Artikel i Intra 4/1998.

 

 

 

Bortbytingar

och

lytessŠgner

 

 

Fšrr i tiden fanns ingen expert som kunde sŠtta en diagnos pŒ barnet om det hade ett funktionshinder. Man fick ta till andra fšrklaringar. Hade barnet blivit bortbytt? Eller hade modern rŒkat fŒ se nŒgot olŠmpligt under graviditeten?

 

 

Claes G Olsson Šr forskare pŒ etnologiska institutionen i UmeŒ. Han har studerat forna tiders fšrestŠllningar runt funktionshinder. I artikeln "Dršmmen om det perfekta barnet" berŠttar han om hur ett lyte hos det nyfšdda barnet fšrr ofta fšrklarades med att modern hade "fšrsett" sig pŒ nŒgot obehagligt eller blivit skrŠmd.

 

Ofta hade lytet samband med det som skrŠmt modern. SŒ sŠgs det att om en havande kvinna blivit skrŠmd av en gŒs sŒ kunde barnet fŒ "gŒsalyte" vilket t ex kunde vara sammanvŠxta fingrar och tŒr. Det behšvde inte alltid vara ett levande vŠsen som orsakade skadan. I en berŠttelse beskrivs hur en kvinna tittat pŒ en byst av Gustav Vasa och dŠrefter fŒtt ett barn utan bŒde armar och ben.

 

 

Fick inte nŠrvara vid slakt

 

Riktigt illa kunde det gŒ om den gravida kvinnan var nŠrvarande vid slakt. Att se ett djurs dšdsryckningar och dess brustna šgon kunde leda till att barnet drabbades av den "vŠrsta av alla lyten", fallandesot d v s epilepsi.

 

Fram till slutet av 1700-talet var denna "lytestro" allmŠnt accepterad, ocksŒ av de lŠrda. Den kunde motivera att man gšmde undan de funktionshindrade. I en tysk bok frŒn sŒ sent som 1876 sŠgs det att samhŠllet har skyldighet att befria gator, torg och kyrkor frŒn vanfšra dŒ synen av dem kan medfšra fara frŠmst fšr den gravida kvinnan. I flera sŠgner frŒn Sverige berŠttas t ex hur en havande kvinna sett pŒ en haltande man och sedan fštt ett barn med samma lyte, eller hur en annan kvinna sett en "fjantig tšs" och sedan fick ett barn som var "fjantigt".

 

 

Hustrun blev fšrfŠrad

 

 

En annan vanlig fšrklaring till att det fštts ett barn med funktionshinder var den om bortbytingen. SŒ hŠr lyder en bortbytingssŠgen:

 

    "En hustru gick en gŒng ut frŒn sitt barn; och nŠr hon kommer in igen, sŒ ligger tvŒ barn jemte sig i vaggan och de voro hvarandra alldeles lika. Hustrun blef fšrfŠrad vid denna syn, och springer straxt in till gŒrds-hustrurna och beklaga sig och bad dem fšr Guds skull komma in och se olyckan. Men nŠr de kommo till stugan, lŒg det inte mer Šn ett barn i vaggan; det andra var borta. DŒ blef den arma Modren Šnnu mer hjertŠngslig, och tviflade nu starkt derpŒ, att det voro hennes eget barn. Men dŒ de andra qvinfolken bedt henne vara tillfreds och fšrst se hvad det kunde bli af det, tog hon barnet an, men dock med stšrsta fšrtviflan i sin sjŠl. Det blef och allt sŠmre och 'hapligare' att se pŒ, och Bondhustrun fann dŒ att barnet var ett riktigt bortbytesbarn, och att hennes eget var bortbytt.

     Men en dag dŒ hon bakade, bad hon innerligt till Gud och att han ville fšrlŒta henne all synd om det var hennes eget Barn; ty hon hade beslutat att brŠnna upp barnet lefvande i ugnen. Hon tog dŒ barnet och lade det pŒ ungsspaden. Men just som hon skulle skjuta in det i den brinnande ugnen, kom ett qvinfolk (en halt kvinna) ropandes med ett barn pŒ armen: LŒt mig fŒ mitt barn igen, hŠr har du ditt!"

 

 

"...groof widskippelse..."

 

Inger Lšvkrona, forskare vid etnologiska institutionen i Lund, har studerat vad som hŠnde 1690 pŒ Gotland dŒ Dordi Larsdotter och hennes man, kopparslagare Peer Heide, stod infšr rŠtta. De anklagades fšr att de "hafwa fšršfwat groof widskippelse och fšrdšmmelig Konst, pŒ itt siuukt, skršpeligt och ŠlŠndigt, deras egit Barn.".

