Artikel ur Intra 3-1995 (ej bearbetad).

 

 

Varfšr har personer med funktionshinder

rŠtt till ett gott liv?

 

Harald Ofstad

 

 

------

 

Harald Ofstad 1920 - 1994, var professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, nŠr han pŒ 60-talet, pŒ socialstyrelsens uppdrag, formulerade grunderna fšr en handikappomsorg baserad pŒ en humanistisk mŠnniskosyn.

 

--------

 

Verklighet kontra fasad

 

Dšmer vi efter samhŠllets fasad – den mask bakom vilket det dšljer sig – sŒ Šr vŒrt samhŠlle klart demokratiskt, baserat pŒ idŽerna om alla mŠnniskors lika vŠrde och rŠtt att leva ett gott liv. IdŽerna Šr centrala i vŒrt kulturarv. Men vŒrt kulturarv nyttjar vi inte bara som utgŒngspunkt fšr sociala fšrbŠttringar, utan fšrst och frŠmst som en fasad – nŒgot som vi kan visa upp fšr oss sjŠlva och andra, nŒgot bakom vilket vi vill dšlja oss. Den demokratiska ideologien blir emballage att packa in samhŠllet i fšr att underlŠtta marknadsfšringen sŒ att vi sjŠlva och andra kan kŠnna stolthet šver produkten.

 

Verkligheten Šr en annan. Verkligheten Šr att vi har format samhŠllet sŒ att stora grupper blir utslagna. Och de utslagna fŒr inte samma vŠrde som de som lyckas. Och vilka mšjligheter har de att leva ett gott liv?

 

De som vinner pŒ att samhŠllet fungerar sŒ att mŒnga slŒs ut, gillar inte distinktionen mellan verklighet och fasad. Att acceptera distinktionen skulle pressa dem in i en allvarlig konflikt. De vill behŒlla verkligheten sŒdan den Šr, fšr det tjŠnar de pŒ. andra sidan Šr de ocksŒ influerade av vŒrt kulturarv. De har knutit sin identitetskŠnsla till symboler hŠmtade ur detta arv. De vill betrakta sig som mŠnniskor som tror pŒ allas lika vŠrde, samtidigt som de med gott samvete vill kunna delta i en konkurrenskamp som leder till att mŒnga slŒs ut. Somliga kanske lyckas leva med denna konflikt. De flesta har en tendens att fšrneka den. Inte pŒ sŒ vis att de fšrnekar att vŒra ideal inte alltid motsvarar verkligheten. Det Šr ett ofarligt medgivande. Ja, det ingŒr i det sociala spelet att kunna sŠga sŒdant. Det fšrpliktigar inte. Men det problem som konflikten medfšr tas inte pŒ allavar.

Om vi verkligen Šr intresserade av att samhŠllet ska nŠrma sig vŒra demokratiska ideal, mŒste vi fšrsška trŠnga igenom de klichŽer och ordmassor – hela den dimbildning som utgšr samhŠllets fasad. Vi mŒste fšrsška se hur samhŠllet faktiskt fungerar.

 

 

Kampen fšr tillvaron

 

VŒrt samhŠlle Šr baserat pŒ konkurrens. Konkurrens om att fŒ sŠlja. Konkurrens om att fŒ kšpa. Konkurrens om utbildning, konkurrens om arbete. Konkurrens om bostŠder och konkurrens om social stŠllning. Konkurrens om vem som har de mest lyckade barnen och konkurrens om vem som ger sina fšrŠldrar den finaste begravningen.

 

Konkurrensens idŽ Šr att nŒgon vinner, medan andra fšrlorar. Den blir till en kamp fšr att vinna. Kampen fšr tillvaron blir en del av samhŠllsstrukturen.

NŒgot slags urvalskamp existerar vŠl i alla samhŠllen, ty en viss samhŠllsorganisation passar alltid bŠttre fšr somliga Šn fšr andra. Men urvalet blir pŒfallande orŠttvist i ett samhŠlle som sŠger sig ha lagt feodalsamhŠllet lŒngt bakom sig och vara pŒ vŠg mot en gemenskap baserad pŒ en demokratisk fšrdelning av tillgŒngarna.

 

Fšr att dšlja det rŒa kampmomentet, gšmmer sig samhŠllet bakom fasaden av kristna ord om att man skall bruka sina gŒvor och demokratiska ord om att alla bšr ha samma chans till ett gott liv. Den som klarade sig, nyttjade sin chans och sina talanger. Den som inte klarade sig, fŒr skylla sig sjŠlv. Han tog inte sin chans utan grŠvde ner sitt pund.

 

Dessa myters ŠndamŒl Šr att befria samhŠllet frŒn dess ansvar, pŒ samma sŠtt som myten om viljans totala frihet lugnar vŒrt onda samvete nŠr vi straffar mŠnniskor. Det Šr inte pŒ samhŠllet det Šr fel. Det finns personer som inte passar in. De fŒr skylla sig sjŠlva.

 

 

Vilka Šr det som slŒs ut?

