Artikel ur Intra 3-1995 (ej bearbetad).

 

 

Varfr har personer med funktionshinder

rtt till ett gott liv?

 

Harald Ofstad

 

 

------

 

Harald Ofstad 1920 - 1994, var professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, nr han p 60-talet, p socialstyrelsens uppdrag, formulerade grunderna fr en handikappomsorg baserad p en humanistisk mnniskosyn.

 

--------

 

Verklighet kontra fasad

 

Dmer vi efter samhllets fasad – den mask bakom vilket det dljer sig – s r vrt samhlle klart demokratiskt, baserat p iderna om alla mnniskors lika vrde och rtt att leva ett gott liv. Iderna r centrala i vrt kulturarv. Men vrt kulturarv nyttjar vi inte bara som utgngspunkt fr sociala frbttringar, utan frst och frmst som en fasad – ngot som vi kan visa upp fr oss sjlva och andra, ngot bakom vilket vi vill dlja oss. Den demokratiska ideologien blir emballage att packa in samhllet i fr att underltta marknadsfringen s att vi sjlva och andra kan knna stolthet ver produkten.

 

Verkligheten r en annan. Verkligheten r att vi har format samhllet s att stora grupper blir utslagna. Och de utslagna fr inte samma vrde som de som lyckas. Och vilka mjligheter har de att leva ett gott liv?

 

De som vinner p att samhllet fungerar s att mnga sls ut, gillar inte distinktionen mellan verklighet och fasad. Att acceptera distinktionen skulle pressa dem in i en allvarlig konflikt. De vill behlla verkligheten sdan den r, fr det tjnar de p. andra sidan r de ocks influerade av vrt kulturarv. De har knutit sin identitetsknsla till symboler hmtade ur detta arv. De vill betrakta sig som mnniskor som tror p allas lika vrde, samtidigt som de med gott samvete vill kunna delta i en konkurrenskamp som leder till att mnga sls ut. Somliga kanske lyckas leva med denna konflikt. De flesta har en tendens att frneka den. Inte p s vis att de frnekar att vra ideal inte alltid motsvarar verkligheten. Det r ett ofarligt medgivande. Ja, det ingr i det sociala spelet att kunna sga sdant. Det frpliktigar inte. Men det problem som konflikten medfr tas inte p allavar.

Om vi verkligen r intresserade av att samhllet ska nrma sig vra demokratiska ideal, mste vi frska trnga igenom de klicher och ordmassor – hela den dimbildning som utgr samhllets fasad. Vi mste frska se hur samhllet faktiskt fungerar.

 

 

Kampen fr tillvaron

 

Vrt samhlle r baserat p konkurrens. Konkurrens om att f slja. Konkurrens om att f kpa. Konkurrens om utbildning, konkurrens om arbete. Konkurrens om bostder och konkurrens om social stllning. Konkurrens om vem som har de mest lyckade barnen och konkurrens om vem som ger sina frldrar den finaste begravningen.

 

Konkurrensens id r att ngon vinner, medan andra frlorar. Den blir till en kamp fr att vinna. Kampen fr tillvaron blir en del av samhllsstrukturen.

Ngot slags urvalskamp existerar vl i alla samhllen, ty en viss samhllsorganisation passar alltid bttre fr somliga n fr andra. Men urvalet blir pfallande orttvist i ett samhlle som sger sig ha lagt feodalsamhllet lngt bakom sig och vara p vg mot en gemenskap baserad p en demokratisk frdelning av tillgngarna.

 

Fr att dlja det ra kampmomentet, gmmer sig samhllet bakom fasaden av kristna ord om att man skall bruka sina gvor och demokratiska ord om att alla br ha samma chans till ett gott liv. Den som klarade sig, nyttjade sin chans och sina talanger. Den som inte klarade sig, fr skylla sig sjlv. Han tog inte sin chans utan grvde ner sitt pund.

 

Dessa myters ndaml r att befria samhllet frn dess ansvar, p samma stt som myten om viljans totala frihet lugnar vrt onda samvete nr vi straffar mnniskor. Det r inte p samhllet det r fel. Det finns personer som inte passar in. De fr skylla sig sjlva.

 

 

Vilka r det som sls ut?

