Av Hans Hallerfors

På Norra Kyrkogården i Lund finns en märklig gravsten. På stenen står det ingraverat "Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som har fått sitt sista vilorum 1935-1965. Var resan stormig huru skön är hamnen."

Under denna gravsten ligger 560 kvinnor, män och barn. Kanske är detta vårt lands största anonyma massgrav från modern tid.

På 30-talet kom man till Vipeholms sjukhus i godsvagnar med halm på golvet. Järnvägsspåret ledde ända in i anstalten. Där levde som mest 1 000 personer med utvecklingsstörning. De traskade runt på rastgårdarna omgivna av höga taggtrådsstaket och de vankade runt i dagrummen för 40 personer plus övervakare. Gav de sig ut i samhället gick de i grupp. Kläderna var gråa, fula anstaltskläder.

-- Där kommer idioterna!

Vipeholm är kanske den mest skrämmande av landets alla anstalter. Associationerna ger sig självklart. Vipeholm är sinnebilden för avskiljandets och dehumaniseringens politik gentemot dem som upplevts som annorlunda och avvikande. För de drabbade fick det förskräckande konsekvenser: själen torkade ut i den sterila och hierarkiskt styrda anstaltsmiljön. Rädslan och apatin åt sig in i medvetandet. För samhället blev det, i och med avskiljandet, lätt att hitta motiveringar till allehanda övergrepp. Den som är utestängd från alla normala samhälleliga aktiviteter har svårt att försvara sitt människovärde.

Detta är ett sammanhang som steriliseringsdebatten undvek. Kanske var det tur för annars hade det blivit svårare att rikta kritiken mot den socialdemokratiskt färgade välfärdsstat som nu fick klä skott för tvångssteriliseringarna. Och hade man inte hittat denna politiska koppling är det fråga om det hade blivit så mycket debatt och de drabbade hade fått vänta förgäves på upprättelse.

Anstaltsepoken är avslutad i vårt land. Från milleniumskiftet skall alla vårdhem och anstalter ha gått i graven. Så har Sverige tillsammans med Norge lämnat avskiljandets politik bakom sig. Detta har, trots krisår och massarbetslöshet, dessa socialdemokratiskt färgade välfärdsstater mäktat med och om detta är vi ensamma i världen. Det kan vi vara mycket stolta över.

I övriga välfärdssamhällen lever avskiljandets politik kvar. Det finns även i de rikaste länder förskräckliga anstalter. Trots att man i ord värdesätter de individuella rättigheterna så högt, tar man sig fortfarande rätten att deportera barn till anstalter för förvaring. Ofta försöker man skyla över dessa övergrepp: Där, på anstalten, finns kärleken, omtanken och den ömsinta vården (se t ex Benetton-reklamen), där kan de utvecklingsstörda forma sin egen kultur (Danmark!) och där finns pedagogiska och medicinska resurser. Men alla sådana skönmålningar bottnar till syvende och sist i att de som vårdas, de som låses in, de som avskiljs, i grunden betraktas som annorlunda än vi.

Fem år efter Vipeholms slutliga avveckling har nu en historik kommit ut. Röster från Vipeholm heter den. Den är, som de flesta anstaltsskildringar (det finns ju en hel del nu) en kluven bok. Å ena sidan andas den glädje över utvecklingen - den drar sig inte för att skildra anstaltens förskräckliga sidor - å andra sidan kan den ändå inte låta bli att hemfalla åt nostalgiska tillbakablickar, skönmålning och försvar av det oförsvarbara.

De personer som skildras kan lätt indelas i två grupper: de med bara förnamn och de med fullständiga namn. En del är halva människor, andra hela. Även omslagsbilderna till boken har målats av dessa halva människor som inte äger efternamn. Agneta, Per och Gudrun heter dom. Bara.

