Thorborg Rappe

av Håkan Brockstedt

f d särskolechef i Halland

Thorborg Rappe intar en särställning i särskolans historia. Som föreståndare för den första skolan för barn med utvecklingsstörning ledde hon de tidiga stapplande försöken att utveckla en pedagogik för dessa. Under hennes ledning skapades den första utbildningen för särskolelärarinnor.

Ragnhild Thorborg Rappe tillhörde den adliga ätten Rappe. Hon föddes den 4 oktober 1832 på egendomen Marielund i

Nettraby socken nära Karlskrona. Gården ägdes då av Thorborgs morfar men togs senare över av hennes far, kammarherren Fredrik Wilhelm Rappe och moder Amalia Charlotta född Danielsson. Hemmet var rikt och Thorborg säger att hon hade en lycklig barndom. År 1853, vid 21 års ålder, gifte sig Thorborg med sin kusin, löjtnanten Carl August Rappe, och fick därmed titeln friherrinna. Äktenskapet varade till 1877 då friherre Rappe avled.

Nybliven änka

Det var då, vid 45 års ålder och som nybliven änka, som Thorborg Rappe började intressera sig för utvecklingsstörda - eller sinnesslöa som de kallades då.

Hennes goda vän, Sophie Lejonhuvud (vid denna tid gift Adelsparre) var en av initiativtagarna till Föreningen Sinnesslöa barns vård (FSBV). Hon berättade att man sökte en föreståndarinna till skolan för sinnesslöa barn på Norrtullsgatan i Stockholm. Thorborg Rappe sökte och den 1 augusti 1878 tillträdde hon tjänsten som föreståndare. Skolan hade då funnits i åtta år och 30 barn fick sin undervisning där.

Någon pedagogisk utbildning hade hon inte. Såsom vanligt var i adliga familjer vid denna tid hade hon som barn troligtvis undervisats av en guvernant i hemmet. Kanske hade hon också fått undervisning vid någon flickpension - om detta är ingenting känt. Däremot vet man att hon hade goda språkkunskaper i tyska, franska och engelska. Dessa kom väl till pass när hon gav sig ut på studieresor för att hämta inspiration till sitt arbete. Det var så hon skaffade sig sina pedagogiska kunskaper - genom studieresor och genom praktiskt arbete.

Studieresor

1880 for hon till Danmark. Tre år senare deltog hon i en konferens i Hamburg rörande "Die Idiotenpflege" och besökte i samband därmed anstalter i Tyskland, Böhmen och Schweiz. Nästa år for hon till Norge och året därefter blev det en långresa genom Danmark, Tyskland Schweiz, Italien och Frankrike. Sina intryck från dessa resor skildrade hon i föreningens årsberättelse.

Thorborg Rappe tillhörde de inflytelserika i samhället. På riksarkivet har jag t ex hittat ett brev från 1884 som hon skrivit till statsrådet C G Hammarskjöld för att klara upp ett missförstånd. I detta inbjuder hon honom att närvara vid hennes "lilla skolas" examen som snart skulle äga rum. Men då hon förstod att statsrådet var mycket upptaget föreslog hon att han skulle sända sin hustru i stället.

1893 utsågs Rappe att representera Sverige vid den internationella kvinnokonferensen i Chicago. Efter kongressen gjorde hon en rundresa till de större anstalterna för sinnesslöa i USA.

En av de allra främsta

Genom sina erfarenheter av undervisning och genom sina många studieresor blev hon så småningom mer kunnig i ämnet än någon annan i Sverige. Även i internationell jämförelse torde hon kunna mäta sig med de allra främsta.

Efter hennes anställning beslöt man att skolan vid Norrtullsgatan också skulle utbilda lärarinnor. Efterhand övertog hon större delen av denna utbildningsverksamhet. Genom denna lärarutbildning fick vi i Sverige en framstående yrkeskår av lärare till vilken motstycke saknas i andra länder. De föreläsningar hon höll vid seminariet samlade hon i en skrift som hon kallade "Några råd och anvisningar vid sinnesslöa barns (idioters) vård uppfostran och undervisning". Denna utkom genom FSBV:s försorg året efter Thorborg Rappes död 1902.

Influerad av Séguin

Thorborg Rappe var mycket influerad av Séguin (se ruta). Skriftens titel är i det närmaste en direkt översättning av hans Traitement moral, hygiène et éducation des idiots et des autres enfants anormales.

Rappe kände väl till denna bok. Jag har tillgång till ett exemplar med Rappes namnteckning och årtalet 1888. Det är året efter hennes långa studieresa till kontinenten där hon bl a besökte den skola för idioter i Paris som grundats av Séguin.

När man studerar Rappes skrift överraskas man av hennes pedagogiska insikter. Alla hennes resonemang om fostran och undervisning utgår från eleverna, till skillnad från andra handledningar från denna tid som främst framhäver lärarrollen. Rappe förebådar en utveckling som skulle komma inom barnpedagogiken. Många av hennes åsikter äger fortfarande, efter 100 år, sin aktualitet, låt vara att språket är föråldrat.

