Av Hans Hallerfors

Historien om hur stödet till människor med funktionshinder har utvecklats i vårt samhälle är till stora delar en historia om suckar. Skulle man samla alla suckar som suckats över oförstående makthavare och fördomsfull omgivning, över okunskap och okänslighet, skulle denna enda jättesuck säga mer än alla välformulerade politiska manifest under årtionden framöver.

Intresseorganisationer har kanaliserat den ilska som tusentals personer med funktionshinder och deras anhöriga känt när suckarna blivit alltför tunga. Ilskna och engagerade medborgare och befattningshavare på olika nivåer har tryckt på. Sakta har stödet förbättras och det rättsliga skyddet förstärkts. Positionerna har flyttats fram.

Men likafullt suckas det. För det faktum att det rättsliga skyddet för funktionshindrade är bättre än någonsin innebär sannerligen inte att dessa rättigheter blivit självklara. Några kommuner bryter medvetet mot lagstiftningen och det finns dom som ägnar sig åt advokatyr och finter för att slippa ifrån det kostnadskrävande ansvar som är lagstiftningens själva innebörd. Nu som tidigare tvingas funktionshindrade, anhöriga och vårdpersonal till förödmjukande strider för att erhålla det självklara.

Förr framställdes ofta personer med utvecklingsstörning i negativ dager. Idag finns tendenser till överdrifter i motsatt riktning. I klädfirman Benettons nya broschyr är alla utvecklingsstörda barn kärleksfulla, glada och spontana. I reportagen från utställningar, teaterföreställningar och andra evenemang där personer med utvecklingsstörning deltar, återkommer ständigt uttryck som "äkta", "glädjespridare", "genuina uttryck" o s v. Det faktum att om man fötts med, eller senare erhållit, ett allvarligt funktionshinder skulle på något mirakulöst sätt medföra att man förvandlats till en mer äkta, spontan, glad, skapande och ädel människa.

Då blir det viktigt att ta strid mot den människosyn som till sin yttersta konsekvens förnekar funktionshindrade deras fulla människovärde. För vad personer med utvecklingsstörning är bestäms inte av funktionshindret. Att någon har ett funktionshinder innebär inte att omgivningen har rätt att tillskriva henne eller honom egenskaper, bra eller dåliga, bara på grund av detta. Att ha ett människovärde innebär förvisso också en rätt att få vara ilsken och dum. Och att få ta konsekvenserna av detta. Att ha ett människovärde innebär att man just därför att man har ett människovärde också ska ha rätt att delta i den samhälleliga gemenskapen med andra människor.

När vi således kräver att lagen ska respekteras och personer med utvecklingsstörning ska erhålla de resurser som gör det möjligt för dem att leva ett bra liv i gemenskap med andra, så gör vi det inte för att personer med utvecklingsstörning skulle vara ädlare, finare eller bättre än andra människor. Vi gör det för att de är människor.

LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, är och förblir den viktigaste hävstången i vår strävan efter jämlika levnadsvillkor för personer med omfattande funktionshinder. Därför har Intra framställt en specialskrift om LSS. Det här är ett tråkigt nummer. Men nyttigt! Mycket lagtext och få bilder. Det är ett medvetet val. Vi vill nämligen att INTRAs LSS-skrift ska vara ett verktyg åt dig som suckar. Du ska kunna använda den när du kommer till kommunkontoret. Du ska lätt kunna hitta rätt paragraf och du ska kunna säga: Så här står det!