Artikel ur Intra 4/94.

 

 

 

Ett vŒrdhems uppgŒng - och fall

 

 

Carlslunds vŒrdhem, ett par mil norr om Stockholm, betraktades under 50- och 60-talen som flaggskeppet bland vŒrdhemmen i vŒrt land. Stort, nybyggt och flott med egen lŠkare och duktig personal. Och studiebesšk frŒn hela vŠrlden. SŒ hŠr skall utvecklingsstšrda vŒrdas! Men under andra hŠlften av 60-talet gick luften ur dŠcken och under 70-talet avslšjades fšrfallet. Sedan tog det 10 Œr att lŠgga ned hela anstalten med šver 500 utvecklingsstšrda och šver 1000 personal. En enorm operation, inte utan sina misslyckanden.

 

 

 

Herbert Scharin har skrivit en faktaspŠckad bok om Carlslund, som fšr all framtid dokumenterar en i vŒr vŒrdhistoria viktig erfarenhet: Det gŒr helt enkelt inte att i stor skala ta hand om svŒrt skadade mŠnniskor, utan att sjŠlen fšrtvinar och livet blir meningslšst. "Vi fšrsškte gšra det vi trodde var bŠst fšr dem, men vi misslyckades. Gšr inte om detta experiment!", Šr vŒrt budskap till kommande generationer.

 

 

Fšreningen fšr Psykiskt Vanlottade

 

Carlslund startade omkring Œr 1900 genom att en energisk dam flyttade hit frŒn Jšnkšpingstrakten. Hon visste hur man skulle ta hand om obildbara idioter! Snart hade hon ett 40-tal "asylister" i sin vŒrd. Efter henne bildades 1920 Fšreningen fšr psykiskt vanlottade som drev Carlslund till 1951, dŒ det švertogs av Stockholms stad. DŒ hade antalet vŒrdade vuxit till ca 170, men inte en enda av det tiotal hus de bodde i var byggt fšr sitt ŠndamŒl.

Och antalet personal var bara 54. SŒ hŠr skrev fšrŠldrafšreningen 1949 till Šgaren:

 

"Fšr fyra Œr sedan skulle dŠr i ett av husen installeras vŠrme. Fšr detta ŠndamŒl upptogs pŒ kŠllarvŠggen ett stort hŒl mŠtande minst 4 x 2 meter. DŒ ej vŠrme blev infšrt har ŠndŒ detta hŒl blivit kvar, dŠr kyla och fukt intrŠnger. Ovanfšr detta Šr barnens enda dagrum, med tvŒ stora fšnster och fšr uppvŠrmning en kakelugn vid innervŠggen.

Det sanitŠra bestŒr av endast en toalett en trappa upp. Vid tvŠttning av barnen om kvŠllarna mŒste vatten vŠrmas pŒ vedspis, lyftas šver barnen, som sitter pŒ bŠnkar pŒ kškets mitt, fšr att pŒ andra sidan uppblandas med kallt vatten. Vid badning blir barnen pŒ flakvagn šverflyttade till en annan fastighet omkring en kilometer dŠrifrŒn, vinter som sommar. Fšr uppvŠrmning av detta stora hus finns ovannŠmnda kakelugn samt fyra kaminer, en pŒ nb och tre pŒ šb. Garderob fšr barnens klŠder Šr pŒ vinden, dŠr bŒde snš och regn intrŠnger och ingen vŠrme kan erhŒllas.

Styrelsen har haft šverlŠggningar med styrelsen fšr denna vŒrdanstalt samt med barnavŒrdsinspektšr Wangson och fattigvŒrdsdirektšr Dahlstršm i Stockholm. Styrelsen har bildat sig den uppfattningen att en viss motsŠttning rŒder mellan dessa institutioner och att motsŠttningarna Šr stora om vem som bŠr skulden till denna misŠr. Under tiden framhŠrdar vŒra barn under medeltidsmŠssig miljš. Fšr oss fšrŠldrar Šr detta en psykisk press av stora mŒtt."

