Artikel i Intra 4/2004.

Socialminister Berit Andnor har ansvar för handikappfrågorna i regeringen. Hon har varit mycket kritisk mot Kommunförbundets kampanj mot LSS. I en intervju med Intra sa hon så här:

- Skulle Kommunförbundet få sin vilja igenom innebär det en förändring av vår handikappolitik som hittills har utgått från att alla människor är lika mycket värda. Att alla har rätt till delaktighet i samhället.

Nu är det upp till bevis, Berit Andnor, skriver Karl Grunewald i denna artikel. Vågar hon gå emot Kommunförbundet och förverkliga Råd- och stödutredningens förslag

Karl kommenterar:

Förslaget om råd och stöd

Vågar Berit Andnor

gå emot Kommunförbundet?

Hela tre år tog det att få fram ett betänkande om vad råd och stöd enligt LSS egentligen skall innehålla. Förseningen beror till stor del på Landstings- och Kommunförbunden, som inte ville acceptera det förslag som alla andra i utredningen var överens om. Det tvingade den till att arbeta fram ett kompromissförslag - men inte heller det godtog dom. Nu är det upp till Berit Andnor att agera!

På 1970-talet, då den berömda första omsorgslagen var ny, fanns det ett engagemang i landstingen för funktionshindrade. Trots att det inte stod ett ord om det i lagen anställde man hundratals experter runt om i landet som arbetade i team för att stödja utvecklingsstörda barn och vuxna och deras föräldrar. Bara antalet psykologer ökade med 240 på tio år!

Teamens insatser formaliserades i 1985 års omsorgslag och kom att kallas "rådgivning och annat personligt stöd". Det bästa i lagen var att man kunde överklaga till länsrätten om man inte fick en insats som man hade rätt till (och som inte tillgodosågs på annat sätt). Efter några år visade det sig att några landsting inte kunde erbjuda insats av logoped och sjukgymnast till några behövande. Då dömdes de till att prioritera de funktionshindrade före insatser till icke funktionshindrade. Hurra! För första gången i svensk historia fick en person med funktionshinder företräde!

Slut på rätten att överklaga

Samtidigt som den nu gällande handikapplagen LSS började gälla (1994) infördes en ny paragraf i hälso- och sjukvårdslagen: Landstingen skall erbjuda invånarna habilitering och rehabilitering.

Därför ansåg Regeringsrätten några år senare att habilitering inte ingick i insatsen råd och stöd. Därmed var det slut på möjligheten att överklaga ett avslag på sådan insats. Och antalet personer som fick råd och stöd sjönk drastiskt. Både barn- och vuxenhabiliteringen förlorade sin position som själva navet i utvecklingen av innehållet i omsorgerna.

Det minskade stödet märktes särskilt för de svårt skadade vuxna. Inget landsting blev det andra likt, varken när det gäller omfattningen eller utformningen av vuxenhabiliteringen.

Det här utreddes av förra statsrådet Bengt Lindqvist i sitt "bemötandebetänkande" 1999. "Lagen måste förtydligas med utgångspunkten att återställa det ursprungliga syftet med råd och stöd", skrev han.

Regeringen instämde och utsåg riksdagsledamoten Catherine Persson (s) att tillsammans med en ovanligt stor grupp sakkunniga och experter utreda frågan. Jag kan inte räkna dem alla, med de byten som gjorts, men nog har det varit minst 20 experter kopplade till denna utredning!

Särskilt personligt stöd

Nu har Catherine Perssons betänkande kommit. Hon skriver att råd- och stödinsatser behövs för att garantera att de svårt funktionshindrades behov blir tillgodosedda och inte bortprioriterade. De behövs som ett komplement till habilitering och rehabilitering och de måste kunna krävas med lagen i ryggen. Hon skriver också att det i insatsen råd och stöd - som ett komplement - ska kunna ingå åtgärder som kan anses ingå i habilitering och rehabilitering såvida dessa åtgärder inte tillgodoses på annat sätt.

Hennes förslag till tillägg till moment 1 i 9 § LSS låter därför så här:

I insatsen ingår sådan habilitering och rehabilitering som inte tillgodoses genom insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Utredningen föreslår att beteckningen råd och stöd ändras till "särskilt personligt stöd". Denna beteckning ger en tydligare avgränsning mot myndigheters allmänna informations- och rådgivningsskyldighet och markerar att det handlar om en förtydligad och utvecklad insats, skriver hon.

Individuell plan

Det finns ett tydligt samband mellan särskilt personligt stöd och en individuell plan om beslutade och planerade insatser. Men individuella planer används mycket sällan. Utredningen föreslå nu att en individuell plan alltid skall erbjudas den enskilde och att den skall följas upp och utvärderas. Så här föreslår man att paragrafen ska lyda (texten i fetstil är det nya i paragrafen):

I samband med att insats enligt denna lag beviljas skall den enskilde erbjudas att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med honom eller henne. I planen skall även redovisas åtgärder som vidtas av andra än kommunen eller landstinget. Planen skall fortlöpande och minst en gång om året följas upp, utvärderas och omprövas.

Om den enskilde lämnar samtycke, skall landstinget och kommunen underrätta varandra om innehållet i upprättade planer.

