Hans Hallerfors

Vi blir alla företrädda. Som barn av våra föräldrar och som vuxna av dem som vi givit mandat att företräda oss. Men helst vill vi tala i egen sak. Vi tycker definitivt inte om att någon uttalar sig på våra vägnar om vi inte gett lov därtill. Förmyndarmentaliteten skyr vi som pesten. Vi vet att den förkväver oss.

Personer med utvecklingsstörning blir i högre grad än andra företrädda. Funktionshindret gör att man i varierande grad har svårt att tala i egen sak. Anhöriga, gode män, personal och andra engagerade försöker på olika sätt att tolka den utvecklingsstördes vilja och önskemål. Ibland har vi lov därtill, ibland inte. Ingen engagerad förälder och ingen personal kan undgå att någon gång gå för långt i sitt företrädarskap. Därför behöver företrädarskapet diskuteras och ständigt omprövas.

Förmyndarmentaliteten finns där. Genom rörelser som People First och Klippan har personer med lindrig utvecklingsstörning sagt att nu får det vara nog. Nu måste de målsättningar om självbestämmande och inflytande, som bl a finns uttalade i lagstiftningen (LSS), bli verklighet. Nu måste förmyndarmentaliteten bort! Alltfler företrädare har börjat ompröva sin roll och alltfler personer med utvecklingsstörning har, med eller utan hjälp av handledare, börjat företräda sig själva. Det är en utveckling att glädjas åt.

Men företrädarskapet utsätts för kritik också från andra håll. Det finns en trist och avslöjande tradition av misstänkliggörande framför allt inom de kommunala förvaltningarna. Föräldrar som bevakar att deras barn erhåller de goda levnadsvillkor som lagen föreskriver upplevs som bråkiga och orealistiska. Personal som påtalar brister får höra att de ska hålla tyst och arbeta. Tjänstemän emellan underblåser man ibland dessa stämningar genom att plocka fram exempel på hur någon förälder utnyttjat systemet och lyckats tillskansa sig resurser som sticker i ögonen. Eller hur personal utnyttjar sin position och missbrukar sin ställning. Genom att plocka fram enstaka exempel lycka man, medvetet eller omedvetet, misskreditera alla som tar sitt företrädarskap på allvar. Dubbelmoralen i detta resonemang blir tydlig när man inser att denna kritik av företrädarskapet inte innebär någon ökad lyhördhet gentemot de enskilda personerna. Tvärtom är själva kontentan av dessa resonemang ofta att vad som är bra för den utvecklingsstörde inte kan avgöras av denne själv eller dennes närmaste företrädare, utan av någon person inom förvaltningen långt borta från den det gäller.

Det finns alltså en bra och en dålig kritik av företrädarskapet. Den bra kritiken syftar till att klarlägga företrädarskapets möjligheter och begränsningar. Genom detta stärks den enskildes ställning.

Den dåliga kritiken har sin udd riktad mot det företrädarskap som den utvecklingsstörde faktiskt behöver för att kunna leva som andra. Den riskerar att utelämna honom eller henne till enskilda makthavares godtycke eller till ett liv i samhället som han eller hon, på grund av sitt funktionshinder, har svårt att klara av.

De flesta utvecklingsstörda behöver sina företrädare. Har man inget tal behöver man någon som talar åt sig. Kan man inte skriva behöver man någon som skriver åt en. Och har man svårt att uttrycka önskemål så är det den som står en närmast som måste försöka klura ut vad som blir bäst. Den som fullgör denna medborgarrättsligt viktiga uppgift ska inte behöva bli misstänkliggjord. Föräldrar ska respekteras i sitt föräldraskap. Man ska mötas av respekt och förståelse när man försöker se till att ens barn får ett bra liv. Är man personal är det likaledes en självklar del av ens arbetsuppgift att tolka och uttrycka det som man uppfattar är den utvecklingsstördes behov. För att fullgöra denna ansvarsfulla uppgift behöver man stöd, kunskap och uppmuntran. För en bra företrädare står inte i vägen för någons växande. En bra företrädare understödjer och uppmuntrar den företrädde att, så långt det överhuvud taget är möjligt, hitta vägar till självbestämmande och egenmakt.

Det behövs kunniga och stridbara politiker, tjänstemän och medborgare som bevakar de svårt funktionshindrades intressen i alla beslutande församlingar. Företrädarskapet handlar ytterst om vår solidaritet och vårt humanistiska arv. Ingen människa är en ö.