 

Vem lyckas och vem misslyckas i vrt samhlle – sdant vi har format det? Vem hamnar i eliten och vem i vrdeproletariatet – om vi med eliten menar dem som har ett arbete som intresserar dem och r s vlavlnat att de utan ekonomiska bekymmer kan ha en fritid?

 

Endast ett ftal lever s. De flesta mste utfra ett arbete som r fga intressant, som ger fga arbetsgldje och en mycket begrnsad inkomst.

 

Hur sker urvalet? Min tes r att chansen till social framgng – vid i vrigt konstanta frhllanden – r strre ju starkare ens system-orientering r, och ju svagare ens individ-orientering. Eller annorlunda uttryckt: samhllets tekniska och industriella karaktr drar till sig personer med sinne fr det organisatoriska spelet, men som samtidigt har distans till berrda personer, allts mnniskorna. Lttast kommer den fram som identifierar sig med regler, organisationer, fretag, vinst, - allt det som jag sammanfattar i uttrycket system-orientering. De som r orienterade mot mnniskor – som sker krlek och gemenskap – har mycket svrare att finna sig tillrtta.

 

Mera konkret: svrt att lyckas, socialt sett, har frst och frmst den som reagerar mot att delta i konkurrensen, frsker ta sig in i gymnasium eller yrkesskola, konkurrera om arbete, inflytande och makt, sl ner de svagare – komma sig upp.

 

Vilka r det d som frsvinner? r det inte ofta just de knsliga – de som har s stor sjlsfinhet att de knner hmningar mot att g ver andras lik fr att ta deras jobb – eller sl ner dig och ditt?

 

Svrt att finna sig tillrtta har vidare alla som inte passar in i vrt utbildningssystem, och det r inte lika lmpligt fr alla. Den praktiskt-rationella begvningstypen har lttare att anpassa sig n den som r mera filosofiskt eller emotionellt lagd. Att det r s beror p att vi har frskt skapa ett utbildningssystem som kan producera personer av det slag och med de frdigheter som vrt tekniska samhlle behver. Men vilket r priset? Vilka r det som kommer bort p vgen?

 

De som r emotionellt begvade, men konstnrligt sett inte lika begvade och som drfr har svrt att adekvat uttrycka vad som plgar dem, utgr ocks en viktig grupp bland dem som samhllet negligerar.

 

Vidare mste vi ta med dem som har svrt att fungera om de inte befinner sig i ett kraftflt av mhet och krlek. De som  hungrar och trstar efter krlek blir fr svaga i kampen – de hnvisas till nrmaste prst eller mentalsjukhus. De som hungrar och trstar efter pengar klarar sig bttre.

 

Den sista gruppen jag ska nmna r den som startar med ett eller annat handikapp, antingen fysiskt, mentalt eller socialt. Vrt samhlle r gjort fr dem som samhllet tror sig ha mest nytta av, inte fr dem som samhllet mste hjlpa. Det r skapat fr de friska och vitala. Men kan vi gra oss sjlva friska och vitala?

 

 

Den handikappades situation

 

Jag har betonat att samhllet frst och frmst satsar p dem som det anser sig ha nytta av. Detta behver i och fr sig inte vara uttryck fr en socialdarwinistisk tankegng. Det kan vara en rent fretagsekonomisk synpunkt: vi satsar p de produkter (= mnniskor) som i frhllande till omkostnaderna ger strsta utbyte (= ekonomisk vinst), men de socialdarwinistiska vrderingarna fljer i klvattnet. Det r drfr bara vad vi kan vnta att nr samhllsekonomien stramas t s drabbar det i frsta hand de handikappade.

 

Vi mste ta avstnd frn detta fretagsekonomiska eller socialdarwinistiska resonemang, och stlla frgan: I vilken grad gr handikappade personer faktiskt en samhllsnyttig insats? Det r ju fullt mjligt att vra frdomar om handikappade kommer oss att frringa deras insats. Skulle det visa sig att insatsen genomsnittligt r relativt begrnsad, mste vi vidare frga oss i vilken grad det kan avhjlpas genom att samhllet ger de handikappade mer adekvata hjlpmedel. Men det finns en problemstllning som r mera fundamental n de ovannmnda, och som kan uttryckas s hr: Vilken betydelse har verhuvudtaget nyttosynpunkten nr det gller den handikappades mjlighet till ett gott liv, och vidare: r inte mnniskornas – handikappades och icke-handikappades – mjlighet att leva ett gott liv i sista hand mlet fr samhllets totala verksamhet?

