Artikel ur Intra 3/1995.

INTRA har läst

Teknik som äkta och falsk hjälp

Ingen som är intresserad av omsorgerna har väl vid det här laget kunnat undgå att stöta ihop med Certec. Bakom detta namn döljer sig ett gäng dynamiska personer vid Lunds Tekniska Högskola som gett sig katten på att den nya tekniken ska komma de utvecklingsstörda till del. Nu har de skrivit en bok om sina ansträngningar.

Det tekniska hjälpmedel som rönt den största uppmärksamheten är Isaac. Med hjälp av en fickdator, en digital kamera, telefon och en GPS-mottagare (en satellitnavigator som talar om var man befinner sig), har Bodil Jönsson utvecklat en liten sinnrik grej som man kan bära med sig i en axelväska. Tanken är att den utvecklingsstörde med Isaacs hjälp ska klara sig mer på egen hand.

Pekskärmen på den lilla datorn kan programmeras med symboler som förklarar när och hur vissa saker ska göras.

Via telefonnätet kan man få hjälp från sambandscentralen. Med satellitnavigatorn påkopplad kan man se var personen befinner sig (men navigatorn går självfallet att stänga av om man inte vill att någon ska veta var man är).

Med kameran kan man ta bilder av sådant man är osäker på och skicka bilderna till sitt gruppboende med frågor som: "Är detta apoteket?" eller "Är detta mjöl eller socker?"

Isaac kan säkert bli en nyttig pryl för många med utvecklingsstörning. Än så länge är den ganska dyr, ca 100 000 kr, men det borde inte hindra att fler får möjlighet att pröva på Isaac. Själv tror jag att många då kommer att välja att inte använda detta hjälpmedel. Helt enkelt för att det ändå verkar ganska krångligt.

Träna mindre - uppfinn mer

Arne Svensk är civilingenjör, men har arbetat inom omsorgerna i många år. Han har på ett underbart sätt beskrivit hur man utformar bra hjälpmedel för utvecklingsstörda. Och han har massor av tips på hur man själv kan gå till väga. Så här skriver han under rubriken Självständighet:

"Ibland tycker jag att vi som personal går för långt i våra ansträngningar att träna de utvecklingsstörda till självständighet också i sammanhang då vi borde ha lagt arbete på kompensation i stället för träning. Jag kommer ihåg från träningsskolan hur vi år efter år tränade eleverna att knyta skor. Vi hade alla upptänkliga sorters knytbräden, och både vi och eleverna avskydde dessa lektioner. Så kom då skor med kardborreband och alla knytbräden ligger sedan dess undanstoppade , utan att någon verkar sakna dem. När tekniken (kardborrebanden) gjorde sitt inträde, blev vi alla nöjda. Men kanske skulle vi själva kunnat komma på att vi borde lägga tid på ny teknik, d v s att hitta andra skofästningssätt, istället för att bara träna rosettknytning?

Att under långa tider träna förståndshandikappade vuxna till självständighet upplever jag som direkt motsägelsefullt. Situationen borde automatiskt få oss att tänka på tekniska lösningar som ett alternativ.

Dessa lösningar bör vara sådana att den förståndshandikappade personen kan sköta tekniken på egen hand så långt detta överhuvud taget är möjligt. Det är ju hon som är mest motiverad att klara sin egen situation.

- - - -

Som föreståndare har jag ibland stött på motstånd från vårdare, när jag velat förändra miljöerna i lägenheter, så att de skulle bli mer begripliga för de boende. Det har ofta handlat om att sätta upp bilder på skåp eller väggar för dem som inte kan läsa, eller att märka knappar på olika hushållsmaskiner. Personalen har motiverat sitt motstånd med att lägenheten skulle likna en institution, om man började sätta upp bilder överallt. "Det är inte normalt att ha det så i ett hem", som någon uttryckte det vid ett tillfälle. Då började jag fundera på vad som är "normalt", och om vi s k normalbegåvade inte har några begåvningsstödjande hjälpmedel. På bara några timmar kunde jag skriva ner cirka femtio hjälpmedel.

