgenheten var liksom inte hans, och det tog tid att fŒ honom att bo lite mer i den švriga delen av lŠgenheten.

 

Under det Œr han bodde i denna lŠgenhet sŒ byggde han, med hjŠlp av personalen, upp en tillvaro som ingen trott varit mšjlig. Han hade fŒtt ett liv anpassat efter sig och inte efter nŒgot annat.

 

 

Bakslag

 

Sedan kom bakslaget - LASS-ersŠttningen drogs in fšr de flesta personer med utvecklingsstšrning. FšrsŠkringskassan sa nej vilket innebar att kommunen skulle bli tvungen att bekosta allt sjŠlv. De flesta trodde att det skulle bli nšdvŠndigt fšr Anders att flytta till gruppbostad igen, men icke vi runt honom. Han hade rŠtt att fŒ fortsŠtta bo som han gjort under detta Œr och vi funderade. Skulle vi kunna driva verksamheten utifrŒn gruppbostaden? Ja, med lite mer resurser. Anders hade ju utvecklats sŒ bra i den nya miljšn och tillsvidare bodde Anders kvar som han gjort och kommunen betalade.

 

Vi sŒg šver vŒr verksamhet igen med mŒlsŠttningen att det var vi som skulle anpassa oss efter honom - inte han efter oss. Schemat gjordes om - all personal fick ta del i arbetet runt Anders - och vi blev en till i personalgruppen. Denna fšrstŠrkning lyckades vi Œstadkomma genom att omfšrdela resurser frŒn andra stŠllen. Allt som allt bodde nu sju personer med anknytning till gruppbostaden. Alla hade egna lŠgenheter utom tvŒ som delade en fyra.

 

 

Fick vara med och planera

 

Det gick en tid och plštsligt hŠnde det saker igen! Nu skulle man riva huset dŠr vi hšll till. terigen fick vi fundera pŒ hur vi skulle kunna lšsa detta. Vi intervjuade alla i gruppbostaden om hur de ville ha det, de som inte var beršrda av rivningen kunde naturligtvis bo kvar, men hur det nu var sŒ kom man fram till att det spelade mindre roll var man bodde, bara vi som personal stannade kvar. Vi hade under de hŠr Œren byggt upp en fin relation och de litade pŒ oss att vi lyssnade pŒ dem.

 

Som tur var planerade kommunen att renovera ett stort ŒttavŒningshus med ettor, tvŒor och treor. Naturligtvis blev vi intresserade och vi fick vara med frŒn bšrjan och planera. €ven gode mŠn och anhšriga var med. Vi fick de lŠgenheter som de boende behšvde - med bl a bostadsanpassning i alla badrum. Idag har vi verksamhet i tre plan, tvŒ personer i tvŒor pŒ vŒning 1 och 2 och personallŠgenhet pŒ 3:e vŒningen med fšrbindelse till tvŒ lŠgenheter dŠr tvŒ personer bor. Alla har fŒtt egna lŠgenheter och det fungerar bra.

 

 

Han har fŒtt ett liv

 

Och Anders fick flytta pŒ nytt. Idag Šr han 60 Œr fyllda och bšrjar bli lite gammal. Men han har fŒtt ett liv, ett liv som han borde haft rŠtt till, men ingen har tidigare gett honom chansen. Han har bara varit "Anders som brŒkar" och man har behandlat honom utefter detta. Utbrott, aggressivitet, tjat och mycket av det som tidigare funnits Šr nu nŠstan helt borta. Han Šr lugn, trevlig, har empati med andra, har humor och bryr sig om oss alla. Visst finns det saker kvar frŒn Œren pŒ institution och det kommer vi nog att fŒ leva med, men vad betyder det nŠr mycket har blivit sŒ bra. Vi fŒr acceptera detta och fšrsška fšrstŒ hur livet har tufsat till honom.

 

Och hade det inte varit fšr all den personal som funnits runt Anders de hŠr Œren sŒ skulle han nog ha varit kvar i nŒgon traditionell gruppbostad dŠr han fŒtt fortsŠtta att vara "den besvŠrlige".

 

 

Ann-Sofie Fredriksson Šr fšrestŒndare fšr grupp/serviceboende i  Fagersta.