Vi ska nrma oss dessa frgor genom att till en brjan skilja mellan:

 

 

Vrde som medel kontra egenvrde

 

Att ngot r nyttigt innebr att det r ett medel till ngot som i sista hand har vrde i sig sjlv. Det nyttiga har allts vad vi kan kalla bruksvrde, det r nyttigt som medel eller som instrument. Pengar r ett typiskt exempel. Med dess hjlp kan vi kpa oss en TV. TV:n har inget vrde i sig sjlv, men har vrde som medel till upplevelser av insikt eller gldje, och dylika upplevelser har vrde i sig. De har vad vi kan kalla egenvrde. Om ingenting hade egenvrde, skulle heller ingenting ha bruksvrde. Egenvrde och bruksvrde utesluter inte varandra. En upplevelse som har vrde i sig sjlv kan gott samtidigt vara nyttig – och ha bruksvrde. Om jag t ex r glad och lycklig blir jag kanske ocks mera geners och hjlpsam gentemot andra.

 

 

Handikapp, nytta och sjlvknsla

 

Vi frmodas i allmnhet gra en insats i samhllet av ngot slag. Insatsen r – fr man hoppas – ngot som i sista hand har egenvrde. Ibland uttrycker vi detta med att sga att den eller den r en nyttig person, men det r missvisande. Det r insatsen som r nyttig, inte personen. Sger vi att personen r nyttig, bedmer vi sjlva mnniskan ur nyttosynpunkt.

 

Att en person gr nytta, pverkar emellertid ofta vr bedmning av honom: han r vrdefull emedan han gr en viktig samhllsinsats. Vi betraktar hans samhllsinsats som tecken p att han har vissa egenskaper som vi vrderar hgt, t ex viljan att minska smrta och lidande. Men vi mste skilja mellan att en vrdefull insats r vrdefull och att en person r vrdefull.

 

I vilken grad handikappade gr en nyttig insats beror, som ovan antytts, inte bara p arten och graden av handikapp, utan ocks p i vad mn samhllet tillhandahller bra hjlpmedel.

 

Jag ska inte ta stllning till denna sociologisk-statistiska frga, utan nja mig med konstaterandet att allt tyder p att om samhllet tar hnsyn till deras speciella arbetssituation, s finns det i princip ingenting som hindrar dem frn att gra en fullvrdig insats. De handikappade representerar ur denna synpunkt, en delvis outnyttjad resurs.

 

Det r emellertid viktigt att dryfta betydelsen av sjlva nyttosynpunkten.

 

Fattar vi nytta i vid bemrkelse, s att det omfattar alla goda konsekvenser av den handikappades liv och verksamhet, s gr den handikappade nytta ocks genom att sprida gldje omkring sig. Och gldje r ett egenvrde. Det r sjlvfallet ocks vrdefullt att en handikappad kan gra nytta p ett kontor eller i en industri, men denna synpunkt r vlknd och representerar – beklagligt ofta – samhllets huvudsynpunkt p den handikappade.

 

Nr jag sjlv betonar nyttosynpunkten, r det fr att upplevelsen av att gra en samhllsinsats r viktig fr den handikappades  - liksom fr den icke-handikappades – sjlvknsla, knslan av att ha ett vrde. Vi lever ju i ett samhlle som starkt framhver vikten av att gra en insats, och den handikappade upplever ven detta. Han kommer drfr ltt att sjlv bedma sig utifrn den synpunkten. Fljaktligen r det viktigt att den handikappade fr uppleva att han eller hon genom sin aktivitet kan uppn vissa ml. Det r viktigt fr den handikappades utveckling, fr knslan av att hra hemma i en gemenskap.

 

 

Livskvalitet

 

I sista hand r samhllets mlsttning den, att de enskilda medlemmarna ska f leva ett liv som r gott och som upplevs som gott.

