Artikel i Intra 1/1999.
Om nazisternas "eutanasi" -aktion som innebar
mord p ver 100 000 utvecklingsstrda och psykiskt sjuka.
P detta stadium var det naturligtvis inte folkmord som planerades. Det r omjligt att veta vad som rrde sig i Hitlers huvud eller ens den exakta tidpunkten d Richard Heydrich, den viktigaste hjrnan bakom "lpande bandsutrotningen", kom med sina frsta frslag till Himmler. Men med utgngspunkt frn det vi med skerhet vet r det rimligt att dra slutsatsen att den systematiska utrotningen av judar i gaskamrarna blev mjlig frst nr ihjlgasningen av kroniskt sjuka och utvecklingsstrda tyskar och sterrikare p "ddshjlpsinstituten" visade att metoden var tekniskt genomfrbar och nr ddsskjutningarna i ster inte ledde till ngra effektiva protester frn allmnheten eller de vpnade styrkorna.
Ur "Albert Speer och
sanningen" av Gitta Sereny.
Bussar anlnder till Hadamar flera gnger i veckan med ett stort antal offer. Skolbarn i omrdet knner igen dessa fordon och sger: Hr kommer mrdarvagnarna. Efter ankomsten av sdana fordon kan invnarna i Hadamar se hur rk kommer frn skorstenen. De r upprrda av stndiga tankar p de stackars offren, i synnerhet nr vinden ligger p och de mste st ut med den motbjudande lukten. En konsekvens av de principer som tillmpas hr r att barn nr de brkar med varandra kommer med kommentarer som: Du r dum i huvet, du kommer att stoppas i ugnen i Hadamar.
Brev frn
den katolske biskopen i Limburg till justitieministern den 13 augusti 1941.
Ur boken "Om detta m ni
bertta . . .
Boken levereras kostnadsfritt frn Regeringskansliet, tel 020-11 80 90.
med de utvecklingsstrda
av Hans-Walter Schmul
De tyska nazisternas rashygieniska vanfrestllningar ledde under ren 1934 -1945 till att 400 000 mnniskor som betecknades som sinnessjuka eller utvecklingsstrda tvngssteriliserades. Men de ansvariga njde sig inte med detta. Genom "eutanasi"- aktionen brjade man systematiskt att frinta "livsodugligt liv". Erfarenheterna frn denna verksamhet anvndes sedan i lngt strre skala i frintelselgren.
Under ren 1939 till 1945 avlivades i Tyskland mellan 100000 och 200000 mnniskor, som ansgs vara obotligt
psykiskt sjuka eller utvecklingsstrda. Denna aktion hade frberetts lnge.
P rikspartidagen 1935 frskte ledaren fr rikets lkare (Reichsrztefhrer) Gerhard Wagner att f Fhrern att fatta ett avgrande beslut om "frintelsen av livsodugligt liv". Den gngen tyckte dock Hitler att man borde inta en "frsiktigt avvaktande hllning". Han ansg att man lttare skulle kunna genomfra "folkets befrielse frn brdan av de sinnessjuka" i fall av krig, d ju "hela vrlden var engagerad i krigets frlopp", och "ett mnniskolivs vrde i vilket fall som helst vgde mindre." D skulle man ocks lttare kunna bryta eventuellt motstnd frn kyrkliga kretsar. Drmed var "eutanasi"-aktionen uppskjuten men inte skrinlagd.
...till att mrda dibarn...
Kring rsskiftet 1938/39 beslt man att gra en ny framstt hos Hitler. Professor Werner Catel, direktr fr universitetets barnklinik i Leipzig och sakkunnig hos riksutskottet, frmdde frldrarna till ett spdbarn med grav utvecklingsstrning att rikta en anskan till Hitler om rtt att dda barnet, vilket enligt gllande lag var straffbart. Hitler mottog anskan och gav sin livlkare dr Karl Brandt i uppdrag att underska fallet. Denne gav drp sin tilltelse till att barnet ddades.
