Artikel i Intra 2/2003.

Lindängens arbetshem i Malmö var under många år ett föredöme för dem som ville ge goda omsorger till personer med utvecklingsstörning. Från denna epok finns mycket som vi kan lära oss av idag, menar Ingrid Liljeroth som läst "Arbetshemmet Lindängen - 100 år av omsorg i Fosie." av Lars Lindkvist. (Fosie Stadsdelsförvaltning 2002. 91 sidor. Boken kan beställas på tel 040-3472 20. Pris 100 kr plus porto.)

En bok om moderna tankar år 1945

Av Ingrid Liljeroth, docent i pedagogik vid Göteborgs Universitet

Lindängen, en gård i Malmö, har under 100 år haft olika omsorgsfunktioner. Från 30-talet fram till mitten av 70-talet var den ett arbetshem för män med utvecklingsstörning. 1945-1976 ansvarade Allan och Karin Lindkvist för verksamheten. Allan var gymnastik- och slöjdlärare och hade lantbruksutbildning. Karin var distriktssköterska. De gifte sig i samband med att de tillsammans tog över Lindängen. Deras familj blev en storfamilj - den egna med så småningom tre söner - och så 19 män med utvecklingsstörning. Det är det avsnittet som är det intressantaste i boken - omvandlingen av ett arbetshem präglat av gammalt tänkande till en plats för livet.

Nyskapande arbete

Det är glädjande att det nyskapande arbete Allan och Karin gjorde dokumenterats. Jag har från år 1950 följt deras verksamhet. Min bror Jan flyttade då till Lindängen efter att ha gått på Håkanstorps internatsärskola. Då förändrades hela vår familjs tillvaro. Från att ha blivit bemötta som mindre värda fick mina föräldrar och Jan uppleva respekt.

Fortfarande står livet på Lindängen som den bästa perioden i Jans och många av hans kompisars liv. De talar gärna om olika händelser och upplevelser. Jan skulle gärna flytta tillbaka om Lind-ängen uppstod igen. Det kan tyckas som flykt eller nostalgi men ju mer jag själv är med om desto mer förstår jag både Jan och hans kompisar. Det alla talar om rör sig om tre områden: Gemenskapen, de roliga aktiviteterna och de meningsfulla arbetsuppgifterna. Reaktionerna från de män som bodde på Lindängen visar vad som är viktigt.

Vad var då speciellt med Lindängen under den period som Allan och Karin förestod verksamheten? Vad kan vi lära och föra vidare?

"Det är så naturligt"

När jag läst boken skrev jag ett brev till Karin och Allan. De är nu kring 90 år och lever sedan de blev pensionerade ett bra liv på en gård i Vittsjö. En kväll ringde Karin. Hon sa bl.a: "Jag förstår inte vad det är som var så märkvärdigt. Det var ju bara naturligt." Det är en bra sammanfattning på deras insatser. Men ändå är det märkvärdigt.

Det märkvärdiga är att den nya atmosfären på Lindängen skapades år 1945. Samhället präglades då av det socialdarwinistiska tänkandet. Människor med funktionshinder sågs som mindervärdiga och samhället skulle skyddas. Samtidigt började också en viss förhoppning om ett bättre samhälle att spridas. Idén om välfärdsstaten började ta form. Det skulle dock dröja många år innan omsorgerna om människor med utvecklingsstörning skulle genomsyras av nya idéer.

I boken skildras genom intervjuer vad som utmärkte Lindängen. När Allan och Karin började tog de sig först an den fysiska miljön. De skapade en trivsam hemmiljö och öppnade upp gården. Inga låsta dörrar! Viktigast var dock att männen fick ett bemötande som gav dem människovärde. Karins och Allans inställning var att de som bodde på Lindängen skulle lära sig att klara sig, så att de kunde komma ut i arbete och eget boende. Karin och Allan utvecklade successivt den sociala träningen och lärde männen uppträda i olika situationer. Alla fick också arbetsuppgifter som passade dem och som de kunde ta ansvar för. Lantbruket skapade en känsla för årstiderna vilket utnyttjades i hushåll och aktiviteter.

Dålig ekonomi

De nya idéerna väckte varken entusiasm eller förståelse bland politiker. Ständiga skrivelser och uppvaktningar var nödvändiga. Det fanns inget stöd för idén om att dessa människor skulle komma ut i samhället. Karin och Allan fick kämpa med små medel för att genomföra sina idéer. Under många år var ekonomin ett problem. Det löstes vid ett tillfälle genom att Allan införde grönsaksodlingar. Grönsaker såldes och de pengar som kom in redovisades inte utan kom männen till del.

Kontakter med samhället

Det utvecklades goda kontakter med grannarna. De kom med vid högtider och fester och männen på Lindängen fick ibland arbete på gårdarna runt omkring.