 

 

NŠra 500 bodde pŒ Carlslund

 

Stockholm satsade stort med de bŠsta av arkitekter. Redan 1953 kunde 100 vuxna och 60 barn flytta in i nya hus. Vilken glŠdje - vilket engagemang! Sex Œr senare var andra byggetappen fŠrdig. Nu bodde det nŠra 500 pŒ Carlslund. 1965 tillkom ett par specialbyggda enheter fšr barn och vuxna med autism, dessutom byggdes skyddad verkstad, gymnastik- och badanlŠggning, sŠrskola m.m. Meningen var frŒn bšrjan att alla de gamla husen skulle bort, men efterfrŒgan pŒ platser var hela tiden sŒ stor att nŒgra av dem var i bruk Šnda in pŒ 80-talet!

SŒ hŠr motiverade man Carlslunds storlek:

 

"Man mŒste ta hŠnsyn till behovet av differentiering, sysselsŠttning och specialvŒrd m.m. AnlŠggningen borde dŠrfšr inte vara liten. Man behšver barnpsykiatriskt skolade lŠkare, psykologer, sjukgymnaster, logopeder, barntrŠdgŒrdslŠrarinnor och arbetsterapeuter liksom vŠlutbildad vŒrdpersonal. Det ansŒgs praktiskt ogenomfšrbart att tillgodose dessa behov med en vŒrd som var splittrad pŒ en mŠngd smŒanstalter."

 

 

Den totala institutionen

 

Med den totala institutionen ville man skapa ett samhŠlle i miniatyr. VŒrdpaviljongerna grupperades kring ett centrum. DŠr skulle finnas ekonomianlŠggningar och gemensamhetsutrymmen av olika slag, personalrestaurang, administrationslokaler och en sŠrskild lŠkaravdelning. DŠr skulle ocksŒ finnas ršntgen och EEG samt utrymme fšr tandlŠkare, psykolog och kurator. Det borde finnas mšjlighet till forskning inom omsorgerna.

Fšr vŒrdtagarnas trivsel skulle det finnas cafeteria, simbassŠng och aula m.m. 

 

Den totala institutionen visade sig ha nackdelar. VŒrden rationaliserades och avpersonifierades. De utvecklingsstšrda passiviserades. I bšrjan av 1970-talet bšrjade man diskutera andra vŒrdformer. Personalen  drev pŒ fšrŠndringarna. Man bšrjade experimentera med sjŠlvstyrande grupper.

 

 

Carlslund ska lŠggas ner!

 

Det blev stŠndiga vŠxlingar mellan fšrhoppningar och besvikelser genom alla Œr. Nya hus och mer personal och fler experter kunde inte upphŠva efterslŠpning i relation till vŠlfŠrdsutvecklingen utanfšr anstalten. En stŠndig kamp mot beteendestšrningar, som man bšrjade fšrstŒ var en fšljd av den storskaliga miljšn. Mot luftvŠgs- och urinvŠgsinfektioner, tarmkatarrer, epidemier, undernŠring etc. SŒ kom omsorgslagen 1968 som visade vŠgen ut till samhŠllet och i inspektionsrapporter avslšjas bristerna. MotsŠttningar mellan den unga och den etablerade personalen blev allt starkare och 1976 tog omsorgsnŠmnden det beslut som egentligen ingen hade trott pŒ: Carlslunds ska lŠggas ner!

 

Det blev en mycket lŠngre och mycket smŠrtsammare process Šn vad nŒgon hade fšrestŠllt sig. Den bŠsta personalen flydde, planerarna var alldeles fšr optimistiska, pengarna rŠckte inte, alla inblandade tyckte olika och dessvŠrre fick en stor grupp flytta till Klockbacka vŒrdhem.

 

 

GlŠdjens hŒllplats

 

Det pŒ sitt sŠtt intressantaste i Scharins bok Šr intervjuerna med personer som var med.