Detta fall ledde till att Hitler gav Brandt och "Reichsleiter" Philipp Bouhler, ordfrande i riksutskottet, ett muntligt bemyndigande att frfara likadant i liknande fall. Detta innebar i praktiken att man vergick frn att dda oftt liv till att mrda barn och ungdomar genom barn-"eutanasi". Aktionen leddes frn "Riksutskottet fr vetenskaplig hantering av svra lidanden, betingade av arv och anlag". Frst vnde man sig till de statliga hlsovrdsmyndigheterna. I en strngt frtrolig frordning av den 18 augusti 1939 frn inrikesministeriet lades alla frlossningslkare, barnmorskor, lkare och frlossningskliniker, att anmla nyfdda och barn upp till tre rs lder, som led av "idioti, mongolism, microcephali, hydrocephalus, missbildningar och frlamningar". Anmlningarna skulle g till distriktslkarna, som snde dem vidare till riksutskottets hemliga adress.
P grundval av dessa anmlningar kunde riksutskottet besluta ver barnens liv och dd. De barn som "godkndes" fr att bli mrdade hnvisades till en av de speciella avdelningar som inrttades i 30 hlso- och vrdanstalter, vilkas ledare samarbetade med riksutskottet. Fr det mesta hemlighll man placeringarnas verkliga syfte och vann deras tilltelse genom list och grov frfalskning. I distriktslkarnas instruktioner stod det bla:
"Syftet r att behandla barnen med den medicinska vetenskapens alla medel, fr att frhindra att de blir kroniskt sjuka". . ."Man skall meddela frldrarna, att genom denna behandling kan det finnas en mjlighet att uppn vissa framgngar i frga om tillfrisknande, ven i fall som hittills gllt som hopplsa."
Genom denna besljade form av vertalning frmddes de flesta frldrar att g med p att barnet togs in p en anstalt.
Distriktslkarna anvisades till en brjan att avst frn tvngstgrder. Men efter september 1941 kunde de hota de frldrar, som motsatte sig sina barns "specialplacering" med frlusten av vrdnadsrtten. Fr att tvinga i synnerhet ensamstende mdrar till att g med p behandlingen satte sig riksutskottet i frbindelse med de lokala arbetsgivarna fr att den vgen utva utpressning.
...ledde till ett lngsamt borttynande
Barnen undersktes med de modernaste diagnosmetoder. Om ett barn dmdes till dden flyttades det till en speciell avdelning dr en bestialisk procedur vidtogs. Om och om igen gav man barnen verdoser av luminal, ibland kombinerad med morfin-skopolamininjektioner. Dessa doser var inte omedelbart ddliga utan ledde till ett lngsamt borttynande. Syftet med detta frfaringsstt var att ge sken av ett naturligt sjukdomsfrlopp som slutade med de fullkomligt kraftlsa barnens dd. Antalet barn som p detta stt miste livet uppskattas till minst 5000.
I juli 1939 beslts att "frintelsen av vrdelst liv" skulle utvidgas till att omfatta ven vuxna som var intagna p anstalt. Hitler beordrade till en brjan "rikshlso-ledaren"(Reichsgesundheistfhrer) Leonardo Conti att genomfra vuxen-"eutanasin". Men det lyckades Fhrerns kansli att f befallningen upphvd, och uppdraget gavs istllet t de bda sakkunniga fr barn-"eutanasin", Brandt och Bouhler. Hitler avbjde uttryckligen att stifta en lag som grundval fr "eutanasi"-aktionen. Dremot utstllde han ett "Fhrer-bemyndigande" som undertecknades i oktober 1939 men antedaterades till den 1 september, dagen fr krigsutbrottet. Det lydde:
"Riksledaren Bouhler och med dr Brandt har under ansvar ftt i uppgift att utvidga vissa lkares befogenheter - deras namn skall lngre fram bestmmas - p ett sdant stt, att ndedden kan beviljas obotligt sjuka s lngt mnskligt omdme strcker sig och efter en rigors bedmning av deras sjukdomstillstnd."
