Artikel i Intra 2/2003.

Europeiska hyckleriåret

Av Hans Hallerfors

Det Europeiska handikappåret pågår för fullt. Konferensdeltagare hastar genom hotellmatsalar, middagar aväts, tal hålls, resolutioner antas, engångssummor anslås i storslagna symboliska gester och allt är alltigenom förträffligt och bra.

I alla fall för dem som deltar.

Det finns en grupp som garanterat inte deltar.

"Människor med handikapp bör stå i centrum för Europeiska handikappåret", skriver EU:s kommissionär med ansvar bl a för handikappfrågor, Anna Diamantopoulou.

Men läser man igenom hennes hemsida på internet eller alla andra hemsidor som hänger samman med det europeiska handikappåret - dom är många och dom är påkostade - så hittar man inte ett ord om de cirka en miljon personer inom EU och de 13 kandidatländerna, som spärrats in på anstalter. Dessa personer, vars enda brott är att de fötts med ett funktionshinder och som därför inte får delta.

"2003 kommer att bli startpunkten för en ny epok och ett nytt sätt för samhället att betrakta handikappade", skriver Yannis Vardakastansis', ordförande i EDF, som är ett rådgivande organ för handikappfrågor inom EU.

Men om detta: Att man inom så gott som hela EU anser sig ha rätt att spärra in en liten minoritet av befolkningen bara för att de inte är lika begåvade som andra - om detta sägs inte ett ord!

Frågar man respektive land om hur många personer med utvecklingsstörning som bor på anstalter så får man inga svar. Det finns nästan ingen statistik om detta. Det finns statistik om hur många som har synskador och hur många som är rörelsehindrade, det finns statistik om tomatodling och torskfiske. Men det finns ingen statistik om dessa anstalter. Det är som om människorna som bor där inte finns.

Men cirka en miljon är dom. Många bor tillsammans med andra i stora salar där ett litet nattduksbord är den enda förvaringsplatsen för personliga ägodelar. Många vistas hela livet bakom låsta dörrar där övergrepp och tvång hör till vardagen. Andra lever i pittoreska, vackert belägna vårdhem med gudfruktig vårdpersonal och pedagogiska ambitioner. Men innanför de vackra fasaderna är det samma lukt av piss och ångest i väggarna. Grunden för alla dessa anstalter av skiftande storlek och målsättning är och förblir avskiljandet. Dessa människor får inte delta.

I Tyskland, under nazismen, mördades i stort sett alla utvecklingsstörda. Det var i dessa s k eutanasi-aktioner som metoderna för förintelselägren utvecklades. I många länder genomfördes omfattande tvångssteriliseringar av utvecklingsstörda av rashygieniska skäl. För att avskilja dem från samhället byggdes ett omfattande anstaltssystem upp i nästan alla europeiska stater. Dessa anstalter utgör idag den sista resten av de kollektiva och människofientliga ideologier som gav staten och samhället oinskränkt makt att utöva tvång mot vissa människor.

Det är måhända ett ödets ironi att Sverige och Norge, som en gång var världsledande i rasbiologi och tvångssteriliseringar, idag har avvecklat alla anstalter för utvecklingsstörda. Med tanke på vår historiska bakgrund är detta inget som vi behöver stoltsera med. Däremot har vi all rätt att säga till Europa:

Riv era anstalter! Idag finns det fullgoda alternativ. Personer med utvecklingsstörning har rätt att få bo som du och jag. Om de behöver stöd för att klara av detta så är det samhällets ansvar att se till så att detta stöd förverkligas.

Ingen skulle vilja bo på en anstalt för utvecklingsstörda.

Ingen skulle välja ett liv skilt från anhöriga och social samvaro i det öppna samhället.

Ingen skulle vilja tillbringa sitt liv i rutiner tillsammans med personer man inte har valt att leva med.

Det finns idag en uppsjö av stolta internationella deklarationer, alltifrån Salamancadeklarationen till FN:s standardregler, som avhandlar funktionshindrades mänskliga rättigheter. Vi skulle kunna fylla hela tidningen med dessa högtravande utfästelser som alla, om de verkligen togs på allvar, skulle omöjliggöra ett fortsatt avskiljande av personer med utvecklingsstörning till anstalter.

"Ett samhälle som utestänger flera av sina medlemmar är ett fattigt samhälle", står det i Madriddeklarationen som ligger till grund för det Europeiska handikappåret. Samtidigt har man i kampanjarbetet underlåtit att ta upp den grupp i samhället som mest konsekvent uteslutits från alla sammanhang. Det är hyckleri!

HH

PS. Karl Grunewald på Intras redaktion har författat en pamflett på engelska mot anstaltsvården i Europa. Med erfarenheterna från avvecklingen i Sverige och Norge som bakgrund uppmanar han Europas stater att sluta avskilja sina mest utsatta medborgare från det samhälleliga livet. Pamfletten kan fås på e-post: karl.grunewald@swipnet.se