 

Ett nyttigt liv kan, men behver inte, upplevas som gott. Vi vet inte hur Anne Frank upplevde den sista delen av sitt liv. Om hon upplevde den som ond och meningsls, s var hennes liv vrdelst – bedmt som upplevelse, men det fick stor betydelse fr andra.

 

Frutsatt att samhllets mlsttning r att individerna fr ett gott liv, s r den viktiga frgan hur livet blir, inte vem som lever det. Om han r svart eller vit, liten eller stor, handikappad eller ej, spelar ingen roll. Det avgrande r om det liv som levs r ett gott liv. I samma mn som handikappade lever ett gott liv, frverkligar de samhllets mlsttning i exakt samma mening som nr icke-handikappade lever ett gott liv. Eller uttryckt p ett annat stt: en stund av lycka r exakt lika vrdefull vara sig den upplevs av en handikappad eller av Goethe.

 

 

Socialdarwinismen kontra det goda livet

 

Enligt socialdarwinismen r den bra som lyckas sl ut sina konkurrenter, komma sig upp i samhllet, f pengar, makt och inflytande.

 

Att en persons liv r bra i denna socialdarwinistiska mening innebr emellertid inte att vederbrande lever ett gott liv. Han r socialt lyckad, men har det kanske alldeles frfrligt. Och omvnt, att en person lever ett gott liv, innebr inte att det r bra – ur socialdarwinistisk synpunkt. Socialdarwinismens mttstock r vem som segrar i kampen. Livskvaliteten – det goda livet – beror frst och frmst p hur livet upplevs, hur man har det inom sig.

 

Samhllets mlsttning r att individerna ska leva ett gott liv, men den socialdarwinistiska tankegngen trnger ltt igenom och frgar vr uppfattning av vad ett gott liv r. Att leva ett gott liv blir att vara mera lyckad n andra. Drmed har man frlorat sinnet fr det avgrande: hur livet upplevs av den som lever det.

 

Vi ska nu granska ngra av de komponenter som konstituerar ett gott liv, och stlla frgan om i vilken grad de kan ing i en handikappad persons tillvaro. Det rder sjlvfallet ingen enighet inom filosofien om vilka dessa komponenter r, men vi kan begrnsa diskussionen till ngra av de skraste.

 

 

En handikappad kan uppleva lust och gldje

 

Ord som gldje, lycka, lust refererar till tillstnd om vars egenvrde det alltid rtt stor enighet. Om inte det att vara lycklig har egenvrde, vad har d egenvrde? och om ingenting har egenvrde s har heller ingenting vrde som medel.

 

I den mn handikappade personer upplever lust och gldje, frverkligas drfr ngot som har egenvrde. Att de medel som krvs fr att gra den handikappade glad kanske kan vara andra n de som behvs fr att gldja den icke-handikappade, spelar ingen roll. Det avgrande r gldjen som den upplevs, inte vad som frambringar den. Men p grund av vra frdomar mot handikappade har vi ofta svrt att frst att det som den handikappade upplever verkligen r gldje, eftersom medlen som tas i bruk ofta avviker frn dem som vi – de icke-handikappade – anvnder.

 

 

Andra komponenter

 

Ett nra frhllande till ngot utanfr oss sjlva – till natur, djur, mnniskor – kan vara en komponent i ett gott liv. Vnskap och krlek r exempel p sdana frhllanden. Handikappade personer kan frverkliga den komponenten lika fullt ut som s k normala.

 

Ocks att frst, uppfatta och inse ngot, har egenvrde. Med frst menar jag d att uppfatta sammanhang och relationer, inte lagring av punktvisa kunskaper: Napoleon fddes den Dylika kunskaper har inget egenvrde.

 

Att en handikappad frstr ngot r naturligtvis exakt lika vrdefullt som att en icke-handikappad gr det.

Det finns personer med sdana handikapp att vi inte kan sga att de kan frst, eller att de i alla fall bara kan frst till en viss grad. I det senare fallet r det viktigt att inse att vrdet i att frst r oberoende av abstraktionsnivn. Vrdet av att frst att en hna kan lgga gg r i princip av samma art som vrdet av att en ingenjr frstr att en fors kan ge energi. Om den frsta typen av frstelse inte betraktas som vrdefull, p vilka grunder kan man d hvda att den endra r det? Och p liknande stt: om det inte r vrdefullt att frst att 2X2=4, p vilka grunder kan man d hvda att det r vrdefullt att kunna fatta de Abelska funktionerna?

