Ledare i Intra 3/2004.

Tio år med LSS

Av Karl Grunewald och Hans Hallerfors.

Det har varit snålt med champagnen när nu lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, fyller tio år. Kön av gratulanter har inte varit lång. Den lag som vid sin tillkomst hyllades som kanske världens mest avancerade lagstiftning till stöd för funktionshindrade väcker ingen större entusiasm idag. Man kan undra varför?

Kanske har Kommunförbundets ihärdiga kampanj mot LSS givit resultat. Eller är det vår egen och andras kritik av bristerna i LSS som haft en negativ inverkan på hur denna lag betraktas.

Det sorgliga är att de brister som finns inom stödet till funktionshindrade egentligen inte handlar så mycket om LSS. Utan om tillämpningen. Om kommunernas förmåga att hantera - och villighet att acceptera - den lagstiftning som riksdagen antagit.

Många kommuner har öppet demonstrerat mot lagen genom att vägra följa den. Detta har i sin tur lett till att riksdagen tvingats att införa speciella straffparagrafer - något som är unikt i svensk lagstiftning.

I den senaste rapporten från länsstyrelserna (se sid 18) fann man brister i kommunernas hantering av LSS-ärenden i 40% av fallen. Hur ska man tolka detta? Bristande kunskaper? Tidsbrist? Nonchalans?

Oavsett orsak är det uppenbart att rättssäkerheten är på glid. Den som kommer så långt att han söker insatser enligt LSS kan inte längre kan vara trygg för att hans ärende kommer att behandlas korrekt. Men många kommer inte så långt.

LSS ålägger kommunerna att söka upp dem som omfattas av lagen och informera om det stöd som man har rätt till. Man ska fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och man ska informera om rätten till individuell plan. Tanken är att den enskilde, även den som har svårt att läsa lagtexter, ska få det stöd hon eller han behöver och att kommunen ska kunna bedriva en framsynt planering.

Men det är sällsynt att så sker. Framförhållningen och den uppsökande verksamheten existerar knappast och fortfarande, trots Socialstyrelsens satsningar, är det bara 6% som har en individuell plan.

Bristerna i planering och handläggning skapar ryckighet och ojämlikhet. Den som vet sin rätt får ofta vad han/hon begär, medan den som har svårt för snåriga lagtexter riskerar att få nöja sig med ett sämre stöd. Kommunerna söker, som länsstyrelserna konstaterar, efter "nya strategier för att undkomma sin skyldighet".

Tänk om samma nonchalans skulle komma i dagen om det till exempel gällde de lagar som reglerar plan- och byggverksamhet, brandskydd eller vattenförsörjning i kommunerna. Inte många kommunalråd skulle sitta säkert i sadeln då!

Men med LSS går det. Och så länge som Kommunförbundet hejar på, regeringen tiger och Socialstyrelsen är förhindrad att påverka utvecklingen, så sker inte så mycket.

Socialminister Berit Andnor har snart i tre år haft ansvar för handikappfrågorna på regeringsnivå. Hon har legat lågt när det gäller LSS. Utredningar har tillsatts men inte så mycket har hänt. Hittills. Kanske börjar hon nu ändå inse att den rättsosäkerhet som breder ut sig som ett virus inom handikappområdet också kan falla tillbaka på henne själv och den regering hon företräder.

KG, HH