Artikel i Intra 3/2003.

 

 

 

 

Etik eller juridik?

 

Av Karl Grunewald

 

 

Sedan sanktionsavgift infšrdes fšr kommuner som inte verkstŠller ett domstolsbeslut bšrjade kommuner istŠllet bevilja en sškt insats utan att sedan verkstŠlla den. …ver ett sŒdant fšrfarande kan man inte klaga i domstol.

 

Sveket mot handikappade var rubriken pŒ en ledare i Dagens Nyheter den 10 juni i Œr om denna form fšr "flagranta lagbrott":

 

"Och sveket Šr totalt. FrŒn kommuner och landsting Šnda upp till regeringen, frŒn enskilda fšrtroendevalda i olika kommuners socialnŠmnder, som inte har begripit att lagtrots Šr kriminellt, till de Œklagare som inte ens tar upp lagbrotten till pršvning."

 

"Cynism Šr total. Pengarna rŠcker inte, hŠvdar flera kommunala representanter och hŠnvisar till att det enligt kommunallagen Šr olagligt att bedriva verksamhet med en budgeterad fšrlust. Ekonomin mŒste vara i balans. Och det Šr alldeles riktigt. Men dŒlig ekonomi Šr aldrig en ursŠkt fšr att bryta mot lagen.

All politik handlar om att prioritera. NŠr pengarna inte rŠcker kan man effektivisera, ška inkomsterna eller minska sin verksamhet inom lagens grŠnser. Men politiker som skŠr ner pŒ musikskolor och simhallar riskerar vŠljarnas ilska. Bland vŠljarna rŠknas helt uppenbart inte de handikappade. Att offra dem har hittills varit riskfritt."

 

"Det mest cyniska i allt detta Šr ŠndŒ regeringens krokodiltŒrar. "FšrfŠrligt" sŠger handikappminister Berit Andnor, men tillŠgger att hon inte kan lova nŒgra pengar till de drabbade."

 

Direktšren Britta Rundstršm pŒ Kommunfšrbundet svarade den 22 juni att LSS Šr ett exempel pŒ ett systemfel dŒ riksdagen beslutar om sŒ kallade rŠttighetslagar, men šverlŒter finansieringen Œt kommunerna.

 

DN replikerade att fšrfarandet tydligen skall uppfattas som civil olydnad. Men om man verkligen vill skapa opinion borde man dra in pŒ sŒdant som orsakar folkstorm, sŒsom simhallar och idrottsanlŠggningar och inte som nu lŒta de mest utsatta mŠnniskorna, som inte kan protestera, drabbas.

 

NŒgra dagar senare, den 24 juni, svarade socialministrarna Berit Andnor och Lars Engquist att de inte var frŠmmande fšr att skŠrpa lagstiftningen om det krŠvdes fšr att Œstadkomma rŠttssŠkerhet fšr den enskilde i dessa frŒgor.

 

Samma dag (!) tillsatte regeringen en utredning som ska ta reda pŒ varfšr besluten inte verkstŠlls, hur lŒng vŠntetid som kan anses vara acceptabelt fšr olika typer av insatser och varfšr man avslŒr en ansškan trots att behov av insats fšreligger.

Nu har det gŒtt tre mŒnader och nŒgon utredningsman har Šnnu inte utsetts. Trots det skall utredningen senast den 1 september 2004 lŠmna fšrslag pŒ lŠmpliga ŒtgŠrder.

 

 

Inte under nŒgot Œrtionde i vŒr historia har riksdagen tagit sŒ mŒnga beslut om funktionshindrade som under 90-talet! DŒ kom Handikapplagen LSS, Lagen om assistansersŠttning,

 

Nationella handlingsplanen fšr handikappolitiken, fšrstŠrkning av Diskrimineringslagen m.m. Och aldrig har det forskats sŒ mycket om handikapp som nu.

 

Samtidigt har det allmŠnna brutit mot lagstiftningen och svikit personer med funktionshinder och deras anhšriga, mer šppet och švermodigt Šn nŒgonsin tidigare. Det Šr den stora paradoxen!

 

Orsaken Šr att kommunalpolitiker och chefstjŠnstemŠn inte alls delar riksdagens vŠrderingar om funktionshindrades rŠtt till full delaktighet och jŠmlikhet och dŠrmed till i handikapplagen inskriven fšrtur till insatser framfšr andra omsorgsbehšvande. Moralen kring funktionshindrade Šr helt enkelt inte ideologiskt fšrankrad.

 

Nyligen publicerade forskarsamfundet 117 idŽskisser fšr framtida forskning om funktionshinder. Inte ett enda av dem tar upp det centrala Šmnet om hur vi ska fŒ acceptans fšr de vŠrderingar  och den hŒllning som Šr avgšrande fšr kommunal laglydnad.

 

I Œr Šr det det europeiska handikappŒret. VŒrt land har valt rŠttigheter som tema. Men behšver vi mera juridik? €r det inte snarare en upprustning av etiken som behšvs?