 

Barnet var en 10-Œrig pojke som avlidit pŒ grund av fšrŠldrarnas behandling.

 

Pastor Gšran Brygger berŠttar i tingsrŠtten att barnet varit mycket sjukligt och skršpligt och att det "alt ifrŒn det halfft Œhr gammalt warit sŒ at det snart sagt i sŒ mŒng Œhr, tegat hwarcken dag eller Natt, och ganska wanskŠpeligt warit". FšrŠldrarna trodde att barnet var en bortbyting och pŒ julafton hade man lagt ut det pŒ dynghšgen fšr att pŒ sŒ sŠtt fšrsška byta tillbaka. Barnet lŒg dŠr i kylan nŒgon timme och togs sedan in. Men utevistelsen blev fšr svŒr och pojken levde bara till juldagens afton dŒ han "gifwet up sin Anda". NŠr sŒ skett hŠnde underliga saker med barnet: "Munnen som fšrr warit uppdragen till eena šrat, dŒ kom i sitt rŠtta skick igen, dee samman krumpne lemmarne dŒ uthstrŠckte och Barnet sedan det warit dšdt, sŒ wackert och deijeligt som nŒgot barn kunnat vara."

 

 

Var ute och rŠfsade hš

 

Dordi, bondhustrun, fšrsšker švertyga rŠtten att det verkligen var en bortbyting. Hon berŠtttar att barnet fšddes normalt men att nŠr det var ett halvt Œr gammalt sŒ blev det bortbytt. Det hŠnde nŠr hon och hennes make var ute pŒ Šngen och rŠfsade hš. NŠr hon arbetade sŒ lade hon barnet i grŠset omsvept av klŠdesplagg. Efter en liten stund, skrek barnet till. Hon sprang genast fram till det och fann det dŒ utbytt. Det bšrjade skrika bŒde dag och natt och det var "oformeligt och wanskapeligt" och fšrŠldrarna mŒste jŠmt bŠra det i famnen.

 

Hur kom det dŒ att de trodde att barnet blivit bortbytt? PŒ frŒgan svarar Dordi: "Gud weet det, alla Menniskior som barnet hafwa sedt, hafwa sagt sŒ fšr dem." PŒ frŒgan vem som hade bytt ut deras barn svarar hon: "det mŒtte fuller wara underbyggiarena och dee som boo under Jorden".

 

Dordi tillfrŒgas om hon verkligen var ense med sin man om att bŠra ut pojken pŒ dynghšgen. Hon svarar inte pŒ frŒgan. I hennes stŠlle svarar Peer "at hans Hustru inte war inne dŒ dee buro barnet uth."

 

 

KŠnde medlidande med barnet

 

TingsrŠtten frŒgar ocksŒ Dordi och Peer om deras syfte med att lŠgga ut barnet pŒ dynghšgen i sjŠlva verket kanske varit att de ville "blifwa af dermed, emedan dee till Šfwntyrs warit Ledzne wid des skištzell, qwijd och Klag?" Dordi och Peer bedyrar att sŒ inte varit fallet. Det var fšr att de kŠnde ett sŒdant medlidande med barnet som de beslšt sig fšr att fšlja de rŒd de fick. De sŒg fšrsšket att byta tillbaka barnet som en sista utvŠg efter att i tio Œrs tid ha fšrsškt hjŠlpa barnet under dagar och nŠtter. Peer hade ocksŒ lindat in barnet i klŠder sŒ att det inte skulle bli fšr kallt.

 

Pastor Brygger var en fšrvŒnansvŠrt upplyst man fšr denna tid. Han fšrebrŒr Dordi och Peer fšr att de inte vŠnt sig till honom. Han avvisade i tingsrŠtten tron att det hade ršrt sig om en bortbyting. Han fšrklarade helt enkelt att barnet "twiwels uthan haar warit ršrdt af Slagh."

 

BŒde mannen och hustrun och en medhjŠlpare dšmdes till en mŒnads fŠngelse pŒ vatten och bršd, fšr det intrŠffade.

