Artikel i Intra 1/1999.

Rasbiologi i Sverige

Även i Sverige diskuterades efter första världskriget hur man med rashygieniska åtgärder skulle kunna minska antalet medborgare som ansågs som en belastning för samhället. Man hade infört äktenskapshinder för sinnessjuka, sinnesslöa och epileptiker. Nu ville man gå vidare och även kunna sterilisera dem som kunde tänkas föda "undermåliga" barn. 1934 kom den första steriliseringslagen. Den skärptes 1941 och riktade sig särskilt mot sinnesslöa. Man var övertygad om att det stora antalet sinnesslöa (antalet var betydligt större då än nu) var en följd av arv och inte - som det sedan skulle visa sig - av fattigdom och understimulans av barnen. Formellt skulle man inte kunna operera någon som vägrade, men dels införde man en bestämmelse som innebar att för den som inte förstod ingreppets innebörd kunde en annan bestämma, dels kunde man hålla kvar en person på en anstalt om han eller hon inte gick med på sterilisering.

1947 steriliserades som flest utvecklingsstörda: ungefär två av tre flickor som skrevs ut från särskolan. Totalt steriliserades 13 000 personer under åren 1940-1960 av öppet rashygieniska skäl. Men även de steriliseringar som genomfördes av andra angivna skäl hade ofta dunkla motiv. Många mödrar övertalades t ex under tvångsliknande former att sterilisera sig. Sammanlagt steriliserades över 60000 personer fram till dess lagen avskaffades 1974.

Karl Grunewald