Artikel i Intra 3/2003.
med utvecklingsstšrning
som ršstar?
€r det viktigt att personer med utvecklingsstšrning uppfattas som politiska varelser, att deras politiska medborgarskap bekrŠftas? I valet 1994 utnyttjade endast 31% av de utvecklingsstšrda sin rŠtt att ršsta mot 86% av befolkningen i allmŠnhet. Endast 1% hade varit pŒ ett politiskt mšte. Det finns ingen anledning att tro att andelen har škat markant.
Samtidigt kan man konstatera att det kanske inte finns nŒgon annan grupp som Šr sŒ beroende av den fšrda politiken.
Medborgarskapsbegreppet skapades och definierades av politiker och filosofer i Grekland ca 600 - 700 Œr f Kr men har utvecklats och fšrŠndrats under historiens gŒng. Att vara medborgare i den grekiska stadsstaten var fšrbehŒllet ett fŒtal fria mŠn. Om man inte var medborgare betraktades man inte som mŠnniska.
Den moderna definitionen fick sitt genombrott fšrst i och med franska revolutionen. I "Deklaration om mŠnniskans och medborgarens rŠttigheter" 1789, finns inskrivet att "mŠnniskor fšds jŠmlika" och i en senare deklaration, 1795, slŒr man fast rŠtten till frihet, egendom, sŠkerhet och Šgande, men ocksŒ vissa skyldigheter, som att fšlja lagen och att fšrsvara landet och ŠganderŠtten.
Den idag vanligaste definitionen av begreppet medborgarskap formulerades av den engelske sociologen T.H. Marshall (1950), som delar in begreppet i tre skilda omrŒden:
Det civila - rŠttigheter till skydd fšr den personliga friheten.
Det politiska - lika rŠttigheter att delta i utšvandet av politisk makt.
Det sociala - rŠtten till en social grundtrygghet.
Marshall menar att dessa tre omrŒden utvecklats i en bestŠmd ordning frŒn 1700-talets civila rŠttigheter, 1800-talets politiska demokratisering till 1900-talets sociala vŠlfŠrdsstat. Andra forskare, dŠribland svenska, har menat att denna ordning endast gŠllde England. I 1900-talets svenska socialdemokratiska samhŠlle utvecklades tidigt de politiska rŠttigheterna, dŠrefter den sociala demokratin och slutligen den ekonomiska. GrundlŠggande fšr det svenska medborgarskapet Šr principerna om alla mŠnniskors lika vŠrde och deras lika rŠttigheter.
I den anglosachsiska handikapplitteraturen Šr begreppet citizenship, medborgarskap, ofta Œterkommande. En forskare, Barton, skriver att i kampen fšr frigšrelse och empowerment (ett heltŠckande svenskt ord fšr empowerment saknas, men egenkontroll kan anvŠndas ) mŒste funktionshindrade inte bara tala om behov, utan stŠlla krav pŒ rŠttigheter.
I svensk handikapplitteratur och media, fšrekommer begreppet mera sŠllan, men hŠr bedrivs en diskussion om mŠnskliga rŠttigheter, som ligger nŠra medborgarskapsbegreppet. Som jag ser det handlar det dŒ frŠmst om det civila och sociala medborgarskapet.
I Storbritannien har diskussionen om medborgarskapbegreppet varit livlig under 1990-talet och mŠnniskor med funktionshinder har konstaterat att funktionshindret i praktiken fortfarande innebŠr ett betydande hinder fšr det fulla medborgarskapet. En annan forskare, Oliver, menar att funktionshindrade har bšrjat se att funktionshindret ger upphov till ett kollektivt fšrtryck frŒn samhŠllets sida.
I Sverige uttrycker en ledande ideolog och debattšr, Ekensteen, (1997) motsvarande uppfattning pŒ fšljande sŠtt: " ...Att kontinuerligt fŒ sitt personligt valda livsprojekt i stort som smŒtt utsatt fšr behovsbedšmning, att be om, 'ansška', 'anhŒlla', 'beviljas eller inte beviljas' ... - det Šr att aldrig bli vuxen".
Under senare delen av 1990-talet har medborgarskapet dock kommit att bilda underlag fšr forskning i Sverige om vŠlfŠrdssamhŠllets utformning och funktion i fšrhŒllande till utsatta grupper.
Det gŒr inte att kopiera den anglosachsiska diskussionen om medborgarskap. Den svenska generella vŠlfŠrdsmodellen (Šven om den hŒller pŒ att krackelera) och synen pŒ "svaga grupper", ger helt andra fšrutsŠttningar fšr personer med utvecklingsstšrning, nŠr det gŠller det civila och det sociala medborgarskapet.
Normaliseringsprincipen kan sŠgas ta upp tankar som representerar det civila och det sociala medborgarskapet. RŠtten att bli respekterad, lyssnad till och omgivningens hŠnsynstagande till den enskildes egna šnskemŒl, Šr nŠra fšrbundet med det civila medborgarskapet, medan rŠtten att leva under normala ekonomiska och boendemŠssiga fšrhŒllanden Šr knutet till det sociala medborgarskapet. Integrationspolitiken blev det naturliga instrumentet fšr att fšrverkliga normaliseringsprincipen och det civila och sociala medborgarskapet.