Vivan Gunnarsson, ordfšrande i fšrŠldrafšreningen i tio Œr sŠger:          

 

"Man sŒg varandra pŒ bussen. Vi steg av vid en hŒllplats som ironiskt nog hette GlŠdjens hŒllplats. Det var svŒrt šverhuvudtaget att begŠra en biljett till den hŒllplatsen, nŠr man skulle Œka ut."

 

 

En fruktansvŠrd tid

 

Under ett Œr i bšrjan av 70-talet var Owe Ršren kurator pŒ Carlslund. Han sŠger att fšrŠldrafšreningen ofta var besvŠrlig:

 

"Man ville vara med och fšrŠndra, men accepterade inte fšrŠndringarna. Man var misstŠnksam. Vi hade mŒnga trŠffar, men de var jobbiga. De upptrŠdde ofta polisiŠrt, Šven i fšrhŒllande till ledningen. De anvŠnde politiker som redskap. Det var destruktivt och vi hittade aldrig varandra."

"Eftersom vi inte heller hade fšrvaltningens fšrtroende, befann vi oss mitt emellan. Egentligen var det en fruktansvŠrd tid, den var grym." ...

 "Carlslund var omsorgsverksamhetens slum. Det var ingen status att arbeta dŠr. Ingen ville egentligen dit."

 

 

Chockerande miljš

 

Och sŒ hŠr sŠger Thomas Olsson, vŒrdare 1971-1988:

 

"Det var mŠrkligt, tyckte jag, att de utvecklingsstšrda som var sŠmst lottade i samhŠllet mŒste ha den sŠmst utbildade personalen. MŒnga pratade inte ens svenska. DŒ kan man heller inte fšrvŠnta sig att de skulle kunna fšra de utvecklingsstšrdas talan."

"Dagsalarna pŒ Dalhem var ett enda myller av folk som ršrde sig fram och tillbaka i stereotypa mšnster. En del krŠlade pŒ golvet, nŒgra satt och vaggade i sofforna. En mongoloid flicka satt i ett hšrn och slog sig pŒ munnen med ett hopprep, en annan kladdade med bajs och en tredje vŠlte en rullstol fšr att vŠcka uppmŠrksamhet. 19 av dem som bodde pŒ D1 var utan sysselsŠttning. UngefŠr lika mŒnga hade blšjor. Avdelningarna stank av urin, avfšring, svett och psykofarmaka. MŒnga utvecklingsstšrda var hŒrt medicinerade med lugnande preparat, och nŠr dessa gŒr ut genom svettkšrtlarna blir det en mycket pŒtaglig odšr. Sammantaget var miljšn chockerande och samtidigt deprimerande. I synnerhet fšr mig som inte kŠnde till hur utvecklingsstšrda hade det."

"Vi (inom facket) rŠknade med att inom omsorgerna var 2/3 outbildade, pŒ vissa avdelningar t o m 90%."

 

 

Vi vann respekt

 

Nils Hallerby var ordfšrande i omsorgsnŠmnden 1974-1979. Det var Hallerby som drev igenom nedlŠggningsbeslutet. Han sŠger:

 

"Det var svŒrt fšr oss i nŠmnden, eftersom vi inte var sŠkra pŒ att vi skulle fŒ majoritet. Jag visste t ex inte var jag hade mina moderata vŠnner, och socialdemokraterna var ju emot nedlŠggningen. SŒ det rŒdde en allmŠn osŠkerhet... Vi upplevde ocksŒ flera demonstrationer utanfšr landstinget - vŒrdarna med sina boende. Det var svŒrt, eftersom det ofta rŒdde en kompakt "anti-stŠmning" mot oss. Men samtidigt vann vi kanske mer respekt genom att mšta de olika grupperna och fšra fram vŒra Œsikter Šn om vi hade vŠgrat att diskutera med dem."

                

 

Att lŠsa:

 

Carlslunds vŒrdhem 1901 - 1988.

Av Herbert Scharin.

OmsorgsnŠmnden i Stockholm 1993.

280 sidor.