Denna skrivelse var "eutanasi"-aktionens enda rttsliga grundval. Den motsvarar inte ens den form, som vid denna tid var vanlig i frga om hemliga "Fhrer"-befallningar. Skrivelsen skrevs p privat papper, utan att beteckna Hitlers statsrttsliga stllning och utan att vara kontrasignerad av respektive fackministrar. Den hlls i hemligt frvar och blev bara tillgnglig fr en snvt begrnsad krets av invigda.
Eftersom utkastet till en "lag om ddshjlp t obotligt sjuka" frkastades av Hitler hsten 1940, frblev "frintelsen av vrdelst liv" straffbar nda till Tredje rikets sammanbrott. Men rttvisan ingrep inte - bortsett frn ngra enstaka modiga domare. Tvrtom: sedan hovrttspresidenterna och de frmsta allmnna klagarna i april 1941 officiellt ftt vetskap om den lpande frintelseaktionen, lovade de rttsvrdande myndigheterna att lgga ner alla rttegngar som stod i samband med "eutanasi"-aktionerna. Detta trots att man i flera fall gjort polisanmlan fr mord och att det drfr fanns ett frunderskningstvng. Men "eutanasi"-aktionen utspelades i det rttslsa tomrum som var typiskt fr det nationalsocialistiska Tyskland, i vilket rttsstaten hade havererat.
Aktionens laglshet tvingade de ansvariga till hemlighetsmakeri. Eftersom Fhrerns kansli och inrikesministeriet inte fick synas utt, skapade man en rad hemliga organisationer, bl a Reichsarbeitsgemeinschaft Heil- und Pflegeanstalten (Riksarbetsgemenskapen fr hlso- och vrdanstalter), Gemeinntzige Krankentransportgesellschaft, GEKRAT (Det allmnnyttiga sjuktransportsllskapet) och Zentralverrechnungsstelle Heil- und Pflegeanstalten (Centrala kontrollnmnden fr hlso- och vrdanstalter).
Bakom dessa hemliga organisationer dolde sig en byrkrati som omfattade ca 100 personer.
Kontrollnmnden placerades s smningom i en villa vid Tiergartenstrasse 4 i Berlin-Charlottenburg. Efter denna adress betecknades vuxen-"eutanasin" i det interna sprkbruket som "aktion T4".
Ledare fr aktionen blev professor Werner Heyde, frestndare fr psykiatrin vid universitetet i Wrzburg och professor Herman Paul Nitsche, direktr fr hlso- och vrdanstalten Sonnenstein vid Pirna. Med hjlp av bl a rikslkaren fr SS, dr Ernst Grawitz, vrvades fler lkare.
Minst 50 lkare var direkt verksamma i "eutanasi"-projektet, dribland en rad professorer fr psykiatri och neurologi. Alla dessa lkare var frivilliga medarbetare. Ngot tvng tycks inte ha varit ndvndigt. "Knda personligheter gav utan betnkande sitt medgivande", heter det i tidningarnas artiklar, "och srskilt bland yngre kollegor hrskade en hnfrelse, som tycktes buren av tanken p en mission."
Hur frklarar man denna hnfrelse? Varfr gnar sig lkare, som svurit den hippokratiska eden, t att gra bdelstjnst? Fr att kunna besvara denna frga mste man kasta en blick p situationen inom psykiatrin.
Under 20- och 30-talen fanns det inom psykiatrin en stark utveckling. Genom infrandet av moderna terapimetoder - i synnerhet arbets---, insulin-, cardiazol-, och elchocksterapi - tycktes man n verraskande framgngar. Man var full av tillfrsikt att inom en nra framtid p ett avgrande stt kunna frskjuta grnserna mellan botbar och obotbar sinnessjukdom. verallt hrskade en stmning av frndring.
andra sidan var anstalterna hopplst verbelagda. Frn och med 1924 steg antalet patienter oupphrligt - bortsett frn ett kort avbrott under den ekonomiska vrldskrisen. r 1939 frvarades 340000 mnniskor i anstalter - mer n ngonsin tidigare i den tyska anstaltspsykiatrins historia. Samtidigt kade antalet lngvrdspatienter. Anslagen per intagen snktes och sngkapaciteten stagnerade. Allt detta sammantaget framkastade en fruktansvrd frga: om anstaltspsykiatrins mjligheter knappast kunde ge effektiv hjlp t de psykiskt sjuka, som man trodde sig kunna bota, var det d egentligen ansvarsfullt att arbetskraft och anstaltsutrymme slsades bort p att frvara obotligt sjuka och kroniskt utvecklingshmmade?
