Artikel i Intra 2/1999.

 

 

 

 

Lindqvists

Nia

 

 

 

Hur ska funktionshindrade fŒ en bŠttre stŠllning i samhŠllet? I nio fšrslag sammanfattar Bengt Lindqvist bemštandeutredningens vŠl underbyggda krav.

 

 

 

Utredningen om bemštande av personer med funktionshinder har nio fšrslag till fšrbŠttringar. Det Šr fšrra statsrŒdet Bengt Lindqvist som lett utredningen.

 

 

1.

Det fšrsta fšrslaget gŠller ett tillŠgg i sjŠlva regeringsformen. I dess paragraf tvŒ stŒr det bl. a. "Det skall sŠrskilt Œligga det allmŠnna att trygga rŠtten till arbete, bostad och utbildning samt att verka fšr social omsorg och trygghet och fšr en god levnadsmiljš."

Utredningen fšreslŒr att paragrafen ska fortsŠtta med: "och fšr att alla medborgare oavsett kšn, Œlder, funktionshinder, ras, sexuell lŠggning, etnisk, sprŒklig eller religišs tillhšrighet skall kunna uppnŒ full delaktighet och jŠmlikhet i samhŠllet." 

SkŠlet till detta Šr, sŠger man, att handikappolitiken utvecklats frŒn en medicinsk till en politisk frŒga om rŠtten till det samhŠlle man tillhšr. Det mŒste framgŒ av vŒr grundlag.

 

 

2.

Domstolstrots - d v s att strunta i en dom som gŒr emot en - Šr det dummaste man kan syssla med: Mycket snart kommer kronofogden och tar vad man Šger och har.

Inte sŒ nŠr ett landsting eller en kommun trotsar domstolen. DŒ hŠnder ingenting. Orsaken till det Šr att bŒde riksdag och samhŠllsmoral fšrutsŠtter att vŒra politiker och tjŠnstemŠn fšregŒr med gott exempel. Dom om nŒgra ska fšlja samhŠllets spelregler. Trodde man.

Det var landstingen som i slutet av 1980-talet bšrjade trotsa domstolarna pŒ lšpande band. Riksdagens konstitutionsutskott tog upp det i sitt betŠnkande 1990/91:KU 38,s.92. DŠr stŒr det att frŒgan mŒste lšsas snarast och att regeringen mŒste bereda den.

Nu har det gŒtt nŠstan tio Œr och frŒgan Šr fortfarande olšst. Det beror till stor del pŒ att den tillhšrde det tidigare inrikesdepartementet, vars policy var det motsatta Šn att bštfŠlla kommunerna. DŠrfšr tar Bemštandeutredningen upp domstolstrotset och fšreslŒr - liksom Handikappombudsmannen har gjort tidigare - att lŠnsstyrelsen bšr med angivande av vite kunna fšrelŠgga en kommun att verkstŠlla en dom med stšd av en ny paragraf i LSS.

Dessutom bšr lŠnsstyrelsen kunna tvinga en kommun att bygga ut sin verksamhet enligt LSS om "kommunen fšr framtiden inte kommer att kunna tillgodose insatser som enskilda kan fŒ rŠtt till med stšd av 7 och 9 ¤¤ i LSS".

Motsvarande formuleringar fšreslŒr utredningen ska infšras i socialtjŠnstlagen och avse bistŒnd enligt paragraf 6. Fšr detta behšver lŠnsstyrelserna 20 miljoner per Œr.

Detta gillar fšrstŒs inte Ingrid Sšderstršm som representerade Kommunfšrbundet i utredningen. Hon kan visserligen inte acceptera domstolstrotset, men skriver samtidigt i sitt sŠrskilda yttrande att "den kan inte ses helt fristŒende frŒn den rŠttsliga och ekonomiska helhet i vilket frŒgan har sitt ursprung". Med det menar Sšderstršm bl.a. att kommunerna har obligatoriska uppgifter som motsvarar 75-80% av deras ekonomiska resurser, som inte kan negligeras fšr att uppfylla de mycket stora krav som en rŠttighetslagstiftning innebŠr.

Men Sšderstršm skriver inget om vilka summor det gŠller. I verkligheten Šr utgifterna fšr LSS mycket smŒ i fšrhŒllande till kommunernas utgifter fšr sina obligatoriska uppgifter. Det Šr ju frŒga om skillnaden i kostnader mellan LSS-insatser och socialtjŠnstinsatser fšr de femtio tusen personer som fŒr LSS-insatser. Och den kostnadsskillnaden ligger endast i att fŒ insatserna med fšrtur och med hšgre kvalitet i den mŒn som den verkligen Šr det. I kommunernas samlade budget Šr skillnaden marginell!

Att hŠnfšra domstolstrotset till att kommunerna inte har rŒd Šr alltsŒ falskt tal. I verkligheten Šr det ett uttryck fšr en demoraliserad hŒllning hos chefstjŠnstemŠn, ibland understšdd av deras politiska nŠmnd. Personligen skulle vederbšrande inte vŒga trotsa en domstol, men som en del av kollektivet vŒgar man.

Den hŒllningen Šr en logisk fšljd av Kommunfšrbundets mantra om det kommunala sjŠlvstyret. Med den har man lyckats upparbeta  en antagonism mot riksdag och stat: "Vi har rŠtt att skšta oss sjŠlva. Vi vill prioritera utan att staten lŠgger sig i", heter det. LSS har blivit en symbol fšr den onda staten, en nagel i šgat som ska bort.