 

 

Piska barnet varje kvŠll

 

Enligt folktron var bortbytingen (eller byting, skiftning, bytting) trollbarn som trollmodern lŠmnat sedan hon ršvat bort det riktiga barnet. Det riktiga barnet vistades hos trollen och skšttes om av trollmodern. Barnet kunde bytas tillbaka med hjŠlp av vissa magiska riter. Ett sŒdant var att lŠgga ut barnet pŒ dynghšgen, sŒsom Dordi och Per gjorde, andra fšreskrev att man skulle piska barnet varje kvŠll, sopa golvet med det, kasta det i en gryta kokande vatten eller stoppa in barnet i den heta bakugnen, eller att man bara skulle lŒtsas gšra detta fšr att skrŠmmas. Enligt sŠgnerna kom dŒ trollmor inrusande, rŠddade sitt barn och bytte tillbaka det mot mŠnniskobarnet.

 

Ett annat sŠtt var att fšrsška lura bortbytingen att tala. DŒ avslšjade han sig och det visade sig att han egentligen var urgammal och inte ett barn. Man kunde t ex tala om att man skulle brygga šl i ett Šggskal till kungens hundra soldater. Bytingen blev fšrbluffad šver ett sŒdant vansinne och bšrjade tala. I och med avslšjandet lŠmnades det rŠtta barnet tillbaka och i dessa sŠgner fick det hela ett lyckligt slut.

 

 

Missbildad och sen i utvecklingen

 

I sŠgnerna Šr bytingen ovanlig och avvikande. Bytingen sŠgs vara ful, elak, missbildad eller sen i utvecklingen. I en berŠttelse frŒn Vemmenhšgs hŠrad sŠgs att "dŠr hade ett bondfolk en sŒdan byting i hela tjugo Œr. Han vŠxte ej, talade aldrig, bara lŒg i vaggan och Œt." En annan berŠttelse beskriver bytingen som "vanstŠlld, och tungan var tjock och hŠngde ut ur munnen pŒ henne". I beskrivningarna kan bytingen ofta inte tala, hon eller han skriker jŠmt, har stort huvud, liten kropp och Šter mycket. Ofta hotar barnet att Šta familjen ur huset. TillgŒngen till mat var knapp och fšr en fattig familj var det en tung bšrda att fšda en person som aldrig skulle komma att bidra med sin egen fšrsšrjning. €ndŒ Šr det, enligt berŠttelserna, detta som sker. VŒrdandet fortsŠtter Œr efter Œr.

 

En dansk folkminnessamlare och lŠkare, J S Mšller, har behandlat dess sŠgner utifrŒn symtombeskrivningarna. Enligt honom ršr det sig fšr det mesta om olika typer av utvecklingsstšrning, hydrocephalus (vattenskalle), rhachitis (engelska sjukan) och atrofi (undernŠring).

 

 

DjŠvulen sjŠlv i barngestalt

 

FšrestŠllningarna om bortbytingar intog en framtrŠdande plats i vanliga mŠnniskors medvetande. Men Šven staten, kyrkan och skolmedicinen diskuterade bortbytingar. Den teologiska fšrklaringen var att bytingarna var djŠvulens barn. Deras ursprung, beskrivs i den s k HŠxhammaren (Malleus maleficarum) frŒn 1480-talet. HŠxhammaren skiljer pŒ tre olika slags bytingar:

 

1. Barn som alltid skrek och som trots att de ammades av flera kvinnor och tšmde dem pŒ mjšlk, ŠndŒ inte vŠxte.

 

2. Barn som var resultat av sexuellt umgŠnge mellan djŠvulen och en kvinna.

 

3. Barn som var djŠvulen sjŠlv i barngestalt.

 

Martin Luther ansŒg att en byting inte hade nŒgon sjŠl utan bara var en "massa carnis" (ung kšttklump) som djŠvulen anvŠnde som sprŒkršr. Den behandling som Luther fšreslŒr Šr att man ska ta livet av bytingen genom att kasta den i vattnet eller brŠnna den pŒ bŒl.

 

 

En bit stŒl skyddade barnet

 

I flera mŒlningar frŒn medeltiden skildras hur djŠvulen ršvar bort barnet ur vaggan. De nyfšdda barnet ansŒgs vara sŠrskilt utsatta. Fram till dopet var barnet en hedning, en namnlšs, en icke-person och det gŠllde fšr modern att se till att ingenting hŠnde. Det fanns mŒnga fšreskrifter: barnet fick inte fšras utomhus och man skulle lŠgga nŒgot magiskt skyddsmedel i vaggan. Det kunde ršra sig om en bit stŒl, eller ett blad ur psalmboken eller bibeln. Eldstaden fick inte slockna och inga frŠmmande fick komma in i rummet dŠr barnet lŒg. I bortbytessŠgnerna Šr det ofta fšrsumligheter med dessa regler som gšr bytet mšjligt.

