Artikel i Intra 2/2003.

 

 

 

 

Johnnie

 

 

Av Hans Nilsson

 

 

 

JOHNNIE bor i en liten kommun nŒgonstans i Sverige, han Šr idag mellan femtiofem och sextio Œr. Hela sitt liv har han levt i en institutions- och omsorgsvŠrld. Man kan fundera pŒ skŠlen till det.

 

Johnnies mamma var ung och ogift nŠr hon blev med barn. Antagligen var hon under tjuguett och omyndig. Hennes fšrŠldrar reagerade starkt och fattade ett beslut som skulle pŒverka hela Johnnies liv.

 

Johnnie fšddes pŒ ett litet sjukhus. Hans mamma var ensam, och nŒgon tid efter fšrlossningen lŠmnade hon BB fšr en stund.

 

NŠr hon kom tillbaka var Johnnie borta. Han hade fšrts till ett barnhem utan hennes vetskap.

 

Johnnie kom att bli kvar pŒ barnhemmet i Œtta Œr, det var hela hans vŠrld. Han hade ingen kontakt med sin mor eller andra anhšriga, han var ett ošnskat barn som inte skulle finnas.

 

Det gick nog inte sŒ bra i skolan fšr Johnnie, fšr nŠr han var Œtta Œr placerades han pŒ ett av de stora vŒrdhemmen. Han var van vid institutionsliv, men det hŠr var vŠrre Šn barnhemmet.

 

SamhŠllet som frŒn bšrjan sett honom som ošnskad, fšrsŒg honom med nya egenskaper: han sades vara efterbliven, oduglig och onyttig. Den behandling han fick av viss personal pŒ vŒrdhemmet var dŠrefter. DŠr fanns barnskšterskan som systematiskt trampade barnen pŒ tŒrna nŠr hon hjŠlpte dem med deras hygien, efterŒt hade barnen ršda och šmma tŒr.

NŠr det var dags fšr bad byttes vattnet efter var fjŠrde pojke, kallvatten.

 

Ibland gick barnen ner till den nŠrbelŠgna byn, pŒ rad och i sina institutionsklŠder, anfšrda av personalen. €n idag kŠnner Johnnie att alla tittar pŒ honom nŠr han gŒr pŒ stan, fastŠn han vet att det idag inte finns nŒgot yttre kŠnnetecken som skiljer honom frŒn alla andra pŒ gatan. Han har alltid kŠnt att han inte Šr vŠrd lika mycket som andra. Han har lŠrt sig sin lŠxa.

Efter nŒgra Œr pŒ vŒrdhemmet fick han ett kort. Kortet var frŒn hans mor. Hon hade flyttat till en stad som lŒg ett par mil frŒn vŒrdhemmet. Adressen stod pŒ kortet.

 

I byn fanns en jŠrnvŠgstation. Johnnie rymde frŒn vŒrdhemmet och tog tŒget till stan. Det var den 22 december. Med kortet i handen frŒgade Johnnie sig fram. Till slut stod han framfšr mammas dšrr. Hon šppnade, och fšr fšrsta gŒngen trŠffades de och fick vara tillsammans. Det var kvŠll. Johnnie stannade šver natten och nŠsta dag. Naturligtvis visste de bŒda att det inte skulle vara sŠrskilt lŠnge.

 

PŒ kvŠllen, dagen fšre julafton, ringde det pŒ dšrren. Det var barnavŒrdsnŠmnden som kom fšr att hŠmta Johnnie. Han fick Œka tillbaka till vŒrdhemmets sovsal med natthink pŒ golvet.

 

De skulle inte trŠffas igen fšrrŠn Johnnie hade blivit vuxen.

 

Johnnie bodde pŒ vŒrdhem Šnda fram till kommunaliseringen av omsorgerna, dŒ flyttade han till en egen lŠgenhet. Han fick stšd frŒn en gruppbostad i nŠrheten.

 

Av olika skŠl flyttade han sŒ smŒningom in i gruppbostaden. Fšrra Œret kŠnde han sig mogen fšr att bo sjŠlv igen. Han fick tag pŒ en lŠgenhet i nŠrheten, skrev kontrakt och bestŠmde inflyttningsdag. Han berŠttade fšr personalen om sina planer fšrst efter att han hade allt ordnat. Chefen fšr LSS-verksamheten kom till den dagliga verksamheten fšr att prata med Johnnie, prata honom till rŠtta, visade det sig. Han sa att Johnnie inte kunde, och inte fick flytta frŒn gruppbostaden pŒ det viset.

 

"Jag blev sŒ arg att jag rŒkade slŒ till honom. Jag hade fixat allt pŒ egen hand och sŒ kommer han och sŠger att jag inte fŒr flytta!"

 

Det blev fšrstŒs en del uppstŒndelse. Personalen runt Johnnie fšrsškte švertala honom att deras chef hade rŠtt.

Men Johnnie gav sig inte, han kontaktade šverfšrmyndaren och tingsrŠtten fšr att fŒ reda pŒ sin rŠtt. Styrkt av kunskapen stod han pŒ sig.

 

Han fick hjŠlp med sjŠlva flyttningen av nŒgra slŠktingar.

 

NŠr han vŠl var pŒ plats i lŠgenheten bad chefen och švrig personal om ursŠkt.

 

Han har en fin lŠgenhet. PŒ vŠggen i vardagsrummet hŠnger ett stort portrŠtt av mamma som Šr dšd sen nŒgra Œr. Mamma, hennes enda brott var att hon var fattig och blev med barn innan hon var socialt etablerad.

 

ke Johansson, som skrev en bok om sitt liv, brukade sŠga om sig sjŠlv att han inte var utvecklingsstšrd. Men han blev det genom Œren pŒ institutionerna, bristen pŒ utbildning och utvecklingsmšjligheter och genom att han fick lŠra sig sin plats.

 

Johnnie Šr ingen bruten mŠnniska, och Šven om han en gŒng i tiden fick lŠra sig att hans plats var pŒ botten och att han inte hade mycket att sŠga till om, sŒ har han lŠrt sig nya lŠxor. Han tycker att han har det bra idag, han vet att han har rŠtt att bestŠmma sjŠlv och att det finns de som kan hjŠlpa honom.

 

Jag vill tro att sŒdana situationer som den nŠr Johnnie ville flytta Šr undantag, att verksamheterna uppfyller lagen och respekterar integritet och rŠtten till sjŠlvbestŠmmande.

Demokratin bšrjar med respekt fšr mŠnskliga rŠttigheter. Egentligen Šr det vŠldigt enkelt. Respektera alla mŠnniskor. Fšlj LSS och fšrsšk fšrverkliga lagen.

 

 

Hans Nilsson Šr bl a initiativtagare till mštesplats 10:an i Halmstad, en trŠffpunkt fšr personer med lindrig utvecklingsstšrning.