Artikel i Intra 1/2000.

Hundra tusen

1900-talet var anstalternas århundrade i Sverige. Över 100 000 utvecklingsstörda tvingades leva en del eller hela sitt enda liv på avdelningar, styrda av själsdödande rutiner och kollektivt omhändertagande.

Millenieskiftet innebär förhoppningsvis slutet på denna era av storskalig människohantering. Men arvet för vi med oss. Det finns där och vi måste förhålla oss till det. Vi kan inte tänka bort anstalterna, inte låtsas som om de aldrig funnits.

Spåren finns där, i alla påträngande, ofta bittra, minnen hos de som bott där, hos deras anhöriga och hos personal. Spåren finns ännu i gamla förfallna byggnader och gulnande dokument.

Vi saknar minnesstenarna. De som talar om att här tvingades över ...... människor åren ....... att leva ett liv i armod och försakelse långt borta från sin hembygd. Låt det aldrig upprepas!

Vi saknar minnesstunder i kyrkor och bönehus.

Vi saknar också den nödvändiga diskussionen om skuld och gottgörelse. Det faktum att de flesta av vårdhemmen startades och drevs med de bästa av avsikter förminskar inte vår skuld till dem som helt eller delvis fick sina liv förstörda där.

Vi saknar också den nödvändiga diskussionen om hur anstaltstänkandet och människohanteringen lever vidare i nya former.

Anstalternas avveckling skedde många gånger mot den enskilde eller dennes företrädares vilja. Det var nödvändigt eftersom alternativet hade inneburit ett fortsatt utanförskap. Byråkratisk och politisk klokhet var en stark drivkraft bakom framväxten av de integrerade boendeformerna. Vissheten om att dessa var ett bättre livsalternativ ursäktade många gånger att man inte lyssnade till protesterna. Men idag finns inget försvar för den byråkrati som, utan att lyssna på den enskilde eller dennes närstående (anhöriga, personal, gode män), beslutar om förändringar i dennes dagliga liv. Inte heller för dem som nu smygvägen försöker återskapa institutioner med ökat antal boende och ett minimum av personal i "gruppbostäderna".

Människohanteringen är inget avslutat kapitel i omsorgernas historiebok. Den fortgår:

• Anhöriga förvandlas till motparter i ett förnedrande spel om insatsernas omfång och kvalitet, där den enskildes faktiska behov förblir osynligt.

• Olika modeller för boende och daglig verksamhet lanseras och drivs igenom utan samråd. Verksamheter läggs ut på entreprenad med andra motiv än den enskildes bästa och utan lagstadgat samråd.

• Personalen ses inte som den främsta resursen för att hjälpa den enskilde att förverkliga sitt liv, utan som en kostnadskrävande minuspost i den kommunala budgeten. Detta ansvarsfulla yrke, som borde präglas av hög status och en gedigen kompetens, har blivit ett lågavlönat genomgångsyrke.

Mot bakgrund av gårdagens erfarenheter borde dagens stöd till personer med utvecklingsstörning präglas av generositet och lyhördhet. Där borde finnas ett fruktbart samspel mellan å ena sidan en fortsatt utveckling mot självbestämmande och jämlikhet och å andra sidan en nödvändig ödmjukhet och insikt om att den enskildes livssituation och behov av trygghet kräver ett prioriterat och individuellt utformat stöd.

Men dit är det ännu förskräckande långt att gå!

Karl Grunewald, Hans Hallerfors