- - - -

Dessa hjälpmedel för normalbegåvade är så självklara att vi ofta inte ens tänker på dem som sådana. En fördel med dem är att de sparar tid, eftersom man tack vare dem inte behöver lägga ner arbete på att söka kunskap på så många områden. En del av dessa begåvningshjälpmedel kan naturligtvis också utvecklingsstörda använda, men många av dem är alltför abstrakta. Därmed uppkommer det märkliga, att de, som bäst skulle behövt begåvningshjälpmedel, nämligen de utvecklingsstörda, har färre och ofta också mindre väl anpassade begåvningshjälpmedel än vad vi andra har."

Fel i elsystemet

Arne Svensk är klok, rolig och fyndig när han resonerar om hur man hittar fram till bra begåvningsstödjande hjälpmedel. Tyvärr är han inte det när han ger sig i kast med att konstruera ett dataprogram som skall hjälpa personalen att handskas med våldssituationer. Han har själv arbetat på ett elevhem där våld var vanligt förekommande och skriver "Som föreståndare klarade jag inte av att systematiskt söka mig fram till det som eventuellt skulle kunna förklara våldet. Än mindre kunde jag klara av att hitta metoder att få det att upphöra. Så här i efterhand påminner mitt handlande mycket om hur osystematiskt jag angriper fel i elsystemet på min bil."

Med detta resonemang som grund har Arne Svensk konstruerat sitt program. Expertsystemet Svarne, som programmet heter, ska vara ett "Beslutsstöd vid aggressivt beteende". Genom att gå igenom en checklista på datorn kan man komma fram till vilken åtgärd som är lämplig.

Det är dömt att misslyckas. Helt enkelt därför att förutsättningen är fel. Ja, den är inte bara fel i största allmänhet, den inställning som ligger till grund för programmet kan vara direkt skadlig.

När man arbetar med beteendestörda personer händer det att våldssituationer uppstår. För alla inblandade är detta plågsamma upplevelser. Som föreståndare är man extra utsatt. Man har ansvar för personalens hälsa och säkerhet och har skyldighet att se till så att de kan utföra sitt arbete utan hälsorisker. Man har ansvar för den utvecklingsstörde och måste se till så att han inte far illa. Man har krav och synpunkter från förvaltning, anhöriga m fl att ta hänsyn till.

Kris- och våldssituationer får i de flesta fall till följd att alla febrilt börjar söka efter någon lösning. Medicinering (ändrad eller ökad), förflyttning till annat boende, nya regelsystem, ökat personalstöd, och olika behandlingsalternativ kommer upp på tapeten. Problemet är bara att de personlighetsstörningar som ligger till grund för det aggressiva beteendet ofta är av sådan art att de kortsiktiga lösningarna sällan håller.

Det mesta av den hjälp som frammanar illusionen av något slags snabb och enkel "lösning" i arbetet med beteendestörda individer är till större skada än nytta. Detta därför att det förhindrar och försvårar för personal och arbetsledning att komma till insikt om det långsiktiga perspektivet. Det gäller att bygga upp någorlunda stabila strukturer runt den vars inre är kaotiskt. En del av yrkeskompetensen handlar om att kunna bemästra svåra situationer på ett bra sätt och att som personal inse att man faktiskt arbetar på ett ställe där våld kan förekomma. Man måste hitta fram till förklaringsmodeller och egna insikter som gör det möjligt för personalgruppen att hålla samman genom kriser och påfrestningar. Allt detta arbete är väsensskilt från den inställning som utgår från att djupgående personlighetsstörningar går att åtgärda genom något slags systematiskt söksystem i en databurk. Glöm det!

Hans Hallerfors

Att läsa:

Teknik och förståndshandikapp. Arne Svensk och Bodil Jönsson. Natur och Kultur 1994. 77 sidor.