DŠremot har man underskattat betydelsen av att lyfta fram det politiska medborgarskapet i den allmŠnna diskussionen. Fšljden har blivit att personer med funktionshinder ses som partsmedborgare. De har sŠrskilda rŠttigheter men utnyttjar inte de rŠttigheter som gŠller fšr det generella medborgarskapet. Personer med utvecklingsstšrning sŠgs i fšrsta hand tillhšra rŠttighetslagen LSS och dŠrmed Šr de definierade som partsmedborgare.
Den tredje aspekten pŒ medborgarskap, den politiska, fšrverkligades formellt fšr personer med utvecklingsstšrning 1989, nŠr det generella omyndighetsbegreppet slopades i svensk lagstiftning. Formellt sett finns idag inga hinder fšr dem att utšva sitt politiska medborgarskap.
Internationella konventioner, FN:s standardregler, liksom svensk lagstiftning, slŒr idag fast att mŒlet fšr personer med utvecklingsstšrning skall vara full delaktighet i samhŠllet och lika levnadsvillkor som fšr andra. Det mŒlet Šr lŒngtifrŒn uppnŒtt.
Anette Kjellberg (2002) har undersškt mšjligheterna fšr personer med utvecklingsstšrning att fullgšra sitt politiska medborgarskap. I en studie intervjuar hon 23 personer med lindrig och mŒttlig utvecklingsstšrning. Intervjupersonerna delades upp i tvŒ "intressegrupper". En grupp som fokuserade pŒ den individuella nŠrliggande miljšn, och en grupp som mer fokuserade pŒ det omgivande samhŠllet med dess tjŠnster, nŠtverk, lagar och attityder.
Den fšrsta gruppen, som bestod av enbart kvinnor, angav nŠrliggande sociala frŒgor och miljšfšrstšring som exempel pŒ politiska Šmnen, som var intressanta.
Den andra gruppen intresserade sig ocksŒ fšr dessa frŒgor, men dessutom fšr t ex ekonomiska frŒgor. Den gruppen hŠmtade information om samhŠllsfrŒgor frŒn radio, TV och tidningar.
I bŒda grupperna fanns personer som planerade att ršsta i det allmŠnna valet 1998, men ingen av de nio i den fšrsta gruppen ršstade verkligen. I den andra gruppen ršstade Œtta av fjorton. Denna grupp hade fler "viktiga personer" att diskutera politiska frŒgor med och ett bredare kontaktnŠt, som inte bara bestod av anhšriga eller personal.
Anette Kjellberg menar att man inte kan bortse frŒn omstŠndigheten att sŒ mŒnga av de som deltog i studien var kvinnor. Forskningen om kvinnor med utvecklingsstšrning Šr sparsam, men den forskning som finns (t ex av Karin Barron) visar pŒ att kvinnor med utvecklingsstšrning i sŠrskilt hšg grad har varit uteslutna frŒn delaktighet i samhŠllslivet.
Anette Kjellberg konstaterar att det som avgšr det politiska intresset och benŠgenheten att ršsta tycks, liksom fšr befolkningen i švrigt, vara det sociala nŠtverket, dvs ett nŠtverk som inte bara bestŒr av anhšriga och personal. Att mšta andra och att diskutera samhŠllsfrŒgor leder till att den politiska kunskapen vidgas.
Fšr personer med utvecklingsstšrning Šr fšrekomsten och variationen av viktiga personer i omgivningen avgšrande bŒde fšr det civila och fšr det sociala medborgarskapet. Civilt och socialt medborgarskap Šr i sin tur en fšrutsŠttning fšr att kunna utšva det politiska medborgarskapet.
Det finns en utbredd misstro mot personer med utvecklingsstšrning och deras mšjlighet att vŠlja. MŒnga tror sig veta att de blir utnyttjade av dem som de Šr beroende av i sitt vardagsliv. DŠrmed finns risken att de personer i det omgivande kontaktnŠtet, som skulle kunna uppmuntra och underhŒlla en samhŠllsdiskussion, avhŒller sig frŒn detta. Som vi sett leder avsaknaden av viktiga personer att samtala med till att man inte heller deltar i de allmŠnna valen.
Att skapa arenor dŠr personer med utvecklingsstšrning pŒ sina egna villkor kan vara med i den politiska processen, att de ges en ršst i det offentliga samtalet, Šr en viktig uppgift fšr att mšjliggšra ett fullvŠrdigt medborgarskap.
Mina egna erfarenheter av mšten med mŒnga mŒttligt och lindrigt utvecklingsstšrda Šr att deras val ofta sker utifrŒn lika rationella grunder som mŒnga andras. Det Šr viktigt att inte bedšma en person enbart utifrŒn hans/hennes intellektuella funktionshinder, utan att ocksŒ ha med fšrmŒgan att kommunicera och fšrmŒgan att skaffa sig erfarenheter av de aktiviteter de vŠljer att delta i.
Det finns idag ett behov av att utveckla en teori som fŒngar in varje individs egen vilja att delta i olika verksamheter i omvŠrlden istŠllet fšr att fokusera pŒ att det finns behov som delas av alla personer med utvecklingsstšrning.
FšrŠlder, tidigare ordf. fšr LŠns-FUB i Halland.