Artikel i Intra 2/2003.

Johnnie

Av Hans Nilsson

JOHNNIE bor i en liten kommun någonstans i Sverige, han är idag mellan femtiofem och sextio år. Hela sitt liv har han levt i en institutions- och omsorgsvärld. Man kan fundera på skälen till det.

Johnnies mamma var ung och ogift när hon blev med barn. Antagligen var hon under tjuguett och omyndig. Hennes föräldrar reagerade starkt och fattade ett beslut som skulle påverka hela Johnnies liv.

Johnnie föddes på ett litet sjukhus. Hans mamma var ensam, och någon tid efter förlossningen lämnade hon BB för en stund.

När hon kom tillbaka var Johnnie borta. Han hade förts till ett barnhem utan hennes vetskap.

Johnnie kom att bli kvar på barnhemmet i åtta år, det var hela hans värld. Han hade ingen kontakt med sin mor eller andra anhöriga, han var ett oönskat barn som inte skulle finnas.

Det gick nog inte så bra i skolan för Johnnie, för när han var åtta år placerades han på ett av de stora vårdhemmen. Han var van vid institutionsliv, men det här var värre än barnhemmet.

Samhället som från början sett honom som oönskad, försåg honom med nya egenskaper: han sades vara efterbliven, oduglig och onyttig. Den behandling han fick av viss personal på vårdhemmet var därefter. Där fanns barnsköterskan som systematiskt trampade barnen på tårna när hon hjälpte dem med deras hygien, efteråt hade barnen röda och ömma tår.

När det var dags för bad byttes vattnet efter var fjärde pojke, kallvatten.

Ibland gick barnen ner till den närbelägna byn, på rad och i sina institutionskläder, anförda av personalen. Än idag känner Johnnie att alla tittar på honom när han går på stan, fastän han vet att det idag inte finns något yttre kännetecken som skiljer honom från alla andra på gatan. Han har alltid känt att han inte är värd lika mycket som andra. Han har lärt sig sin läxa.

Efter några år på vårdhemmet fick han ett kort. Kortet var från hans mor. Hon hade flyttat till en stad som låg ett par mil från vårdhemmet. Adressen stod på kortet.

I byn fanns en järnvägstation. Johnnie rymde från vårdhemmet och tog tåget till stan. Det var den 22 december. Med kortet i handen frågade Johnnie sig fram. Till slut stod han framför mammas dörr. Hon öppnade, och för första gången träffades de och fick vara tillsammans. Det var kväll. Johnnie stannade över natten och nästa dag. Naturligtvis visste de båda att det inte skulle vara särskilt länge.

På kvällen, dagen före julafton, ringde det på dörren. Det var barnavårdsnämnden som kom för att hämta Johnnie. Han fick åka tillbaka till vårdhemmets sovsal med natthink på golvet.

De skulle inte träffas igen förrän Johnnie hade blivit vuxen.

Johnnie bodde på vårdhem ända fram till kommunaliseringen av omsorgerna, då flyttade han till en egen lägenhet. Han fick stöd från en gruppbostad i närheten.

Av olika skäl flyttade han så småningom in i gruppbostaden. Förra året kände han sig mogen för att bo själv igen. Han fick tag på en lägenhet i närheten, skrev kontrakt och bestämde inflyttningsdag. Han berättade för personalen om sina planer först efter att han hade allt ordnat. Chefen för LSS-verksamheten kom till den dagliga verksamheten för att prata med Johnnie, prata honom till rätta, visade det sig. Han sa att Johnnie inte kunde, och inte fick flytta från gruppbostaden på det viset.

"Jag blev så arg att jag råkade slå till honom. Jag hade fixat allt på egen hand och så kommer han och säger att jag inte får flytta!"

Det blev förstås en del uppståndelse. Personalen runt Johnnie försökte övertala honom att deras chef hade rätt.

Men Johnnie gav sig inte, han kontaktade överförmyndaren och tingsrätten för att få reda på sin rätt. Styrkt av kunskapen stod han på sig.

Han fick hjälp med själva flyttningen av några släktingar.

När han väl var på plats i lägenheten bad chefen och övrig personal om ursäkt.

Han har en fin lägenhet. På väggen i vardagsrummet hänger ett stort porträtt av mamma som är död sen några år. Mamma, hennes enda brott var att hon var fattig och blev med barn innan hon var socialt etablerad.

Åke Johansson, som skrev en bok om sitt liv, brukade säga om sig själv att han inte var utvecklingsstörd. Men han blev det genom åren på institutionerna, bristen på utbildning och utvecklingsmöjligheter och genom att han fick lära sig sin plats.

Johnnie är ingen bruten människa, och även om han en gång i tiden fick lära sig att hans plats var på botten och att han inte hade mycket att säga till om, så har han lärt sig nya läxor. Han tycker att han har det bra idag, han vet att han har rätt att bestämma själv och att det finns de som kan hjälpa honom.

Jag vill tro att sådana situationer som den när Johnnie ville flytta är undantag, att verksamheterna uppfyller lagen och respekterar integritet och rätten till självbestämmande.

Demokratin börjar med respekt för mänskliga rättigheter. Egentligen är det väldigt enkelt. Respektera alla människor. Följ LSS och försök förverkliga lagen.

Hans Nilsson är bl a initiativtagare till mötesplats 10:an i Halmstad, en träffpunkt för personer med lindrig utvecklingsstörning.