Karin och Allan byggde också upp kontakterna med de anhöriga och engagerade sig i FUB när det bildades i början av 1950-talet. De betonade vikten av information utåt. Bl.a. var Allan en av initiativtagarna till tidskriften Steg för Steg. Han gjorde också en film som han visade på gymnasier.

Problem diskuterades

Karin och Allan hade båda ett förhållningssätt och tänkande som genomsyrades av värdighet och respekt.

Karin höll i morgonmötet som skapade samling inför dagen och som gav tillfälle att kolla upp att allt var OK. Efter lunchen kunde de som hade problem de ville diskutera komma upp till Karin.

Allan och Karin hade förmåga att inte hymla eller sopa under mattan. Problem diskuterades.

Jag minns att Jan vid ett tillfälle tog upp att han ville ta körkort. Karin gick då igenom vad som krävdes, teori, praktik, god syn mm. Jan konstaterade att hans syn inte räckte till.

Under 50-talet började Allan att ordna idrotts- och gymnastikaktiviteter.

Ett annat område som Allan och Karin var tidiga med att närma sig var männens sexualitet. De stödde dem i att skapa relationer med flickor och menade att en utvecklingsstörning inte påverkar de sexuella behoven.

Reste till Mallorca 1967

År 1967 inträffade flera viktiga händelser. I små grupper reste nästan alla till Mallorca vilket var helt nytt. Övriga gäster reagerade för att de fick "sådana" grannar. De blev inbjudna på whisky och så var kontakten ordnad.

Samma år började olika slag av kurser och en stödförening bildades som stärkte ekonomin. Bl.a. ordnades bingo och en arena för kontakter med familjerna tillkom. Den stödföreningen fungerar fortfarande. En av ledarna är Karins och Allans mellanson som är träningsskollärare. På somrarna reste man i många år till Ottarp i norra Skåne för några veckors semester med många olika aktiviteter.

En ny tid tog form

Malmö växte dock ut, höghusbebyggelsen närmade sig och staden behövde vårdplatser för "höggradigt efterblivna". Karin och Allan började närma sig pension. Många faktorer bidrog till att "gamla Lindängen" började övergå i en ny verksamhet. Betåkrarna blev mark för villor och 1973 stod vårdhemmet Lindängen färdigt. Dit flyttade 56 personer, varav 16 kom från Vipeholm. En ny tid tog form.

Jan trivdes inte längre. Flera av hans kompisar hade börjat flytta till inackorderingshem. Vid ett tillfälle var Jan på födelsedagskalas hos en av dem. Karin hade myglat litet i bakgrunden. Ett rum fanns kvar och det upptäckte Jan snart. Han frågade föreståndaren om han kunde få det rummet. Det kunde han. Så började också för Jan en ny era - på Kroksbäck i höghus inne i Malmö. Där bor han fortfarande fast han vill flytta. Helst till en gård där man kan ge pensionärer stöd och låta dem hjälpa till med det de kan, säger han.

Vad lär vi av detta?

Historien är fascinerande. Den kan ge kunskap om hur skeenden formas. Under 1940-talet dominerade de socialdarwinistiska tankegångarna. Men det växte också fram något som stod i motsats till denna ideologi. Karin och Allan deltog i den processen genom att förändra "gamla Lindängen". Så småningom kom fler med i den utvecklingen och på 1960-talet blev de nya tankemönsterna så starka att de kunde slå igenom. De formades som idéerna om integrering och normalisering.

Men det tar tid att ta konsekvenserna av nya tankegångar. Det visar det nya Lindängen som trots de nya idéerna blev en stor institution på 70-talet. För dem som flyttade dit från Vipeholm, där jag då arbetade, var det helt klart en förbättring, men kanske inte för alla.

Hur skapa gemenskap?

På det yttre planet fick männen från Lindängen en normaliserad fysisk miljö men de förlorade den sociala miljön - gemenskapen. Där ligger en utmaning nu: hur ska människor med utvecklingsstörning som inte själva kan skapa sin sociala miljö, få uppleva gemenskap? Det är Jans fråga fast han inte uttrycker det så.

Kanske skulle vi klara det om vi började förstå att det sällan finns ett antingen-eller. Vi kan tyvärr inte slå oss för bröstet och säga att vi nu kommit längre än "gamla Lindängen". Tvärtom, verkar det som om vi går tillbaka.

Det allvarligaste är, som jag ser det, att vi saknar idéer som kan ge kraft till de nya tankemönster som behövs i den nya fas vi är i nu. Integrering och normalisering har övergått i döda principer. "En skola för alla" och inclusion är uttryck som ofta används. Men de har inget kollektivt idéinnehåll utan fungerar mer som slagord. Idéer är kraftkällor och visar riktning framåt. Om vi inte enas om nya idéer och grundar dem i kunskaper som får genomsyra utbildningar och verksamheter är det stor risk att utvecklingen fortsätter att gå tillbaka.