Artikel i Intra 3/2003.

Tillgänglighet

Av Hans Nilsson

I en mindre stad söder om Dalälven bor Marie-Louise och Daniel. De har båda gått i särskolan och har haft skiftande sysselsättningar. Som så många andra i deras situation har de haft en omvänd karriär. Det började med arbete på en mera öppen arbetsmarknad, som fanns en gång. Via Samhall har de båda motvilligt fått se dagcentret som det enda alternativet för att fylla dagarna med något meningsfullt. De har upplevt detta som en gradvis degradering av sitt värde. Meningen var ju att det skulle vara omvänt, att den dagliga verksamheten skulle kunna leda till ett arbete på den öppna arbetsmarknaden.

För några år sedan fick de ett barn som blev omhändertaget redan på BB. Daniel och Marie-Louise upplevde att de aldrig har fick någon chans att ta hand om sitt barn och de kan inte förstå skälen till omhändertagandet. Känslorna av utanförskap och mindervärde förstärktes och blandades med upplevelsen av att vara rättslösa och orättvist behandlade.

Daniel började tycka att det var Marie-Louises fel att de inte fick behålla barnet. Han tappade humöret och förhållandet antog mer och mer karaktären av förtryck. Marie-Louise funderade på att lämna honom, men hade inte kraft till det.

De deltog båda i en träffpunktsverksamhet anordnad av kommunen. Victoria som jobbade på träffpunkten fick klart för sig att Marie-Louises situation var ohållbar. Hon berättade om kvinnojouren och det särskilda stöd till kvinnor utsatta för misshandel eller förtryck som fanns inom socialförvaltningens familjemottagning. Därigenom kunde hon få kontakt med de verksamheter som kunde ge henne det särskilda stöd hon behövde.

Flera kommuner har framgångsrikt arbetat med tillgänglighet för personer med funktionshinder. Det har på de flesta håll handlat om tillgänglighet i fysisk bemärkelse, fasade trottoarkanter och rullstolsramper med mera. Men hur åstadkommer man tillgänglighet för dem som har svårigheter att ta till sig information, bristande kunskaper om samhället och har svaga sociala nätverk? Vad betyder tillgänglighet för personer med utvecklingsstörning?

För att de ska kunna få stöd när de behöver krävs kontinuitet i kontakterna, annars kan de aldrig känna tillräckligt förtroende för att be om hjälp med sådant som kan vara svårt att tala om. Den kontinuiteten uppstår i allmänhet inte när man ska boka tid och sedan har en timme på sig att beskriva sitt problem och begära stöd.

Råd och stöd i form av samtal kan ge kontinuitet, men det finns en risk för att kontakten upphör under perioder då man tycker att man inte har något speciellt att samtala om, och det är inte säkert att man återkommer när man behöver det.

Att vardagsstödet är nödvändigt för personer i gränslandet mellan att klara sig själv och att behöva stöd är uppenbart. Att många står utan det är också uppenbart, liksom att många far mycket illa. Det finns de som har gått under i tysthet för att de inte visste vart eller till vem de skulle vända sig. Detta är en av de grymma konsekvenserna av kommunernas nästan samfälliga nonchalans av skyldigheten att bedriva uppsökande verksamhet. Det som inte syns finns inte.

I dessa tider då kommunerna söker vägar att undvika att ge stöd för att hålla nere utgifterna, borde man kanske stanna upp och tänka efter. En liten utgift idag sparar in en stor i morgon.

En väl utbyggd och fungerande träffpunktsverksamhet kan ge vardagsstöd och mänsklig kontakt. I förlängningen kan det leda till att man inte behöver begära mera omfattande LSS-insatser som exempelvis gruppbostad. En träffpunkt med två heltidsanställda, som kan serva omkring 20 personer kostar mindre än vad insatserna gruppbostad och daglig verksamhet kostar för två personer.

Vad man sparar i minskat mänskligt lidande kan däremot inte mätas.

Mötesplatsen Tian i Halmstad, var en försöksverksamhet, en träffpunkt med målet att ge vardagsstöd till personer som Marie-Louise och Daniel. Flera hade närmast oöverstigliga problem och mådde mycket dåligt. Tian fick och har fortfarande en central roll i deras tillvaro som med åren har förbättrats betydligt.

Men det är trist att verksamheten idag har otillräckliga resurser och är helt beroende av fondmedel och frivilliga insatser. Och det är obegripligt att de ansvariga inte ser de ekonomiska vinsterna med denna typ av stöd till funktionshindrade.

Marie-Louise har ett funktionshinder som gör det omöjligt för henne att på egen hand orientera sig i ett komplicerat samhälle. Frågan man måste ställa sig är: Ska Marie-Louise i praktiken ha samma rätt som alla kvinnor att få hjälp att ta sig ur ett destruktivt förhållande? Eller ska hon undanhållas den rätten eftersom den inte är tillgänglig för henne?

------------------------------

Hans Nilsson är bl a initiativtagare till mötesplats 10:an i Halmstad, en träffpunkt för personer med lindrig utvecklingsstörning.