 

Vem lyckas och vem misslyckas i vŒrt samhŠlle – sŒdant vi har format det? Vem hamnar i eliten och vem i vŠrdeproletariatet – om vi med eliten menar dem som har ett arbete som intresserar dem och Šr sŒ vŠlavlšnat att de utan ekonomiska bekymmer kan ha en fritid?

 

Endast ett fŒtal lever sŒ. De flesta mŒste utfšra ett arbete som Šr fšga intressant, som ger fšga arbetsglŠdje och en mycket begrŠnsad inkomst.

 

Hur sker urvalet? Min tes Šr att chansen till social framgŒng – vid i švrigt konstanta fšrhŒllanden – Šr stšrre ju starkare ens system-orientering Šr, och ju svagare ens individ-orientering. Eller annorlunda uttryckt: samhŠllets tekniska och industriella karaktŠr drar till sig personer med sinne fšr det organisatoriska spelet, men som samtidigt har distans till beršrda personer, alltsŒ mŠnniskorna. LŠttast kommer den fram som identifierar sig med regler, organisationer, fšretag, vinst, - allt det som jag sammanfattar i uttrycket system-orientering. De som Šr orienterade mot mŠnniskor – som sšker kŠrlek och gemenskap – har mycket svŒrare att finna sig tillrŠtta.

 

Mera konkret: svŒrt att lyckas, socialt sett, har fšrst och frŠmst den som reagerar mot att delta i konkurrensen, fšrsšker ta sig in i gymnasium eller yrkesskola, konkurrera om arbete, inflytande och makt, slŒ ner de ÓsvagareÓ – komma sig upp.

 

Vilka Šr det dŒ som fšrsvinner? €r det inte ofta just de kŠnsliga – de som har sŒ stor sjŠlsfinhet att de kŠnner hŠmningar mot att gŒ šver andras lik fšr att ta deras jobb – eller slŒ ner dig och ditt?

 

SvŒrt att finna sig tillrŠtta har vidare alla som inte passar in i vŒrt utbildningssystem, och det Šr inte lika lŠmpligt fšr alla. Den praktiskt-rationella begŒvningstypen har lŠttare att anpassa sig Šn den som Šr mera filosofiskt eller emotionellt lagd. Att det Šr sŒ beror pŒ att vi har fšrsškt skapa ett utbildningssystem som kan producera personer av det slag och med de fŠrdigheter som vŒrt tekniska samhŠlle behšver. Men vilket Šr priset? Vilka Šr det som kommer bort pŒ vŠgen?

 

De som Šr emotionellt begŒvade, men konstnŠrligt sett inte lika begŒvade och som dŠrfšr har svŒrt att adekvat uttrycka vad som plŒgar dem, utgšr ocksŒ en viktig grupp bland dem som samhŠllet negligerar.

 

Vidare mŒste vi ta med dem som har svŒrt att fungera om de inte befinner sig i ett kraftfŠlt av šmhet och kŠrlek. De som  hungrar och tšrstar efter kŠrlek blir fšr svaga i kampen – de hŠnvisas till nŠrmaste prŠst eller mentalsjukhus. De som hungrar och tšrstar efter pengar klarar sig bŠttre.

 

Den sista gruppen jag ska nŠmna Šr den som startar med ett eller annat handikapp, antingen fysiskt, mentalt eller socialt. VŒrt samhŠlle Šr gjort fšr dem som samhŠllet tror sig ha mest nytta av, inte fšr dem som samhŠllet mŒste hjŠlpa. Det Šr skapat fšr de friska och vitala. Men kan vi gšra oss sjŠlva friska och vitala?

 

 

Den handikappades situation

 

Jag har betonat att samhŠllet fšrst och frŠmst satsar pŒ dem som det anser sig ha nytta av. Detta behšver i och fšr sig inte vara uttryck fšr en socialdarwinistisk tankegŒng. Det kan vara en rent fšretagsekonomisk synpunkt: vi satsar pŒ de produkter (= mŠnniskor) som i fšrhŒllande till omkostnaderna ger stšrsta utbyte (= ekonomisk vinst), men de socialdarwinistiska vŠrderingarna fšljer i kšlvattnet. Det Šr dŠrfšr bara vad vi kan vŠnta att nŠr samhŠllsekonomien stramas Œt sŒ drabbar det i fšrsta hand de handikappade.

 

Vi mŒste ta avstŒnd frŒn detta fšretagsekonomiska eller socialdarwinistiska resonemang, och stŠlla frŒgan: I vilken grad gšr handikappade personer faktiskt en samhŠllsnyttig insats? Det Šr ju fullt mšjligt att vŒra fšrdomar om handikappade kommer oss att fšrringa deras insats. Skulle det visa sig att insatsen genomsnittligt Šr relativt begrŠnsad, mŒste vi vidare frŒga oss i vilken grad det kan avhjŠlpas genom att samhŠllet ger de handikappade mer adekvata hjŠlpmedel. Men det finns en problemstŠllning som Šr mera fundamental Šn de ovannŠmnda, och som kan uttryckas sŒ hŠr: Vilken betydelse har šverhuvudtaget nyttosynpunkten nŠr det gŠller den handikappades mšjlighet till ett gott liv, och vidare: €r inte mŠnniskornas – handikappades och icke-handikappades – mšjlighet att leva ett gott liv i sista hand mŒlet fšr samhŠllets totala verksamhet?