Boken spänner från 30- och 40-talens eländesskildringar (medellivslängden för de intagna under 40-talet var 39 år!), till de långsamma små stegen mot medmänsklighet och psykosociala omsorger.

Det finns flera texter som fångar läsaren. En sådan är Boje Anderssons berättelse. Hans skildring av hur socioterapin gjorde sitt insteg är gripande:

Vi tog också ut dem på stan och gick ner till torget. Till en början kom personalen i sina uniformer och patienterna i sina sjukhuskläder. De var ju välklädda på sitt vis men väckte ändå uppmärksamhet. Så vi begärde att få slippa uniformerna och det fick vi naturligtvis. Detta var någon gång mellan 1960 och 1965. Vi ville smälta in i samhället.

En annan läsvärd text har skrivits av Majalisa Werklund, mor till två gravt utvecklingsstörda män. Hon berättar om maktlösheten när hon plötsligt får höra att hennes barn utan hennes vetskap och mot hennes vilja tvångsförflyttats till Vipeholm.

Urban låg på en soffa med ett skynke över sig, där låg han hela dagarna. Magnus han låg som ett medicinerat vrak i en hörna varje gång jag kom. Han låg på golvet ihopkrupen. Var han ute på tomten, vilket hände någon gång, så låg han där med igensvullna ögon och hela ansiktet inflammerat...

- - -

På 1970- och 80-talen blev det en väldigt stor förändring till det bättre. Mycket av den nya personalen som kom in där brydde sig och det blev ett större sammanhang. Läkarna kom ner på jorden och talade som vanliga människor.

70-talet innebar just detta: De första stapplande stegen mot en mänskligare förvaring. Så här berättar Elsie Fryksén:

Omsorgslagen som kom 1968 hade säkert bidragit till att förhållandena för patienterna långsamt började förändras. Rastgårdarnas höga staket togs bort, patienterna fick hjälp att köpa privata kläder för sina pengar istället för att spara dem på hög, vi gjorde utflykter, åt julbord på restaurang, köpte grammofonskivor och andra personliga saker till patienterna.

Nedläggningen av anstalterna var ingen smärtfri process. De som hade sina karriärer, sin försörjning och kanske också sina livsdrömmar kopplade till denna verksamhet, motsatte sig självklart en nedläggning. Anhöriga blev oroliga, man visste vad man hade, men inte vad man skulle få. Ingenstans var denna strid så hård som runt Vipeholm.

Många inlägg i boken andas fortfarande bitterhet. Mest lyser detta igenom i f d överläkare Sture Rayners "minneskavalkad". Ja, han går t o m så långt att han försvarar den oetiska odontologiska forskning som bedrevs på 50-talet på de intagna. Genom att ge dem varierande grader av sockerhaltiga godsaker (s k Vipeholmstoffé) undersökte man karies samband med sockerintag. Omfattningen av dessa övergrepp är väl belagda men i Sture Rayners uppsats blir de något positivt! I det ljuset blir också hans hårdnackade motstånd mot nedläggningen förklarlig och på sitt sätt symptomatisk för det medicinska synsätt som låg till grunden för en anstalt av Vipeholms karaktär.

Det märkliga är ändå detta, att trots att många av dessa anhängare till avskiljandets politik hade väl utvecklade maktpositioner i samhället och trots att de kunde uttrycka sig väl och visste hur man påverkar så lyckades de inte, som i t ex Danmark, bevara institutionerna. Det är inte förvånande att sista delen av Sture Rayners krönika består av ett fortsatt patetiskt försvar för den medicinskt grundade omsorgen och ett enda långt magsurt gnäll på normaliseringens ideologer.

Att läsa:

Röster från Vipeholm. Redaktörer: Cecilia Carlén-Nilsson och Ulla Holmér. Stiftelsen medicinhistoriska museerna i Lund och Helsingborg. 1998. 128 sidor. Kan beställas på tel 046-15 18 72 eller fax 046-15 18 72. Pris 125 kr + porto.