Artikel i Intra 1/2005.

Grymhetens ideologi fanns även hos oss

Vi som är engagerade i funktionshindrades situation har särskild anledning att minnas befrielsen av fångarna i koncentrationslägren för 60 år sedan. Det var slutpunkten på nazisternas program för förintelse. Förutom miljoner judar, zigenare, homosexuella m fl så mördades också över 70 000 funktionshindrade barn och vuxna. De tillhörde de medborgare som officiellt definierades som mindervärdiga och som först av alla togs av daga. Många anställda - personal, specialpedagoger, läkare - blev medskyldiga, en del genom att aktivt verka för den nya ideologin, andra genom sin tysta medverkan.

Även i vårt land blev personer med utvecklingsstörning stämplade som mindervärdiga. De utmålades som det stora hotet mot samhällets framsteg. En statlig kommission betecknade dem - utan protester - som avfallsprodukter som oavbrutet alstras enligt ärftlighetslagarna (SOU 1936:59). Tvångssterilisering och anstaltsförvaring blev konsekvensen.

Även om attityderna har svängt sedan dess, är det långt kvar tills personer med funktionshinder i praktiken tillerkänns ett fullt människovärde och full delaktighet. Honnörsord som dessa har blivit så självklara i politiska program och proklamationer att de skyler bristerna. Allmänheten börjar tro att tillståndet är gott. I verkligheten ifrågasätter allt fler politiker den befintliga lagstiftningen, kommuner saboterar rätten till insatser och den normala arbetsmarknaden är i praktiken stängd för personer med utvecklingsstörning. Till och med den ringa habiliteringsersättningen ifrågasätts i kommun efter kommun.

Det är svek av detta slag som gör det nödvändigt att hålla de historiska sambanden levande.

Karl Grunewald