Artikel i Intra 1/2003.

 

 

 

Jag Šr inte som er andra

 

Av Hans Nilsson

 

 

 

LL-boken Var med och bestŠm recenserades kort i fšrra numret av Intra, och kallades fšr den kanske viktigaste boken fšr personer med utvecklingsstšrning. Inte bara det, den fungerar fantastiskt vŠl som utgŒngspunkt fšr diskussioner och studiecirklar.

Den Šr full av koncentrerad information. Eller vad sŠgs om de tre rader som utgšr hela texten pŒ sidan 18:

 

I en demokrati har alla mŠnniskor rŠtt att sŠga

vad de tŠnker och tycker.

Alla har rŠtt att fšrsška pŒverka och fšrbŠttra samhŠllet.

 

Kan det sŠgas klarare?

Boken inleds med en dikt av Anders Wieslander:

 

Jag Šr inte som er andra

 

Jag Šr inte som er andra

Det Šr nŒgot som fattas hos mig

NŒgot som blev fel nŠr jag fšddes

 

Men ŠndŒ Šr jag som er

Jag har tvΠarmar och tvΠben

 

Felet hos mig sitter pΠinsidan

Jag har svŒrare med vissa saker

 

Men ŠndŒ Šr jag en mŠnniska

Mitt handikapp kan ingen se

Fšr jag lever som er

 

Vi har en studiecirkel som tar sin utgŒngspunkt i boken. Fšrsta trŠffen bšrjar vi med att lŠsa dikten.

"Precis sŒ Šr det," sŠger flera, "vi Šr inte som andra."

"Men," sŠger jag, "Šr ni inte vanliga mŠnniskor?"

"Nej, vi Šr ju utvecklingsstšrda."

"Men jag tycker att ni Šr vanliga mŠnniskor."

"Ta mig som exempel," sŠger Robban, "jag Šr inte som andra. Jag kan ju lŠsa, men jag kan inte skriva."

"Men vŠrlden Šr full av mŠnniskor som inte kan skriva. En del kan inte fšr att de har funktionshinder, andra fšr att de inte fŒtt undervisning och fŒtt lŠra sig. €r inte alla de vanliga mŠnniskor?"

 

Jag minns en kvŠll fšr nŒgra Œr sedan. Jag satt tillsammans med Johan, en ung man med diagnosen "Aspergers syndrom".

Han berŠttade att han hade tre mŒl i livet: Att fŒ en flickvŠn, att fŒ ett jobb och att bli normal.

De tvŒ fšrsta mŒlen kunde jag fšrstŒ och tycka att de var okej. Men det tredje mŒlet ifrŒgasatte jag.

Jag kunde fšrstŒ att hans funktionshinder gav honom svŒra problem, men de var mšjliga att ŒtgŠrda och han hade mšjligheter att fšrbŠttra sin tillvaro. Men var han onormal? Jag vet inte vad som Šr normalt, finns det nŒgon normalitet? Existerar det nŒgon given norm fšr hur en mŠnniska skall vara?

Jo Johan tyckte det. Och han tyckte att han inte var normal. Han tyckte att det var nŒgot fel pŒ honom. Han var inte som han skulle. Och han led av det.

Jag sa att jag hoppades att han skulle sluta plŒga sig sjŠlv med fšrestŠllningen om normalitet.

Vi diskuterade saken i flera timmar utan att komma nŠrmare varandra i vŒra stŒndpunkter. Vid midnatt stod vi ute pŒ gatan, fortfarande diskuterande.

Johan Šr mycket intresserad av och kunnig i astronomi och astrofysik.

Vi bšrjade bli trštta bŒda tvŒ, men kunde inte avluta diskussionen, den beršrde oss bŒda pŒ djupet.

Till slut sa jag: "Jag Šr helt švertygad om en sak, och ingen kan šverbevisa mig: The Big Bang Šgde rum fšr att du skulle bli du. Precis som du Šr."

Hela kvŠllen hade han varit pŒ grŠnsen till aggressiv. Nu slappnade han av, log mot mig och sa: "Ja, kanske det."

Vi sa god natt och skildes.

 

Jag berŠttade fšr cirkeln om samtalet med Johan.

Vi fortsatte att prata om Anders Wieslanders dikt. SŒ smŒningom vŠxte en insikt fram och jag fick medhŒll i uppfattningen att alla Šr "vanliga mŠnniskor". Men varfšr kŠnner man dŒ att man inte Šr som andra?

Insikten som vŠxte fram var: Andra fŒr mig att kŠnna att jag inte Šr som de.

Men de andra har fel.

 

 

Hans Nilsson Šr bl a initiativtagare till mštesplats 10:an i Halmstad, en trŠffpunkt fšr personer med lindrig utvecklingsstšrning.