 

Handikappades liv kan ocks innehlla moraliska vrden, i och med att de frstr att andra varelser kan knna gldje och smrta p samma stt som de sjlva kan. En handikappads vilja att skapa gldje fr ngon annan, eller f ngon annans smrta eller lidande att upphra, har egenvrde. Och vrdet r oberoende av om vederbrande lyckas med sin avsikt.

 

 

Konklusion

 

Bland de olika komponenter som kan bidra till ett gott liv, str den frsta – att man upplever lust eller lycka – i srstllning, ty den r samtidigt en rapport om hur livet upplevs. Det r drfr viktigt att betona att betrffande denna komponent rder det i princip full likhet mellan handikappade och icke-handikappade: alla kan uppleva lust och gldje. En handikappad kan i detta avseende leva ett gott liv i samma mening som en icke-handikappad. Med andra ord: samhllets mlsttning - att skapa sdana frhllanden att individernas liv blir goda – frverkligas i samma grad om en handikappad blir lycklig som om en icke-handikappad blir det. Detta borde vara sjlvklart, men granskar vi samhllspolitiken, r det inte alltid det.

 

Om ngon av de andra komponenterna tillkommer, t ex upplevelse av vnskap, krlek, nrhet, av att frst och skapa, s hjer det vrderingsmssigt livskvaliteten, men gr inte livet bttre rent lyckomssigt, svida inte denna komponenten ifrga kar lyckonivn.

 

Konklusionen blir allts att i frga om lust, lycka och gldje s r en handikappad inte handikappad. Med andra ord: nr det gller de tillstnd som de flesta r verens om besitter ett egenvrde, s r situationen densamma fr den handikappade som fr den icke-handikappade. Om samhllet stller de ndvndiga resurserna till frfogande, s kan handikappade personer leva ett gott liv, bli lyckliga, frverkliga sina gvor och anlag – underfrsttt p sina, inte ndvndigtvis p vra premisser.

 

 

Normalitets-centrism. Vra frdomar mot handikappade

 

Vi – de icke-handikappade – har format vra uppfattningar om vad som konstituerar ett gott liv utifrn ett slags normalitets-centrism. Ett gott liv? Det mste ju vara ett sdant liv som vi – de icke-handikappade – i bsta fall kan leva.

 

Detta r en form av centrism, beslktad med den etnocentrism som vi kan knna infr frmmande kulturer. Deras seder och bruk r annorlunda. De handlar annorlunda. Vi frstr dem kanske inte.

Socialantropologisk forskning har hjlpt oss till insikt om vr egen etnocentrism. Vi har brjat frst att det r en frdom att tro att folk ndvndigt har inre olikheter fr att de r – och handlar – olika i yttre hnseende. Och att det r en frdom att tro att vrt inre – om det nu skulle visa sig vara annorlunda beskaffat – ndvndigt r vrdefullare n deras.

 

Det behvs en liknande omvrdering av vrt frhllande till handikappade. Vi mste bli mera ppna fr deras mjligheter till ett gott liv, vi mste se mjligheterna utifrn deras premisser, och vi mste erbjuda dem de resurser som krvs fr att mjligheterna ska kunna frverkligas. Istllet fr passiv medknsla br instllningen vara att det r lika viktigt att en handikappad person lever ett gott liv som att en icke-handikappad gr det.

 

Ett uttryck fr vr normalitets-centrism r – som tidigare antytts – att vi ofta har svrt att frst att den som begagnar andra medel n vi sjlva, verkligen kan ha det bra. Hur kan den som inte kan simma eller cykla, jogga eller vandra i fjllen, eller – fr den delen – kra bil eller se p TV – vara lycklig? Men medlen till gldje r en sak. Gldjen r en annan sak. Och det som r en vg till gldje fr den ena, behver inte vara det fr den andra; det som r meningsfullt fr oss behver inte vara det fr en handikappad, och omvnt. Drfr r det viktigt att just de medel som utgr frutsttningen fr att den handikappade ska ha det bra, stlls till frfogande.