De flesta "eutanasi"-psykiater var vertygade om att frvaringen av obotligt sjuka skedde p bekostnad av behandlingen av de botbara. Genom att rja de kroniskt sjuka och utvecklingsstrda ur vgen ville de bana vg fr en ambitis psykiatrireform. Framtidens psykiatriska sjukhus var - s frestllde de sig det - ett storslaget, rymligt terapicentrum, utrustat med de modernaste apparaterna, bemannat med skolad vrdpersonal och under ledning av hgt kvalificerade psykiater.
"De obotliga, inte lngre socialiseringskapabla drarna borde dremot finnas i idiotanstalter eller avdelningar i vilka man bara kan rkna med att deras sorgliga och livsodugliga tillvaro har en begrnsad frist", skrev en av "eutanasi"-psykiaterna.
P inrdan av en expert frn rikskriminalmbetet beslt man sig fr att frndra avlivningsme-toderna. Att genomfra mord med injektion ansgs omjligt d antalet offer berknades till 60-70000 personer. Istllet fresprkades frgasning med kolmonoxid. Drigenom blev det ndvndigt att utrusta anstalter med frgasningsanlggningar. Under T4-aktionens frlopp utrustades fljande sex anstalter med gaskammare som kamouflerades som duschrum, och med krematorier:
Slottet Grafeneck i Wrttenberg. Det forna tukthuset Brandenburg vid floden Havel. Slottet Hartheim i Linz ( sterrike). Bernburg vid floden Saale i Sachsen-Anhalt. Bot och vrdanstalten Sonnenstein vid Pirna. Hadamar vid Limburg.
Registreringen av offer brjade med en rundskrivelse frn inrikesministeriet den 9 oktober 1939. Under hnvisning till "ndvndigheten av en planekonomisk planering av vrdanstalterna" fick dessa fylla i blanketter fr bestmda patientkategorier. Blanketterna avsljar selektionskriterierna. Ur den grupp som omfattade "rftligt belastade" psykiskt sjuka och utvecklingsstrda i anstaltsvrd - i synnerhet schizofrena, sinnessvaga och epileptiker - skulle man srskilt avskilja dem vars arbetskraft var inskrnkt och som drfr inte ansgs vara terapikapabla.
Hrtill kom de grupper av anstaltsinterner som ansgs vara rasmssigt mindervrdiga, kriminella eller asociala, medan man av politiska och opportunistiska skl tills vidare undantog grupper av krigsskadade, lderssjuka och utlnningar.
I brdstrtat tempo utvrderades de ifyllda blanketterna vid "eutanasi"-centralen i Berlin av medicinska "experter" och "verexperter". Med ett enda penndrag avgjorde de 42 granskarna om tusentals sjuka och utvecklingsstrda skulle f leva eller d. Namnen p de utvalda patienterna lmnades till sjuktransportkommandot (GEKRAT) som hmtade offren. Frn och med maj/juni 1940 forslades dessa frst till s k mellananstalter innan de kom till en av de sex anstalterna, dr de efter en ytlig underskning gick en kvalfull dd till mtes. Ddskampen hos offren som kvvdes ihjl i gaskamrarna varade nda upp till 20 minuter. Avrttandet var uttryckligen frbehllet ddsanstaltens verlkare - i verensstmmelse med Hitlers fullmaktsskrivelse. Liken transporterades p specialbrar till frbrnningsugnarna och brndes, sedan man brutit ut deras guldtnder. Askan samlades i urnor som skickades till de anhriga.
