Till staden utan lov

Dr Axel Wåhlén var kortfattad när han 1948 formulerade sin årliga rapport till Medicinalstyrelsen från Västra Marks sjukhus. Patienternas vård och fostran har bedrivits på samma vis som tidigare med huvudvikten lagd på arbetsterapi, löd den standardfras han använt flera gånger förr. Att ordet fostran så indiskret fogat till det medicinska sammanhanget hade med anstaltens karaktär att göra. Rapporten fortsatte:

Den förut i olika sammanhang påtalade olägenheten av sjukhusets läge inpå Örebro stad har under senare år framträtt alltmer och mer och har under 1948 gjort sig starkt gällande, särskilt sommartiden.

Sjukhuset, läs de kvinnliga patienterna, drog till sig manliga besökare från staden som "strök omkring" utanför staketet. De lockade till sig yngre kvinnor på frigång i parken eller som arbetade i trädgården för en liten träff genom Gunnebostängslet. Trafiken var otillåten och oacceptabel, men också svårkontrollerad, rapporterade doktor Wåhlén. Förbjudna varor smugglades på denna väg in på sjukhuset "Det har blivit så gott som omöjligt att hålla sjukhuset snusfritt".

Det i Wåhléns ögon största problemet var emellertid den okontrollerade kontakten mellan könen. Kel, kyssar och smek hade rapporterats förekomma längs med staketet, som bitvis doldes av trädens grönska. Frågan var särskilt känslig då många av kvinnornas omhändertagande motiverades i termer av sexuell opålitlighet. Anstalten skulle hålla dem skilda från män.

Närheten till staden innebar inte bara att män drogs till sjukhuset. Staden var också en lockelse för de intagna kvinnorna och enligt doktor Wåhlén det självklara målet för en rymning, då "motivet för de flesta avvikningar torde vara att komma ut på sexuella äventyr."

Och ju närmre staden låg desto större var frestelsen. En ganska stor del av Axel Wåhléns berättelse om vården av de 350 kvinnorna på sjukhuset ägnades faktiskt sjukhusets problematiska förhållande till det närbelägna Örebro.

Enligt doktor Wåhlén inverkade staden negativt på sjukhuset, den undergrävde ordning och disciplin bland de intagna. Doktorn lät alltså mena att det fanns en koppling mellan stadens faktiska existens utanför anstaltsgrinden och disciplinen på sjukhuset. Hur ska den kopplingen förstås?

Hos många patienter iakttogs ett latent och svårutrotat sug efter att, om än för en kort stund, få njuta av stadslivet. Att så var fallet kunde doktor Wåhlén visa med sin kurva över rymningar som pekade uppåt, trots att försiktighetsåtgärder tillgripits vid minsta misstanke, en praktik som vi kan hitta exempel på i patientjournalerna:

28/5-1949. Pat. syns vara mycket intresserad av karlar och har tillsammans med en kamrat hållit till vid staketet i trädgården. Får frigången indragen några dagar.

Sådana restriktioner möttes emellertid av sinnrika knep från de intagna. Förutom det vanliga att klättra över eller göra hål i staketet, rapporterades en flicka ha grävt sig under. En annan förfalskade en frigångslapp och lyckades lura en vikarie att släppa ut henne. Inte sällan samarbetade patienterna och rymde två och två.

Att den rumsliga närheten till staden kunde bli till besvär hade man räknat med redan innan sjukhuset öppnade 1931. När frågan om specialanstalter för s k asociala imbecilla utreddes på 20-talet såg man helst att de lades på obebodda öar. I Danmark fanns en sådan ö-anstalt (Livö) och erfarenheterna därifrån var enligt utredarna goda. I synnerhet för sexuellt opålitliga, den vanligaste asocialitetsdiagnosen hos kvinnor, ansågs ö-placeringen gynnsam. Stadslivets osunda frestelser var helt enkelt för långt borta och de praktiska förutsättningarna att avvika (isfritt vatten året om förutsattes) ansågs hindra den mest rymningsbenägne. Och då ö-anstalten inte skulle hysa några andra "normala" människor än personalen, "var risken för hemliga mansbesök försumbar".

Detta är ett utdrag ur Mikael Eivegårds uppsats i boken Oväntat. Aspekter på etnologisk forskning.

Eivegårds uppsats heter Psykiatrins natur. Land och stad i den moderna sinnessjukvården. Han är etnolog och doktorand vid universitetet i Umeå.

Boken Oväntat innehåller även en läsvärd uppsats av Lars-Eric Jönsson: Min själ längtar efter friheten. Om utskrivningar från sinnessjukhus som empirisk berättelse och etnologiskt problem.

Boken Oväntat är på 223 sidor och kom ut 1996 på Carlssons förlag.