Ledare Intra 1/2002

Man kan storkna

av för mycket godhet!

Tänk att vara utsatt för så mycket godhet. Det måste vara outhärdligt!

Så har jag ofta tänkt när jag ramlat in i olika sammanhang där utvecklingsstörda deltar. De som har ett funktionshinder är ofta liksom omgärdade av denna allt genomträngande och ständigt lika leende omtanke.

Det finns problem med denna godhet. Det känns som att den ibland finns där bara för att skyla över någonting annat. Någonting farligt.

Man kan se det tydligt i de organisationer som på olika sätt organiserar godheten. Få organisationer har en så dålig psykisk arbetsmiljö som kyrkan. Den människokärlek som predikas verkar ibland ha märkvärdigt svårt att komma till uttryck i det egna inre arbetet. På samma sätt är det ofta inom handikapprörelsens organisationer vars själva idé handlar om tolerans och om att hjälpa och stödja andra. Även de verkar stundom genomsyrade av bittra fejder och antagonistiska personmotsättningar.

När man måste enas om den egna rättfärdigheten blir konsekvensen att man sopar motsättningar och ifrågasättande under mattan. En sådan attityd skapar stillastående och surdegar.

Ibland har godheten totalitära anspråk.

Den som dristar sig till att kritisera godhetens uttryck blir ofta varse att det kan vara mycket farligt. För om man ifrågasätter någons kärleksgärning så ifrågasätter man ofta själva grundbulten i en mödosamt hopsnickrad självbild. "Jag är en god människa. Alltså måste också mina handlingar vara goda. Om någon påstår att mina handlingar inte är goda så är jag misslyckad som människa". En del är beredda att gå mycket långt för att få tyst på en sådan kritik.

Därför kan det vara mycket svårt för den som vill vända ryggen till och klara sig utan den godhet och omtanke som man upplever som förkvävande. Likaså för den som vägrar ställa upp på omgivningens förväntningar av att vara leende och gladlynt.

Det finns all anledning att skärskåda den godhet som omger personer med utvecklingsstörning. Att fråga sig huruvida inte denna dagliga, kärleksfulla och skyddande omsorg borde bytas ut mot en mer respektfull och lyhörd vilja att stiga åt sidan.

Funktionshindret utvecklingsstörning innebär förvisso beroende. Beroende av andra människor. Men avgörande för hur den som har inlärningssvårigheter klarar av sitt liv är hur omgivningen förmår hantera den makt som man får över en annan individ. Det man gör, som personal eller anhörig, kan alltid ifrågasättas. Ju mer vi diskuterar och ifrågasätter våra egna och andras motiv, desto mindre plats för den självrättfärdiga godheten kommer det att finnas.

Och desto mer plats för människan.

Hans Hallerfors