Artikel i Intra 2/1998.

Har utvecklingsstörda rätt att få vara

LIKA OLIKA SOM ANDRA?

Ann Bakk

Omsorgsnämnndens Länscenter i Stockholm

Utvecklingsstörning är ett utmanande funktionshinder. Det drabbar förmågor som vi värderar högt: att vara intelligent, att klara sig själv, att kunna hävda sig. Att sådana egenskaper ses som allt viktigare i tider av hårdnande konkurrens gör att våra värderingar ständigt sätts på prov.

I varje tidsepok uppfattar vi det synsätt som vi själva omfattar som upplyst och humant. Vi förkastar, med rätta, gamla tiders attityder som okunniga och fördomsfulla, men har svårt att föreställa oss att andra, efter oss, kommer att se våra värderingar som förlegade och våra insatser som undermåliga.

Trots att vi vet att vårt synsätt påverkas av samhällsklimatet och att våra värderingar anpassas till de ekonomiska förhållandena har vi svårt att se sambanden och förutse den kommande utvecklingen.

Just därför är det viktigt att vi ständigt reflekterar över vad som sker och frågar oss om utvecklingen beror på att vi blivit klokare och godare eller om vi även påverkas av mindre ädla motiv. Vad döljer honnörsorden och de till synes förnuftiga resonemangen?

Under lång tid sågs utvecklingsstörda personer som alldeles olika andra människor. Idag vet vi att det synsättet rättfärdigade såväl torftiga vårdhemsmiljöer som rutinmässig tvångssterilisering. Det är smärtsamt att tänka på hur många som tvingades leva under förfärliga förhållanden. Sedan följde en tid när de sågs som visserligen olika, men - faktiskt - också lite lika: "de är ju människor de också". Nu kom inackorderingshemmen, ett sorts mellanting mellan vårdhem och eget boende som sedan utvecklades till gruppbostäder.

Alltmer började man betona likheten mellan utvecklingsstörda och andra: "det är ingen skillnad, de är precis som vi...". Därför ska alla utvecklingsstörda enligt mångas mening bo i alldeles vanliga lägenheter, med mer eller mindre service. Några befarar att särskilt de med en grav utvecklingsstörning - som i större utsträckning än andra upplever en inre ensamhet - kan bli alltför isolerade om de ska bo "precis som andra" Man menar att det kunde vara bra om de hade tillgång till någon sorts gemensamma utrymmen, ett vardagsrum, kanske ett stort kök... Men det går inte för sig enligt "lik-hetstänkarna", det är inte normalt, "har du något vardagsrum ihop med dina grannar kanske?".

Vad kan nu det betyda? Kan den mycket starka betoningen av likhet ha något med samhällsekonomin att göra? Om man osynliggör olikheten så minskar ju behovet av särskilda insatser, särskild personal och särskilda kunskaper - som oundgängligen medför vissa kostnader. De utvecklingsstörda är ju inte ensamma om att ha behov av särskilda insatser, de gamla t ex, blir allt fler och lever allt längre och de behöver också särskilt stöd - och pengarna räcker inte till alla. När den ena gruppens behov blir synliga måste de andras osynliggöras.

Kommer det en tid när utvecklingsstörda ses som mest lika - men med en självklar rätt att även vara olika? När de, liksom vi, får vara unika individer som var och en har sina behov och sina önskemål som behöver tillgodoses för att man ska kunna leva ett gott liv?