Ledare i Intra 4/1999.

 

 

 

 

FrŒn sjukvŒrd

till ŒldringsvŒrd?

 

 

Av Hans Hallerfors

 

 

 

Landstingsepoken Šr fšr alltid ett passerat kapitel. PŒ den tiden organiserades omsorgerna som den švriga verksamheten inom landstingen. PŒ vŒrdhemmen bedrev man sjukvŒrd med šverlŠkaren i toppen, avdelningar med omklŠdningsrum fšr personal, vita rockar och olika listor som bevakade de intagnas hŠlsostatus (vikt, mens och avfšring).

Starka krafter ville sŒ sent som under 60-talet gšra omsorgen till en disciplin under psykiatrin. Men den socialpsykologiska inriktningen gick segrande ur den striden. Det medicinska omhŠndertagandet som styrande fšr omsorgerna fšrkastades. Och dŠrmed šppnades dšrren. Normaliseringstanken slog igenom pŒ bred front. Utvecklingsstšrdas medborgerliga rŠttigheter erkŠndes - Œtminstone pŒ papperet. Och det naturliga steget pŒ denna utveckling blev kommunaliseringen.

 

Men det Šr hŠr som utvecklingen spelat oss ett allvarligt spratt. Det vi inte rŠknade med var att kommunerna ocksŒ har en egen, sedan lŠnge utvecklad, tradition av omhŠndertagande. Vad som nu hŠnde var att kommunerna inlemmade stšdet till funktionshindrade i den kommunala vŒrdkulturen. €ldre- och handikappomsorgen blev i de flesta fall beteckningen pŒ den fšrvaltning som ansvarade fšr stšdet till funktionshindrade.

 

StrŠvan efter rŠttvisa kan sŠgas vara det centrala i den kommunala fšrvaltningskulturen.

Denna rŠttvisestrŠvan var frŒn bšrjan en av arbetarršrelsens ideologiska kŠrnfrŒgor. De som av olika skŠl inte kan fšrsšrja sig sjŠlva skall ŠndŒ ha rŠtt till en drŠglig tillvaro. En social fšrvaltningstradition utvecklades som innebar att myndigheten avgšr vad som Šr rŠttvisa och i faderlig allvishet ser till sŒ att alla fŒr var sin del av kakan.

Idag har vi ett samhŠllet som utvecklats i en alltmer ojŠmlik riktning. Lšneskillnaderna har škat i en omfattning som bara fšr 20 Œr sedan skulle ansetts som orimliga. Eftersom de hjŠlpbehšvande dŠrigenom ocksŒ škat, anvŠnds rŠttvisemodellen framfšr allt som ett medel att utjŠmna skillnader inom gruppen av hjŠlpbehšvande. NŒgon delgrupp mŒste fŒ minskat stšd av kommunen, medan andra fŒr tillgodogšra sig de resurser som dŒ frigšrs.

NŠr denna kultur numera mšter sjŠlvstŠndiga individer som struntar i kommunens tolkning av vad som sŠgs vara rŠttvisa och i stŠllet gŒr till domstol och dŠr krŠver och fŒr sin lagliga rŠtt blir det en ordentlig kollision mellan tvŒ olika synsŠtt.

LSS gŒr i detta avseende pŒ tvŠrs med den kommunala fšrvaltningstraditionen.

 

Kommunaliseringen av stšdet till personer med utvecklingsstšrning var bara en liten del i raden av uppgifter som under 80- och 90-talen fšrdes šver till kommunerna. Kommunaliseringen av grundskolan och sŠrskolan, €delreformen och PsykŠdelreformen Šr sjŠlvfallet lŒngt stšrre till sitt omfŒng. Ofta sŒg kommunen betydande rationaliseringsvinster i att samordna stšdet till funktionshindrade med ŒldringsvŒrden. Man var knappast medveten om de speciella villkor som gŠllde just denna grupp mŠnniskor. Eller sŒ fick man fšr sig att den har varit en sŒ privilegierad grupp att den nu gott kan finna sig i att inordna sig i ledet. Genom att vuxenteamen och barnteamen stannade kvar i landstingen fšrlorade den kommunala handikappomsorgen de experter som varit de starkaste bŠrarna av ideologisk medvetenhet och kunskap.

Det Šr i det ljuset man kan fšrstŒ varfšr fortbildningsverksamheten av personal avstannat och att grundutbildningen fšr vŒrdare i det nŠrmaste upphšrt. LikasŒ de kommunala tjŠnstemŠnnens ofta naiva och oreflekterade anammande av den s.k. trapphusmodellen.

 

Kommunernas mŒnga gŒnger bristande ideologiska medvetenhet har blivit ett hot mot hela handikappreformen. De har inte tillŠgnat sig den grund som LSS vilar pŒ: nŠmligen att stšdet till funktionshindrade har som mŒl att skapa jŠmlika levnadsvillkor med det švriga samhŠllet. Att de som har svŒra och livslŒnga funktionshinder mŒste sŠrbehandlas fšr att de ska kunna fŒ mšjligheter att leva ett liv med full delaktighet och jŠmlikhet.