Thorborgs fyra principer

Fyra principer i skriften är värda att lyfta fram:

1. Småbarnsålderns betydelse för ett barns utveckling. Hon ger råd till mödrar och fostrarinnor hur de skall bemöta barnen. Man måste ge barnen tid att knyta sina skosnören och knäppa sina knappar även om det tar längre tid än om den vuxne gör det åt barnet. Man får inte hindra ett barn i dess lekar därför att man vill undvika att de smutsar ner sig.

2. Undervisningen måste alltid utgå från barnet. Då sinnesslöa barn alltid har en eller flera defekter i sin begåvning måste man utröna vad som är oförstört och stimulera dettas utveckling.

3. Undervisning i slöjd och handarbete har vid uppfostran lika stort värde som undervisning i teoretiska ämnen. För denna åsikt kritiserades hon av sin samtid.

4. "Uppmuntran och beröm är att föredraga framför bannor och straff, något som noga bör läggas märke till af föräldrar, uppfostrare och lärare." Detta citat är värt att lägga märke till dels därför att aga vid denna tid var den vanligaste uppfostringsmetoden, men också för att Rappe tar med föräldrarna och nämner dem före lärare och andra uppfostrare.

Hur undervisningen skulle utformas

Undervisningen skulle enligt Rappe delas upp i förberedande undervisning och skolundervisning. I det första stadiet skulle eleverna göras mogna för skolundervisning. Då sållades också de elever bort som ansågs oläraktiga medan de övriga, de läraktiga, fördelades mellan den första skolklassen och den praktiska avdelningen. Det var inte nödvändigt att bedömas som mottaglig för teoretisk undervisning för att få gå kvar i skolan. De praktiska klasserna var föregångare till det som nästan 100 år senare kom att bli träningsskola. I försöksavdelningen stannade barnen som regel i två år, i enstaka fall tre. Eftersom statsbidraget endast utgick under åtta år, så blev vistelsen i den egentliga skolavdelningen fem eller sex år.

Av en god lärare krävde Thorborg Rappe ett kristligt sinnelag, lång erfarenhet från arbete vid sinnesslöanstalt och särskilda personliga egenskaper.

En granskande pedagog

I sin handbok skildrar Thorborg Rappe flera av de större anstalter i Europa som hon besökt. Hon är en kritisk granskande pedagog som kommenterar anstalternas utformning, deras ledning, personal och arbete. Arbetspassen i skolan är ofta för långa och innehållet irrelevant. I en skola har hon åhört en lektion i historia som handlade om den assyriska prinsessan Semiramis resa till Indien med noga angivande av årtal. En annan lektion i geografi handlade om longitud och latitud och hon kommenterar: "Vad nu de stackars idioterna skulle ha för glädje av detta".

"Studera varje individ"

Till skillnad från många läkare vid den här tiden var Thorborg Rappe försiktig med att spekulera i orsakerna till sinnesslöhet. Hon skriver: "De flesta skriftställare, som afhandlat idiotiens orsaker, öf-verenstämma deruti, att denna sjukdom kan vara medfödd eller förvärvad efter födelsen".

För att en lärare skall vinna framgång i sitt arbete är det viktigt att känna till idiotens karaktärs- och själsegenskaper. "Att såsom det skett af många författare af uppsatser om idioter och idioti, indela de förra i klasser efter det olika sätt varpå idioten hos dem uppträder, anser jag vara en vansklig sak. Den som sett idioter på nära håll vet också, att man måste studera hvarje individ för att upptäcka den olika begåfningen och framdraga de olika anlagen."

Anstalter, asyler och arbetshem

I ett särskilt kapitel i Thorborg Rappes handbok beskriver hon hur en bra anstalt bör organiseras, hur verksamheten ska ledas och vilka arbetsuppgifter som olika personalkategorier ska ha. Avslutningsvis ägnar hon ett mindre utrymme åt Asyl och Arbetshem, som hon ser som ett komplement till uppfostringsanstalten och som bör uppföras i anslutning till denna. Rappe hade med stöd av läkaren vid skolan, Sigurd Lovén (se ruta), under några år anordnat en liten asyl i Västmanland.

Det kvinnliga arbetshemmet

Rappe ömmade mycket för de elever som genomgått skolan men som därefter inte hade någonstans att ta vägen. För pojkarna som slutade skolan fanns sedan 1878 ett arbetshem. Hon ansåg att ett liknande arbetshem även borde skapas för kvinnor och tillsammans med styrelseledamoten och justitierådinnan Rosalie Olivecrona arbetade hon för en sådan. Tillsammans anordnade de en basar på börsen i Stockholm 1885 som gav grundplåten för arbetshemmet. När doktor Lovén avled 1888 genomfördes en ny insamling som samma år gjorde det möjligt att förverkliga idén. Tre år senare, 1891, lämnade Thorborg Rappe föreståndarbefattningen på skolan för att istället förestå det kvinnliga arbetshemmet. Hon fortsatte dock som föreläsare vid lärarinneutbildningen ända till sin död 1902.

Thorborg Rappe är den första i Sverige som formulerat ett undervisningsprogram för personer med utvecklingsstörning och som dokumenterat detta i tryck.