 

 

Ett orttvist perspektiv

 

Vi bedmer i hg grad oss sjlva – och andra – utifrn vissa ideal: prestationsideal, utseendeideal. begvningsideal, etc. Vi lever i ett meritokratiskt samhlle som gynnar dem som uppfyller kraven, som r starka och inte alltfr avvikande – annat n i positiv riktning. Samhllet r till fr de vanliga. Detta pverkar vr instllning till handikappade. De ligger ofta lngt under idealen, de r svaga och avviker p ett oroande stt frn det normala. I vrt effektivitets-samhlle betraktar mnga dem som minusposter.

 

Emellertid mste vi komma ihg att vra ideal r utformade ur ett grundperspektiv hmtat frn dem av oss som r friska. Nr vi drfr bedmer en handikappad utifrn vra ideal, sker det ur ett djupt orttvist perspektiv. Vi br betnka att om vi alla var t ex rullstolsbundna, s skulle vra ideal och krav vara helt andra. Det ligger helt enkelt ngot mycket absurt i att bedma handikappade mnniskor ur ett perspektiv hmtat frn oss sjlva.

 

 

Vr frdomsfullhet reducerar deras livskvalitet

 

Vi vet av egen erfarenhet att andra kan ta dd p vr gldje. Ngon sger: Det r vl inget att gldja sig ver – och gldjen r borta. Denna synpunkt kan vara viktig i vrt frhllande till handikappade. En blick, ett ord, ett tonfall – det kan vara nog. Den handikappade knner sig dum, annorlunda. Man har gjort bort sig genom att finna gldje i det som man fann gldje i.

 

Genom att reagera s reducerar vi deras mjligheter till ett gott liv. Deras liv blir mindre bra n det annars kunde ha varit.

 

Vra reaktioner kan ocks trffa dem djupare – drabba deras sjlvknsla och sjlvaktning: Det mste ju vara ngot konstigt med mig som kan finna gldje i detta Blicken – tonfallet – trffar hjrtat och reducerar lusten att frska p nytt, att experimentera, upptcka, vara nyfiken.

 

Vra frdomar r s djupt rotade, att ven om vi vet att vra reaktioner r srande, s blir nd tonfallet pltsligt destruktivt och frnedrande.

 

 

Frdomarna skapar en ond cirkel

 

Vra frdomar infr handikappade leder inte endast till att vi kan komma att reducera deras livskvalitet. De leder ocks till att vi skr ner de resurser som de fr. Vi tror att deras liv inte kan vara bra. vad ska de d med resurser – utom i den mn det r ndvndigt fr att hlla dem vid liv, rena och presentabla?

 

Mot bakgrunden av dylikt tnkande skrs resurserna ned. Som en fljd av detta blir de handikappades liv fattigare p meningsfullt innehll. De fr frre chanser att utveckla sina mjligheter, och vra frdomar bekrftas – som resultat av vra frdomar. S skrs resurserna ytterligare ned. Vra frdomar bekrftas p nytt, och den onda cirkeln rullar vidare.

 

 

Handikapp och vr egen ngest

 

Mnga av oss knner sig hjlplsa infr handikappade personer. Vi vet inte hur vi ska upptrda och f kontakt med dem. Vi flyr frn vr hjlplshet genom att skjuta undan dem. S slipper vi se dem.

 

En del av dem kan ju ocks p mnga gra ett oestetiskt och ngestskapande intryck. De ser annorlunda ut, och de upptrder inte i verensstmmelse med vra frvntningar. de provocerar oss. r de verkligen mnniskor? Kunde jag ha blivit sdan?

 

ngesten hindrar oss frn att lra knna dem. Och bristen p kunskap ger vr destruktiva fantasi strre spelrum.

S skjuter vi undan dem, i stllet fr att rikta skarljuset mot vra egna deformeringar.

 

 

Handikapp och likhet. Mnniskovrde

 

Enligt rimliga etiska system ligger det oss att ta hnsyn till alla levande varelser som berrs av vra handlingar. Nr vi handlar har vi allts inte rtt att se bort frn ngon individ som kan influeras av vr handling.

