Av Hans Hallerfors

Media formar i hög grad vår bild av samtiden. Därför är det inte oviktigt hur personer med utvecklingsstörning framställs i ord och bild.

Som reporter möts man ofta av märkliga reaktioner när man vill publicera bild med namn på personer med utvecklingsstörning. Då börjar omgivningen skruva på sig: "Vi måste nog prata med den gode mannen först", sägs det. Eller "Vi måste få tillstånd av de anhöriga".

"Varför det?" frågar jag, väl medveten om att personen i fråga själv tycker att det är kul att få komma med i tidningen. Jag får aldrig något hållbart svar.

Man kan se dom mest konstiga resultat av denna överdrivna inställning till sekretessen. Miljöbilder, siluetter, vackra sommarhimlar, konstiga teckningar, tråkiga byggnader och färgglada blommor får illustrera artiklar som handlar om livs levande människor.

Eller så använder man bara förnamn, fingerade eller äkta. Att använda förnamn och bild på en vuxen person skyddar inte hans eller hennes identitet. Däremot talar man om att detta är ett annat slags människa. Allra helst som man, i samma artiklar, låter människor utan funktionshinder få ha sina hela namn.

Förr förekom inte personer med utvecklingsstörning alls i media. Alla var ense om att de och deras anhöriga borde skyddas från all slags publicitet. Därmed lämnade man dörren öppen för kollektiv särbehandling, övergrepp och fördomar. Men idag? Ja, hur långt har vi kommit egentligen?

Intra är en liten del av media. För oss är det självklart att de som medverkar ska ha sina fulla namn. Oavsett om de har funktionshinder eller inte. Vi tänker inte bidra till fördomar och hysch-hysch.

På samma sätt har vi reagerat mot de stereotypa bilder av personer med utvecklingsstörning som nu är gängse.

Personer med funktionshinder ska antingen vara offer eller glädjespridare. Ofta påstås att personer med utvecklingsstörning är mer äkta, spontana, skapande och godhetsfulla än andra. Det är inga dåliga tvångströjor som man tillhandahåller. Av idel välvilja.

Ibland måste vi säga det självklara: Att någon har ett funktionshinder innebär inte att omgivningen har rätt att tillskriva honom eller henne egenskaper, bra eller dåliga, bara på grund av detta.

Och när vi kräver att funktionshindrades rättigheter ska respekteras, så gör vi det inte för att det skulle vara synd om dessa personer eller att de skulle vara mer godhjärtade och bättre än andra människor - det vet vi ingenting om. Vi gör det för att vi alla är människor och för att vi alla behövs i samhället.