Artikel i Intra 2/2000.

 

 

 

 

Levnadsvillkoren

har fšrsŠmrats!

 

 

 

Hela Magnus Tidemans forskning genomsyras av forskningens ansvar fšr att analysera vŠlfŠrden i vŒrt samhŠlle med tonvikt pŒ de utsatta gruppernas fšrhŒllanden. Alltfšr ofta avpolitiserar vetenskapare sina resultat istŠllet fšr att lyfta fram de vŠrderingsgrunder som politiska inriktningar leder till, sŠger han.

 

Nu har han samlat all sin forskning under 1990-talet om konsekvenserna fšr personer med utvecklingsstšrning av kommunaliseringen av sŠrskolan och omsorgerna i en diger bok. Den Šr brett upplagd med šversiktlig redovisning av utvecklingsstšrdas situation i vŒrt samhŠlle - en riktig lŠrobok! Och lŠtt att lŠsa.

 

HŠr ger jag lite smakprov pŒ ett kapitel i boken som heter Slutsatser, praktisk relevans och fortsatt forskning.

 

Slutsats 1

Det handikappideologiska begreppet normalisering kan definieras som likvŠrdiga levnadsvillkor och pŒ ett fruktbart sŠtt mŠtas med hjŠlp av levnadsnivŒundersškningar. Magnus Tideman visar att levnadsvillkoren fšr personer med utvecklingsstšrning Šr sŠmre pŒ alla livsomrŒden Šn fšr befolkningen i stort, trots reformerna under 1990-talet.

 

Slutsats 2

Att antalet barn i sŠrskolan har škat under 1990-talet kan frŠmst fšrklaras av nedskŠrningar i grundskolan. NŠr insatser i generella system minskas leder det till ett škat behov av sŠrskilda insatser och att fler kategoriseras som handikappade.

Det Šr ett bra exempel pŒ det relativa handikappbegreppet: Minskar grundskolans stšd till elever som har det svŒrt, skrivs fler in i sŠrskolan fšr att de dŠr ska fŒ det sŠrskilda stšd de behšver. Antalet som kategoriseras som handikappade škar dŠrigenom.

 

Detta att en tillgŒng till resurser krŠver en klassifikation (diagnos) Šr ett utslag fšr en politisk ršrelse i riktning mot en mer marginell och liberal vŠlfŠrdsmodell.

 

 

LikvŠrdigheten i framtiden

 

M.T. visar att att minskningen av den statliga styrningen har rubbat pŒ principen om likvŠrdigt stšd. Han menar att det finns tendenser till att lokal frihet ger olika lšsningar pŒ likartade problem. Det innebŠr att skillnader i levnadsvillkor fšr den funktionshindrade kan bero pŒ var man bor. Och dessa lokala skillnader tenderar att ška šver tid. Detta trots rŠttighetslagstiftningen.

 

En del beror pŒ att omsorgerna om utvecklingsstšrda i vissa kommuner mŒste konkurrera med omsorgerna om Šldre. Med risk fšr fšrsŠmringar.

 

Men att acceptera mŒngfald och variationer som fšljd av det decentraliserade ansvaret behšver inte bara vara negativt. FšrutsŠttningen Šr dock att staten utnyttjar sina styrinstrument kraftfullare Šn hittills, sŒdana som tillsyn, uppfšljningar och utvŠrderingar. Statens roll mŒste vara att fšrse medborgarna med grundlŠggande resurser.

 

Kommunen dŠremot mŒste skapa mšjligheter till variationer fšr att den enskilde ska kunna vŠlja sina livsvillkor.

 

Magnus Tideman visar i sin avhandling att personer med utvecklingsstšrning har mycket smŒ mšjligheter att pŒverka och bestŠmma om centrala delar av sitt liv som t.ex. boende och arbete. Mšjligheterna fšr bl.a. de med grava och omfattande funktionshinder att fŒ ett personligt ombud, sŒ som psykiskt handikappade hŒller pŒ att fŒ, skulle stŠrka deras mšjligheter att fŒ hjŠlp av samhŠllet.

 

 

Individ- eller samhŠllsanpassning?

 

BŒda behšvs, men var ska tonvikten lŠggas? Magnus Tideman anser att hittills har den individinriktade anpassningen dominerat. Nu Šr det hšg tid att tydligare komplettera dessa med insatser pŒ den samhŠlleliga nivŒn. Symtomatiskt Šr att av de mŒnga fšrslag som Handikapputreningen la i bšrjan av 1990-talet har enbart de individinriktade realiserats.

 

Samtidigt skriver han att svŒrigheterna att exakt avgšra vad som bšr gšras fšr att undvika handikappskapande situationer Šr avsevŠrda. FšrŠndringstakten i vŒrt samhŠlle Šr sŒ hšg att det Šr svŒrt att i varje situation veta vad som Šr bŠst. Vi mŒste hela tiden jŠmfšra de resultat vi uppnŒtt med de fšrvŠntningar vi har. Bara om vi Šr beredda att lŠra och dra nytta av misstagen gšr vi framsteg.

 

 

Fortsatt forskning

 

I alla avhandlingar bšr fšrfattaren ge fšrslag pŒ fortsatt forskning. SŒ gšr Šven Magnus Tideman.

 

Han talar om behovet av kvalitativa studier om hur samhŠllets strukturer och funktioner pŒverkar situationen fšr personer med intellektuella funktionshinder. Man mŒste kontinuerligt studera de utvecklingsstšrda personernas levnadsvillkor. PŒ sŒ sŠtt kan man mŠta i vilken utstrŠckning som mŒlet normalisering uppnŒs.

 

Men metoderna mŒste utvecklas och fšrbŠttras. Ett viktigt inslag i sŒdana studier Šr vilka mšjligheter som den enskilde har till ett reellt inflytande šver den egna tillvaron.

 

Utvecklingen framšver Šr till stor del osŠker och "ostyrd" eftersom visioner, mŒl, kunskaper och framfšrallt intresse saknas hos fšrtroendevalda, som ansvarar fšr verksamheterna pŒ kommunal nivŒ. - Det kan man kalla klarsprŒk!

 

Vad avser sŠrskolan mŒste man fŒ mer kunskaper om vilka barn som aktualiseras fšr denna och hur testning och inskrivning gŒr till. DŠr har ju situationen fšrŠndrats vŠsentligt dŒ numera ingen kan skrivas in utan fšrŠldrarnas medgivande.

 

Han avslutar sin avhandling med att sŠja fšljande: En lŠrdom av denna avhandling Šr att det behšvs mer forskning som inte bara Šr om, utan fšr och med marginaliserade grupper.

 

Magnus Tideman har genom sin forskning lŠmnat viktiga bidrag till utvecklingen. INTRA gratulerar till doktorshatten!

Karl Grunewald

 

Att lŠsa:

 

Magnus Tideman. Normalisering och kategorisering. Om handikappideologi och vŠlfŠrdspolitik i teori och praktik fšr personer med utvecklingsstšrning. 358 sidor. r 2000. Johansson och Skyttmo fšrlag.  Box 490 60. 100 28 Stockholm. Pris 295:-inkl. moms, exkl. porto.