Lkarna skrev in en harmls ddsorsak i sjukjournalerna, s k "trstebrevsavdelningar" underrttade de ddas familjer och "specialregistreringsbyrer" utfrdade frfalskade ddsattester.
Mellan januari 1940 och augusti 1941 mrdades p detta stt ca 70 000 psykiskt sjuka och utvecklingsstrda i aktion T4:s gaskammare. Bland dem ocks ca 1 000 judiska interner, som avrttades i det forna tukthuset Brandenburgs gaskammare. Detta var det frsta massmordet p tyska judar under den nationalsocialistiska regimen.
Trots att "eutanasi"-aktionen frn brjan behandlades som "hemlig rikssak" kunde inte mordet p tiotusentals psykiskt sjuka och utvecklingsstrda i lngden hemlighllas. Hur mycket visste den tyska befolkningen?
nda fram till mitten av 1940 var s gott som inget knt offentligt om de frintelseaktioner som brjat komma igng. P hjdpunkten av massfrgasningarna mellan mitten av 1940 och mitten av 1941 torde det dremot ha varit allmnt bekant - inte minst p grund av de protestskrivelser, som var i omlopp frn bl a kyrkliga ledare och rapporteringen frn utlndska radiosndare.
Befolkningens vetskap var olika frn trakt till trakt. I de lantliga miljerna kring de olika frintelseanstalterna, t ex i Wrttemberg, visste mnniskorna mycket vl genom egen iakttagelse vad som pgick. I storstderna var man mer hnvisad till de rykten som cirkulerade. Srskilt de drabbade familjerna i stadsmiljerna frblev anonyma, i motsats till frhllandena p landet.
Slutligen fanns en stor grupp mnniskor som yrkets vgnar konfronterades med "eutanasin", t ex lkare, sjukskterskor, sjukvrdare, prster, tjnstemn i den kommunala frvaltningen, poliser, anstllda vid jrnvgen m fl. De var i regel bttre informerade n genomsnittet av befolkningen. Rent allmnt mste man sga att massan av befolkningen visste tillrckligt fr att inte vilja veta mer. De flesta var likgiltiga infr frintelseaktionen. En minoritet av nationalsocialistiska partigngare, men ocks anhriga till sjuka och utvecklingsstrda, uttalade sig ppet fr en "frintelse av livsodugligt liv". En annan minoritet protesterade och frskte p olika stt att vgra delta.
Framfr allt mnniskor i hjlpyrken stllde upp fr de sjuka och utvecklingsstrda, som anfrtrotts dem. Det frekom frfalskningar av frgeformulren, medvetna drjsml i kontakten med myndigheterna, underrttelse till anhriga, fr tidig utskrivning eller omplacering, sabotage mot frlggningsbesked, undanhllande av enskilda sjuka frn transporterna och medhjlp till flykt. Just p grund av sin konspirativa karaktr var "eutanasi"-aktionen hnvisad till anstalternas medverkan. Drfr gavs talrika mjligheter till protesthandlingar.
ven frn de anhrigas sida frekom protesthandlingar. Mnga av dem tog sina sjuka familjemedlemmar till sig. Temporrt minskade antalet inskrivna i vrdanstalterna betydligt. Ofta kom klagoml frn anhriga ver de omplaceringar som genomfrts utan deras vetskap och de frskte finna spren efter de omplacerade. D ddsnyheterna mottogs med stigande misstro mste lkarna p mordanstalterna besvara alltfler misstnksamma frfrgningar. Ett stt att gra offentligheten uppmrksam p de mrdade internernas de var ddsannonser, i vilka man hnvisade till omstndigheterna kring ddsfallet.
Men ven utanfr kretsen av de drabbade familjerna hrdes protester. Under omplaceringarna kom det upprepade gnger till spontana missnjesdemonstrationer framfr anstaltens portar - i motsats till judedeportationerna, som brjade kort tid drefter.
I detta sammanhang spelar det en viss roll att de grnser som "eutanasi"-aktionen freskrev mellan "livsodugligt" och "livsdugligt" liv var s tnjbara. Drigenom uppstod en atmosfr av hot bland befolkningen som kade bengenheten att protestera.