 

I en sŠgen berŠttas det t ex hur kvinnan bett sin man vaka šver barnet men denne somnar. DŒ hšrs det som om dšrren slŒr igen och ett stort garnnystan rullar šver golvet fram till vaggan. Samtidigt blir rummet upplyst av ett blŒtt ljus som plštsligt slŠcks. Kvinnan rŠddar sitt barn genom att blixtsnabbt rycka till sig det i sŠngen. Hon vŒgar inte berŠtta det som hŠnt fšr sin man.

 

 

Trollen var fula och vederstyggliga

 

I folktron var det trollen och inte djŠvulen som ršvade bort barnen. Trollkvinnan som tog barnet tyckte enligt traditionen att de egna barnen var fula och vederstyggliga i jŠmfšrelse med mŠnniskobarnen. Trollen ville gŠrna stŠlla till fšrtret fšr mŠnniskorna. Men ibland ville de ha ett eget barn inne hos mŠnniskorna fšr att det skulle lŠra sig hyfs och fŒ en kristen uppfostran och pŒ sŒ vis fšrbŠttra sitt slŠkte. SŒ hŠr berŠttar en sŠgen frŒn Halland:

 

Fordom brukade man lŠgga sax och psalmbok pŒ ett nyfštt barn till det blivit dšpt, annars kunde lŠtt hŠnda, att trollen i ett obevakat šgonblick bytte bort en av sina trollungar och tog ett mŠnniskobarn istŠllet. I en bondgŒrd hade denna fšrsiktighet fšrsummats och dŠrfšr blev barnet bortbytt. Bytingen Œt fšrskrŠckligt, blev dum och elak och skrek och vŠsnades jŠmt. DŒ var det en grannkvinna som gav modern det fšrstŒndiga rŒdet: "Det Šr bestŠmt en byting. Elda i bakugnen och lŒtsa att du skall kasta bytingen i den starka brasan." Hon gjorde sŒ. NŠr hon hade som bŠst eldat ugnen, och brasan var stšrst, tog hustrun grisslan (bršdspaden), lade den pŒ spiseln, satte barnet dŠrpŒ och gjorde sig i ordning att skjuta det i ugnen. Men dŒ rusade en trollgumma in genom dšrren med en sšt liten gosse i famnen och var mŠkta fšrgrymmad. "Jag har vŒrdat ditt barn och behandlat det vŠl, och du vill brŠnna upp mitt." DŠrpŒ satte trollmor ner den lille pŒ golvet, tog bytingen och rusade pŒ dšrren. Sedan sŒgo de varken trollmor eller bytingen mer.

 

 

Gav hopp om att fΠbarnet tillbaka

 

SŠgnerna om bortbytingar fyllde enligt Claes G Olsson flera olika funktioner:

 

¥ De var ett uttryck fšr en stŠndig oro fšr de faror som hotade smŒ barn.

 

¥ De fšrklarade fšrekomsten av barn med omfattande funktionshinder, t ex utvecklingsstšrning.

 

¥ De mšjliggjorde fšr mšdrarna att kŠnslomŠssigt och symboliskt bearbeta fšrlusten av sitt rŠtta barn.

 

¥ De avlastade modern en del av skulden fšr att ha fštt ett skadat barn genom projektion pŒ ett švernaturligt vŠsen.

 

¥ De var en anvisning om hur synen pŒ, och vŒrden av missbildade och utvecklingsstšrda barn borde vara.

 

¥ De gav hopp om att det "rŠtta" barnet skulle komma tillbaka.

 

SŠgnerna om bortbytingar har pŒ olika sŠtt levt kvar lŒngt in i vŒra dagar. MŒnga gamla har minnen frŒn fšrr, dŒ olydiga eller pŒ annat sŠtt annorlunda barn kunde fŒ hšra: "Du Šr allt en riktig byting!".

                                                                                                             Hans Hallerfors

 

 

KŠllor: Dršmmen om det perfekta barnet och Fantasi och verklighet. Artiklar av Claes G Olsson, Institutionen fšr etnologi, UmeŒ universitet.

Det Šr bestŠmt en byting. Artikel publicerad i tidskriften Budkavlen (bo akademi, 1989) av Inger Lšvkrona, Institutionen fšr etnologi, Lunds universitet.