 

Hrav fljer att vi inte har rtt att organisera samhllet bara med majoritetens intressen och behov som mttstock. Samhllsordningen angr alla, och ingen fr drfr stllas utanfr diskussionen om dess beskaffenhet. Att en grupp r liten eller har svrt att gra sin rst hrd, innebr naturligtvis inte att samhllet inte har skyldighet att ta hnsyn till den.

 

Att vi mste ta hnsyn till var och en som berrs av vra handlingar innebr emellertid inte att vi mste ta lika stor hnsyn till alla. Men rimliga etiska system lgger oss att gra det. En viss gldje eller smrta som en handikappad upplever har – som sagt – exakt samma betydelse som motsvarande gldje eller smrta upplevd av en icke-handikappad. Drav fljer bl a att samhllets icke-handikappade majoritet inte har rtt att bortse frn de handikappades behov betrffande samhllets funktioner, t ex i frga om bostder, kollektivtrafik, offentliga lokaler etc.

 

Men hur frhller det sig med handikapp och idn om mnniskovrde – idn att alla mnniskor har samma vrde?

 

Lt oss frst pminna om att vi ofta bedmer mnniskor efter deras prestationer, och att dessa kan vara mer eller mindre nyttiga. Utifrn denna synpunkt tillskriver vi drfr ofta mnniskor mycket olika vrde. I vilken mening kan d en resurssvag och handikappad person ha samma vrde som en supermeriterad prestationsatlet? Svaret r att de har samma egenvrde som mnniskor. Nyttan av deras prestationer kan dremot variera. Likhetstanken gller inte nyttan – den gller prestationerna. Idn om mnniskors lika vrde r inte en meritokratisk tanke.

 

Att behandla alla mnniskor lika (och drmed rttvist) r inte detsamma som att behandla dem p identiskt samma stt. Tvrtom. Eftersom vi r olika i mnga avseenden mste behandlingen passa fr individernas skilda frutsttningar. Att ge en handikappad och en icke-handikappad exakt samma typ av standardinredd lgenhet r att behandla dem identiskt, men det r inte att behandla dem lika i den betydelsen att de fr samma chans till ett bra liv.

 

En mnniska som r fdd med ett allvarligt handikapp r – kan man sga – frfrdelad av naturen. Det br drfr vara en uppgift fr samhllet att i strsta mjliga utstrckning frska korrigera och minska verkningarna av naturens orttvisa, genom individanpassade tgrder. Och inte att – ssom nu ofta sker – forma samhllet och dess mekanismer s att de negativa verkningarna av ett handikapp ytterligare frstrks.

 

 

Vr instllning till de svaga r ett symtom p vr kultur

 

Respekten fr livet har gtt hand i hand med vr civilisations framvxt. Dr den respekten har blivit undergrvd – s som i Nazi-Tyskland – har barbariet frodats. Grnsen fr vra mjligheter att hjlpa handikappade mnniskor till ett bra liv stts av arkaiska, kvardrjande frestllningar om att livet egentligen bara r till fr de verkligt livsdugliga. Sdana frestllningar har ett lngt starkare grepp om mnga av oss n vad vi vill medge.

 

Men de handikappade har inte bara rtt till ett bra liv, utan – som alla andra – till det bsta liv de r i stnd att leva. Att frska frverkliga det idealet r ett uttryck fr vr kultur.

 

 

Slutsats

 

Med f undantag hller samhllet masken: Mnniskor r likvrdiga vare sig de r begvade eller obegvade, svarta eller vita, handikappade eller icke-handikappade. Men bakom fasaden hrskar kampen fr tillvaron; den som kommer upp sig r bra, den som frlorar r vrdels.

 

Den kamp som gller r inte naturens kamp, utan en kamp bestmd av sociala och politiska vrderingar. Om dessa vrderingar ndras, ndras ven kampen och urvalet. Frhllandena kan lggas tillrtta s att handikappade mnniskor inte blott kan gra en strre samhllsinsats n idag, utan ocks f samma mjligheter att leva ett gott liv som icke-handikappade har. Drigenom kommer de att bidra till att samhllets grundlggande mlsttning frverkligas. Ser vi saken ur rttvisesynpunkt borde vi g ett steg vidare och medge att de handikappades situation borde prioriteras. Samhllet borde vara generst nog att frska kompensera dem fr den biologiska orttvisa som drabbat dem.