Det motstnd som kyrkorna gjorde mot "eutanasi"-aktionen verskattas i allmnhet. Kyrkliga dignitrers talrika hemliga skrivelser till den nationalsocialistiska regeringen var fullkomligt verkningslsa. S skickades t ex de skivelser som kom till riksjustitieministeriet omedelbart vidare till "eutanasi"-centralen dr man analyserade informationen fr att kunna fullnda kamoufleringen av "eutanasi"-aktionen.
Den obstruktion som gjordes av kyrkan bidrog till att frdrja aktionen och minskade p s stt antalet ddsoffer, men denna verkan var endast marginell.
P de kyrkliga anstalterna frskte man ofta rdda sina egna interner, utan att bry sig om andras den, t ex dem som vistades p statliga anstalter. Det hnde ocks att man godtog genomfrandet av "eutanasi"-aktionen p den egna anstalten om man bara inte gjordes ansvarig fr handlingen. Kyrkans motstnd blev effektivt bara om man gjorde bruk av predikstolen fr att stadkomma en "motoffentlighet". P grund av det hemlighetsmakeri som omgav "eutanasi"-aktionen frmdde statsledningen knappast att reagera p denna typ av motstnd och det hnde att den faktiskt vek undan. Men kyrkornas egenintressen, p protestantisk sida ocks den traditionella lran om att lyda bde Gud och verheten, frhindrade att kyrkorna protesterade offentligt som helhet. Det var bara enstaka kyrkotjnare - p katolsk sida flera biskopar (mest knd r biskopen von Galen i Mnster) och p den protestantiska sidan enstaka prster - som ppet motsatte sig "eutanasi"-aktionen.
Den 21 augusti 1941 gav Hitler en muntlig order t sin stabslkare Brandt att avbryta aktion T4 (men "eutanasi-centralen bibehlls). Varfr r svrt att bedma. Protester bland befolkningen och frn kyrklig sida, rapporter frn aktionens frlopp, frskjutningar i den nazistiska maktapparaten, verfallet p Sovjetunionen - alla dessa faktorer har skert spelat en roll.
Personalen p de sex ddsanstalterna skickades efter Aktion T4«s slut till strsta delen till Polen dr de p ett avgrande stt var delaktiga i uppbyggandet av frintelselgren Belzen, Sobibor och Treblinka. Drvid kom kunskaperna om ddandets teknik att verfras frn "eutanasin" till frintelselgren. Det r troligt att "eutanasi"-aktionen gav den avgrande impulsen till "judefrgans definitiva lsning".
nda in p 60-talet utgick den samtida historieforskningen frn att Frintelsen var beslutad redan fre 1939 och att "eutanasi"-aktionen fick spela rollen som generalrepetition.
I den nyare historieforskningen str flera frklaringsfrsk mot varandra. Ngra anser att det finns en hemlig Hitler-order angende frintelse av judar frn ngon gng under mars-dec 1941. Andra hvdar att "den slutgiltiga lsningen" utvecklats ur en mngfald regionala frintelseaktioner under vren 1942.
Vilken av dessa tolkningar som n anvnds s mste "eutanasi"-aktionens betydelse fr uppkomsten av frintelsen bli freml fr frnyad prvning. Ty om beslutet att frinta judar fattades frst 1941 eller rentav frst 1942, pverkades det otvetydigt av "eutanasi"-aktionen.
Nedlggningen av aktion T4 innebar inte att "eutanasi"-aktionen drmed var avslutad. Av de "mordanstalter" som var igng 1941 lades bara Hadamar ner temporrt. Frgasningsanlggningarna i Hartheim, Bernburg och Sonnenstein bibehlls.
Hr gasades ett urval av ca 20 000 arbetsodugliga, asociala och judiska fngar frn koncentrationslgren ihjl. Detta frintelseflttg betecknades som "srbehandling 14 f13" och leddes av "eutanasi"-centralen i Berlin. Dessutom utvidgades barn-"eutanasin" genom att man stegvis frskt ldersgrnsen uppt - till 16 r.
