Ledare i Intra 2/2002.

Länsstyrelserna nagelfar

Av Karl Grunewald

Sedan 1993 är det länsstyrelsen som har ansvar för den direkta tillsynen över verksamheter enligt LSS. Dessutom ska länsstyrelsen informera och ge råd till allmänheten och verka för att kommuner och landsting planerar sina verksamheter.

Tyvärr tog det åtskilliga år innan länsstyrelserna fick fart på sitt uppdrag. Brist på kunniga konsulenter, dålig samordning och dålig styrning är några av orsakerna. Men nu har de flesta kommit igång och i detta nummer av Intra publicerar vi ett utdrag ur deras årsrapporter för förra året.

Alla länsstyrelser har bevakat domstolstrotset sedan de nu får - och skall! - utfärda ett vite vid uppenbar försummelse. Åtskilliga tycks ha ställt ordentliga krav på kommunerna, men få av dem har i slutändan krävt ett vite. Vad är det som hämmar dem? Kan det vara psykologiska faktorer?

Domstolstrotset tycks ha minskat, det konstaterar de flesta länsstyrelser. Men istället har utebliven verkställighet av de av kommunen beviljade insatserna ökat markant.

Det mest uppseendeväckande är att så många inte får någon kontaktperson. Av de ej verkställda besluten utgör de en majoritet. I något län har nästan hälften fått vänta i ett år!

Detta misslyckande beror på dålig introduktion av kontaktpersoner och brist på kontinuerlig handledning. För att kunna engagera och behålla bra kontaktpersoner måste kommunerna avdela särskild personal. För den enskilde kan förlusten av en engagerad kontaktperson innebära ett svårt trauma.

Rapporterna visar på stora brister i handledning och fortbildning av personal. Än större när det gäller utbildning av vikarier. Följden blir dålig trivsel, dålig omsorg och hög personalomsättning. Som i Göteborg där man på en gruppbostad under ett år hade 40 vikarier på 10 tjänster.

Nära förenat med detta är oskicket att rationalisera bort föreståndarna. Numera är det enhetschefer som gäller och de placeras allt längre bort från sin personal. Flera länsstyrelser rapporterar att enhetscheferna till allt större del ägnar sin tid åt administration och personalrekrytering, när de istället borde finnas närvarande och stödja sin personal.

En stor del av ansvaret för detta måste Socialstyrelsen ta på sig. I förordningen till LSS står det klart att det skall finnas en person med lämplig utbildning som förestår de olika verksamheterna. Men Socialstyrelsen har aldrig tolkat vad som menas med en lämplig utbildning och att förestå en verksamhet.

Brister i dokumentation och handläggning avslöjas av flertalet länsstyrelser. Kommunerna noterar inte besluten eller verkställigheten och informerar inte om rättigheterna. Här handlar det i grunden om bristande respekt för, och dåligt bemötande av, den enskilde.

Flera länsstyrelser har noterat att man sällan får in anmälningar om personskada inom omsorgerna enligt LSS. En länsstyrelse gjorde en inventering och fann att under ett år hade 15 personer råkat ut för allvarliga personskador som inte anmälts. - Föreskrifterna härom är tydliga och viktiga. De måste naturligtvis respekteras.

Det är uppenbart att omsorgerna enligt LSS inte drivs med den respekt för lagstiftningen och för de enskildas utsatta situation, som vår allmänna moral kräver. Politiker och chefstjänstemän i kommunerna har inte förstått att LSS är en rättighetslag som ska drivas i en egen gräddfil. Den får inte nonchaleras - den är inte ens förhandlingsbar.