Artikel i Intra 1/2000.

Blev det bättre

efter nerläggningen

av vårdhemmen?

Socialstyrelsen har gjort en sammanställning av ett antal undersökningar av anhörigas åsikter om vårdhemsnerläggningen. De täcker 7 landsting. Även en rapport från Norge har tagits med. Det rör sig om åren 1976–1996 med en tyngdpunkt på de senare åren och - vad jag kan förstå - egentligen enbart om vuxna utvecklingsstörda. Rapporten har skrivits av Ann-Marie Stenhammar i samverkan med Owe Rören.

Före utflyttningen

När tjänstemän tog upp kontakten med de anhöriga inför en nerläggning av ett vårdhem innebar det för många en aktivering av allt ont som en gång hände: Det svåra beslutet att lämna sitt barn, de traumatiska besöken och den långsamma resignationen. Men nu behövdes man tydligen, nu skulle man säga ja till något som ingen egentligen kunde precisera, nu skulle man ta ett nytt ansvar. Var och hur skulle de få bo? Hur skulle mötet med samhället bli med alla dess fördomar? Var inte detta att planera för ensamheten?

Inte så konstigt att det stora flertalet var negativa. Hela projektet upplevdes av många anhöriga som svårare för dem än för deras anförvant.

Från denna inställning skiljde sig i viss mån syskonen. Det fanns dom som först nu fick veta att de hade en syster eller bror på en anstalt och som nu såg en chans att kompensera denne för vad han eller hon gått miste om.

En mindre grupp anhöriga var direkt positiva. De hade aldrig accepterat vårdhemmet. Här fanns en möjlighet för deras anförvant att få komma bort från instängdheten. Det kunde ju i varje fall inte bli sämre...

Det var inte lätt för tjänstemännen att samverka med de anhöriga i en långdragen process, som dessa inte hade önskat sig. Men inriktningen från omsorgernas sida var klar: Man ville och man tvingades till en systematisk samverkan, även om det kostade på. För båda sidor. Många kraftiga tidningsrubriker kan vittna om detta. Långtifrån alla anhöriga var nöjda med den samverkan som skedde.

Inga anhörigkontakter

Det finns skäl att erinra om att många som bodde på vårdhem inte hade några anhörigkontakter. Det gällde inte minst de som hade placerats utomläns - ofta långt hemifrån - på bl.a. privata vårdhem. Åtskilliga av dessa kom aldrig hem till sin kommun utan bereddes bostad i den kommun där vårdhemmet låg. Detta förhållande ligger visserligen utanför temat för rapporten, men borde ha nämnts, tycker jag.

Några önskemål från de anhörigas sida kom att stå i centrum: Att få bestämma var anförvanten ska bo och vem han ska bo tillsammans med. Dessutom krävde man ordnad daglig verksamhet och fritidsaktiviteter och tillräckligt med utbildad personal.

Men gruppbostäder kunde inte alltid ordnas där man ville. Och vilka som skulle bo tillsammans bestämdes i stor utsträckning av hemorten. Daglig verksamhet hann man ofta inte organisera koordinerat med flyttningen. Och vad gällde personalen styrdes det av de svårpåverkade budgetarna.

Efter utflyttningen

Efter utflyttningen är fler positiva än det antal som var negativa före flyttningen. Flera undersökningar pekar hän mot 80% positiva.

Mycket hänger förstås samman med att anförvanten nu får bo som andra, eller i varje fall så nästan som andra: Ett kontrakt på ett eget rum eller en egen lägenhet med telefon och med möjligheter till kontakter i det öppna samhället. I Undersökningarna visar att kontakten med de anhöriga har ökat och att ensamheten tycks man bemästra - i varje fall nämns den inte i dessa referat.

Men visst uttrycker anhöriga sin oro inför framtiden: Hur länge ska nu denna modell vara? Vad kommer att hända härnäst?

Det tog 30 år

Normaliseringsprocessen för de utvecklingsstördas livsvillkor tog över 30 år att genomföra. Avvecklingen av specialsjukhusen och vårdhemmen med tillsammans 13 000 platser (när de var som flest år 1970) är det mest ingripande och dramatiska i denna process.

Vi saknar en beskrivning där man försöker väga samman erfarenheter från inte bara anhöriga utan även personalen, tjänstemännen och de berörda själva. Och naturligtvis viktigast av allt - en värdering av i vilken mån de enskildas funktionsförmåga har förbättrats, även om vi vet att utflyttningen betydde ett enormt lyft. Hur stora problem har vi egentligen med aggressivitet och självdestruktivitet numera jämfört med tidigare? Hur bemästrar vi ensamheten? Hur är det med personalens utbildning? Får dom någon handledning?

Hur bör man planera?

Hur har för övrigt flödet varit från gruppbostäder till egna bostäder? Hur bör man planera för framtiden med dessa erfarenheter i bagaget? Hur ska man förebygga att det plötsligt ropas efter vårdhem som enda möjligheten att lösa ett uppkommet problem? Det finns en särskild enhet för utvecklingsstörda med beteendeproblem på ett mentalsjukhus i Göteborg, som faller helt utanför ramen för LSS. Kommer det att etableras flera sådana som följd av bristfällig personalutbildning och bristfällig flexibilitet i kommunens omsorger?

Karl Grunewald

Att läsa:

Socialstyrelsen. "Från misstro till förhoppning." Anhörigas upplevelser av vårdhemsavvecklingen.

38 sidor. 1999. Socialstyrelsens kundtjänst. Tel 08-795 23 30, fax 08-760 58 95. Pris 60:-