Slutligen brjade den s kallade "vilda eutanasin" i talrika anstalter som stod i frbindelse med "eutanasi"-centralen, efter augusti 1941. Tusentals intagna bragtes om livet genom verdosering av medikamenter eller genom undernring. ver en intagens livsduglighet, respektive livsoduglighet bestmde nu lkare, sjukskterskor och vrdare p platsen. Utslagsgivande var och frblev frgan om arbetsduglighet. Men ven patienter som var besvrliga fr personalen ddades. Ett flyktfrsk, en stld, uppnosighet eller motspnstighet, oro, sngvtande eller osnygghet, onani eller homosexualitet kunde innebra ddsdomen fr en patient. Man rknar med att ca 30 000 personer mrdades under "den vilda eutanasi"-perioden.
Dessutom mrdades ver 10 000 psykiskt sjuka och utvecklingsstrda av SS-formationer och insatsgrupper av skerhetspolisen och skerhetstjnsten i de preussiska stprovinserna, i Polen och i Sovjetunionen.
"Eutanasi"-centralen i Berlin bibehlls ven efter augusti 1941. Man utnyttjade den ptvingade pausen till att insamla kompletta uppgifter om alla intagna p vrdanstalterna i det tyska riket fr att p grundval av detta kartotek kunna teruppta frintelsetgrderna. Tillflle att teruppta "eutanasi" i stor stil erbjd sig nr man till fljd av skrpningen av luftkriget ver Tyskland 1943 utnyttjade vrdanstalterna i strre utstrckning som ersttningssjukhus. De intagna som d mste frflyttas omplacerades till anstalterna fr "den vilda eutanasin".
Denna aktion betecknades efter Hitlers livlkare som "aktion Brandt". Brandt hade under tiden stigit i graderna till generalkommissarie fr Sanitets- och sundhetsvsendet. Liksom under perioden fr "den vilda eutanasin" frn hsten 1941 till vren 1943 utfrdes morden under ren 1943 till 1945 i den normala driften p anstalterna. Nu drabbades ocks invnarna i lderdomshem, mnniskor som under de svra bombangreppen lidit nervsammanbrott, soldater som reagerat p krigets fasor med anfall av darrningar, frlamning eller dvstumhet och slutligen ven tuberkulst eller psykiskt sjuka tvngsarbetare frn Polen eller Sovjetunionen.
Man kan inte exakt faststlla hur mnga mnniskor som fll offer fr "aktion Brandt".
Till slut ett kort facit: sterilisering och "eutanasi" var en viktig del av den nationalsocialistiska politiken. De var p mnga stt sammanfltade med andra frfljelseaktioner mot judar, zigenare och andra som betecknades som asociala och frmmande folkelement. Alla dessa frintelseaktioner hade det gemensamt, att de hade sina rtter i de rashygieniskt eller rasantropologiskt deformerade humanvetenskaperna. Sterilisering och "eutanasi" bildade baksidan av eugeniska (rasfrdlande) samhllsutopier och psykiatriska moderniseringskoncept. De representerade stillvida inte ett terfall i barbariet, som man lnge trodde, utan tvrtom en modernitetens mjlighet. Denna mjlighet bestr fortfarande. Av detta skl skulle jag vill sluta med ett ord av William Faulkner: "Det frgngna r aldrig dtt - det r inte ens frgnget."
Frfattaren Hans-Walter Schmuhl r historiker och docent vid Universitet i Bielefeld i Tyskland. Han har disputerat p en avhandling som heter Rassenhygiene, Nationalsozialismus, Euthanasie. Von der Verhtung zur Vernichtung "lebensunwerten" Lebens, 1890-1945. Gttingen 1987, 2. uppl. 1992.
INTRA har ftt frfattarens tillstnd att publicera en frkortad version av ett fredrag som han hll p en konferens i januari 1997 p minnesplatsen Hadamar, som var namnet p en av de anstalter dr "eutanasi" frekom i stor skala.