Att det ršr sig om svŒrt och ofta livslŒngt funktionshindrade mŠnniskor, som har allmŠnhetens stšd i att de ska fŒ goda levnadsvillkor, nŠmner inte Sšderstršm med ett ord. De offras pŒ prestigens och ekonomismens altare.

 

 

3.

Regeringen mŒste skapa klarhet kring "RŒd och stšd" - se den sŠrskilda artikeln ÓHabilitering eller rŒd och stšd?Ó.

 

 

4.

I fšrvaltningslagen stŒr det att varje myndighet skall lŠmna upplysningar och hjŠlp i frŒgor om sin verksamhet i den utstrŠckning som Šr lŠmplig med hŠnsyn till frŒgans art och den enskildes behov.

Det rŠcker inte anser Bemštandeutredningen. Det bšr Šven stŒ att hŠnsyn ska tas till den enskildes funktionshinder och den nya informationstekniken som finns idag. Detta bšr utredas vidare av Demokratiutredningen fšreslŒr man.

 

 

5.

Varje huvudman bšr ha en frŒn verksamheten oberoende funktion eller nŠmnd dit man kan vŠnda sig och framfšra synpunkter pŒ bemštande, ungefŠr sŒ som man har fšrtroendenŠmnder inom sjukvŒrden. Det gŠller fšrsŠkringskassan, arbetsmarknadsverket och framfšrallt kommunernas verksamhet. "Funktionen" bšr vara fristŒende frŒn verksamheten. Den ska granska klagomŒlen, utreda och fšreslŒ lšsningar.

Det stŒr inget om enskild verksamhet och all den som drivs pŒ entreprenad. Det Šr vŠl en miss?

HuvudmŠnnen bšr fŒ 20 miljoner per Œr i fem Œr framŒt, som stimulansbidrag fšr att pršva olika organisatoriska lšsningar.

 

 

6.

InrŠtta regionala brukarstšdscentra! De bšr drivas i handikapporganisationernas egen regi och flertalet av de anstŠllda bšr sjŠlva ha erfarenhet av funktionshinder. DŠr ska den enskilde kunna fŒ ett personligt stšd och rŒd alltifrŒn enkel telefonupplysning till juridisk hjŠlp. Det Šr sŠrskilt viktigt att man utvecklar kompetens fšr invandrare med funktionshinder. Utredningen fšreslŒr en fšrsšksverksamhet med stšd av medel ur AllmŠnna arvsfonden.

Ett mycket frŠscht fšrslag, som sŠkert kommer att fšrverkligas.

 

 

7.

Staten bšr ta sitt ansvar fšr att ška kompetensen om bemštande. Bšrja med att ge Statens institut fšr sŠrskilt utbildningsstšd - Sisus - ett uppdrag att ta fram ett program fšr kompetensutveckling. Programmet bšr sedan tillŠmpas hos varje huvudman, men staten bšr medverka till att politiker och chefer och andra verkligen tillgodogšr sig kunskaperna och vŠrderingarna inom handikappomrŒdet.

Sisus Šr en liten statlig myndighet under socialdepartementet, som har ansvar fšr att i huvudsak ršrelsehindrade unga och vuxna fŒr bŠttre fšrutsŠttningar fšr utbildning genom olika anpasssningar, sŠrskilt boende m m.

Det program som Sisus ska ta fram ska syfta till en gemensam grundsyn om bemštande, attityder, etik och sŠttet att fšrhŒlla sig till mŠnniskor som tar emot stšd och service.

Fšr att ta fram programmet bšr Sisus fŒ 2 miljoner och fšr att stimulera huvudmŠnnen och handikapporganisationerna att utveckla material och modellprojekt fšreslŒs Sisus fŒ 20 miljoner om Œret i fem Œr framŒt.

Detta Šr pŒ lŒng sikt kanske det viktigaste fšrslaget med en omedelbar effekt - om nu verkligen regeringen stŠller pengarna till fšrfogande.

 

 

8.

Handikappforskningen mŒste bli bŠttre! Socialvetenskapliga forskningsrŒdet, SFR, bšr utveckla en lŒngsiktig strategi fšr hur sŒdan forskning bšr stimuleras och utvŠrderas. SFR bšr Šven švervŠga hur resultaten bšr fšras ut till dem som behšver veta. Fšr att fŒ detta gjort behšvs 10 miljoner per Œr under fem Œr framŒt.

 

 

9.

Gissla fšrdomar! Ge olika kulturella aktiviteter - bŒde professionella och amatšrer - ekonomiskt stšd. Fšrdomar kan ligga djupt fšrankrade hos oss alla, Šven om vi har goda yrkeskunskaper. Det Šr fšrst nŠr vi kan se vŒra egna fšrdomar som vi kan gšra oss av med dem. Det kan teater, litteratur, film, sŒng, musik och konst hjŠlpa oss med. AllmŠnna arvsfonden bšr kunna stŠlla pengar till fšrfogande.

 

Det hŠr Šr en sammanfattning av fšrslagsdelen i boken. Den innehŒller Šven femtio sidor med utmŠrkta resonemang om goda och dŒliga mšten, om det kollektiva bemštandet ("det Šr ur samhŠllets kollektiva synsŠtt, som mštet mellan enskilda mŠnniskor formas"), om ideal och realiteter i handikappolitiken under inte minst de senaste tio nedgŒngsŒren m m.  Alldeles utmŠrkta avsnitt att kopiera och ta upp pŒ personaltrŠffar, konferenser och mšten, fšr att lŠra kŠnna den verklighet som funktionshindrade personer lever i.

                                                                                                             Karl Grunewald