Rätt till samordnare

Under alla år har föräldrar klagat över att ingen inom omsorgerna samordnar insatserna. Nu föreslår utredningen att en namngiven samordnare skall utses inom särskilt personligt stöd om man så önskar. Samordnaren skall medverka till att förenkla kontakterna mellan olika stödpersoner och öka möjligheterna till kontinuitet i samarbetet med brukare och närstående. Så här vill man att den paragrafen ska lyda:

I samband med att insats enligt 9 § 1 beviljas, skall den enskilde beviljas stöd i form av en namngiven samordnare.

Landstingen har fått pengar

Utredningen föreslår att staten beviljar fem miljoner per år under de kommande fem åren för att utveckla mål, innehåll, arbetsmetoder och personalkompetens inom särskilt personligt stöd.

Sedan 1994 har landstingen fått 200 miljoner per år för de merkostnader som de beräknades få för att ge råd och stöd till den då tillkommande grupp 3 i LSS. Det visar sig nu att mindre än 20% av statsbidraget använts till råd och stöd medan 60-80% använts till habilitering och rehabilitering. Det innebär att pengar även går till personer utanför LSS personkrets.

Förslaget om särskilt personligt stöd kommer sannolikt att innebära ökade kostnader. De kan täckas genom en omfördelning av statsbidraget. Det gäller även de fem miljonerna för utvecklingen av särskilt personligt stöd - de ryms inom de 200 miljonerna.

Reservanterna

Utöver svar i enkäter till landsting, personal och brukare har Catherine Persson alla sakkunniga och experter i sin grupp bakom sig. Utom två.

Experterna Margareta Liljeqvist och Ellinor Englund från Landstingsförbundet och Kommunförbundet har reserverat sig mot alla viktiga delar i förslaget. Det är allvarligt eftersom de agerar som budbärare för respektive förbundsledning.

• De menar att det inte finns utsagt i förarbetena till 1985 års omsorgslag att rådgivning och annat personligt stöd skulle inrymma habilitering och rehabilitering. - Men då bortser de helt från det som då var rådande praxis och från Regeringsrättens beslut 1989.

• De anser vidare att det inte är belagt att personer som ingår i LSS personkrets inte skulle få sina behov av habilitering och rehabilitering tillgodosedda. Men de kan inte själva bevisa motsatsen!

Det finns en rad undersökningar som belyser brister i stödet till personer med funktionshinder, skriver utredningen. Se bara på den högst ojämna tillgången på habilitering för vuxna!

• Reservanterna anser också att det är oacceptabelt att det ytterst blir en domstol som skall ta ställning till en medicinsk insats. Varför skriver de ej.

• Utredningen framhåller att särskilt personligt stöd skall kännetecknas av flexibilitet och behovsanpassning istället för en katalog med heltäckande åtgärder. Reservanterna anser att detta blir komplicerat i en rättighetslag med tanke bl a på handläggarna. - Det är första gången som jag ser att förbunden motsätter sig flexibilitet i lagstiftning!

• Utredningen föreslår att särskilt personligt stöd även skall erbjudas anhöriga. Detta anser reservanterna bör framgå ur lagtexten. - Det är ett märkligt yrkande då det är självklart när det gäller föräldrar till barn under 18 års ålder och till gode män, av vilka de flesta är anhöriga.

De två representanterna från kommun- och landstingsförbundet (numera sammanslaget) anser att det i nuvarande läge inte är lämpligt att föreslå förändringar i LSS som innebär ambitionshöjningar och därmed kostnadsökningar. Detta bör endast göras i ett sammanhang då LSS ses över i sin helhet och där även frågan om hur verksamheten bör finansieras tas upp.

Ett utstött barn

Vi har i Intra flera gånger hävdat det olyckiga i att kommunerna är ansvariga för en verksamhet som deras förbund varken accepterar eller befrämjar. LSS är som ett ur familjen utstött barn som trakasseras och missgynnas. Inte ens smärre korrigeringar godtas.

"Handikappomsorgen tränger ut annan kommunal verksamhet" skriver de två reservanterna. - De har inte förstått att det är just det som är meningen, de har inte tagit till sig den grundläggande ideologin.

Förbundens ledare kan mycket väl stå på torget i Malmö eller Jönköping en söndag eftermiddag och instämma i deklarationer om funktionshindrade personers rätt till full jämlikhet och delaktighet, men på måndag avstyrka gravt funktionshindrades rätt till ett särskilt och fullvärdigt personligt stöd. Sådan är dagens moral. Frågan är hur pass förankrade dessa ledare är i folkviljan.

En chans till rehabilitering

Betänkandet läggs nu i Berit Andnors knä. Hur pass stark är hon? Hon har tidigare klagat över svaga relationer till handikapporganisationerna. Här får hon en chans att rehabilitera sig!

Att läsa:

LSS- och hjälpmedelsutredningen under ledning av Catherine Persson (s)har nu lagt fram sitt förslag till framtidens råd- och stödinsatser. Betänkandet heter "LSS - Särskilt personligt stöd" (SOU 2004:103). Det kan beställas från Fritzes kundtjänst tel 08-690 91 90. E-post: www.fritzes.se.

Betänkandet kan också laddas ner från regeringens hemsida: www.regeringen.se