Vi ska nŠrma oss dessa frŒgor genom att till en bšrjan skilja mellan:

 

 

VŠrde som medel kontra egenvŠrde

 

Att nŒgot Šr nyttigt innebŠr att det Šr ett medel till nŒgot som i sista hand har vŠrde i sig sjŠlv. Det nyttiga har alltsŒ vad vi kan kalla bruksvŠrde, det Šr nyttigt som medel eller som instrument. Pengar Šr ett typiskt exempel. Med dess hjŠlp kan vi kšpa oss en TV. TV:n har inget vŠrde i sig sjŠlv, men har vŠrde som medel till upplevelser av insikt eller glŠdje, och dylika upplevelser har vŠrde i sig. De har vad vi kan kalla egenvŠrde. Om ingenting hade egenvŠrde, skulle heller ingenting ha bruksvŠrde. EgenvŠrde och bruksvŠrde utesluter inte varandra. En upplevelse som har vŠrde i sig sjŠlv kan gott samtidigt vara nyttig – och ha bruksvŠrde. Om jag t ex Šr glad och lycklig blir jag kanske ocksŒ mera generšs och hjŠlpsam gentemot andra.

 

 

Handikapp, nytta och sjŠlvkŠnsla

 

Vi fšrmodas i allmŠnhet gšra en insats i samhŠllet av nŒgot slag. Insatsen Šr – fŒr man hoppas – nŒgot som i sista hand har egenvŠrde. Ibland uttrycker vi detta med att sŠga att Óden eller den Šr en nyttig personÓ, men det Šr missvisande. Det Šr insatsen som Šr nyttig, inte personen. SŠger vi att personen Šr nyttig, bedšmer vi sjŠlva mŠnniskan ur nyttosynpunkt.

 

Att en person gšr nytta, pŒverkar emellertid ofta vŒr bedšmning av honom: han Šr vŠrdefull emedan han gšr en viktig samhŠllsinsats. Vi betraktar hans samhŠllsinsats som tecken pŒ att han har vissa egenskaper som vi vŠrderar hšgt, t ex viljan att minska smŠrta och lidande. Men vi mŒste skilja mellan att en vŠrdefull insats Šr vŠrdefull och att en person Šr vŠrdefull.

 

I vilken grad handikappade gšr en nyttig insats beror, som ovan antytts, inte bara pŒ arten och graden av handikapp, utan ocksŒ pŒ i vad mŒn samhŠllet tillhandahŒller bra hjŠlpmedel.

 

Jag ska inte ta stŠllning till denna sociologisk-statistiska frŒga, utan nšja mig med konstaterandet att allt tyder pŒ att om samhŠllet tar hŠnsyn till deras speciella arbetssituation, sŒ finns det i princip ingenting som hindrar dem frŒn att gšra en fullvŠrdig insats. De handikappade representerar ur denna synpunkt, en delvis outnyttjad resurs.

 

Det Šr emellertid viktigt att dryfta betydelsen av sjŠlva nyttosynpunkten.

 

Fattar vi ÓnyttaÓ i vid bemŠrkelse, sŒ att det omfattar alla goda konsekvenser av den handikappades liv och verksamhet, sŒ gšr den handikappade nytta ocksŒ genom att sprida glŠdje omkring sig. Och glŠdje Šr ett egenvŠrde. Det Šr sjŠlvfallet ocksŒ vŠrdefullt att en handikappad kan gšra nytta pŒ ett kontor eller i en industri, men denna synpunkt Šr vŠlkŠnd och representerar – beklagligt ofta – samhŠllets huvudsynpunkt pŒ den handikappade.

 

NŠr jag sjŠlv betonar nyttosynpunkten, Šr det fšr att upplevelsen av att gšra en samhŠllsinsats Šr viktig fšr den handikappades  - liksom fšr den icke-handikappades – sjŠlvkŠnsla, kŠnslan av att ha ett vŠrde. Vi lever ju i ett samhŠlle som starkt framhŠver vikten av att gšra en insats, och den handikappade upplever Šven detta. Han kommer dŠrfšr lŠtt att sjŠlv bedšma sig utifrŒn den synpunkten. Fšljaktligen Šr det viktigt att den handikappade fŒr uppleva att han eller hon genom sin aktivitet kan uppnŒ vissa mŒl. Det Šr viktigt fšr den handikappades utveckling, fšr kŠnslan av att hšra hemma i en gemenskap.

 

 

Livskvalitet

 

I sista hand Šr samhŠllets mŒlsŠttning den, att de enskilda medlemmarna ska fŒ leva ett liv som Šr gott och som upplevs som gott.

 

Ett nyttigt liv kan, men behšver inte, upplevas som gott. Vi vet inte hur Anne Frank upplevde den sista delen av sitt liv. Om hon upplevde den som ond och meningslšs, sŒ var hennes liv vŠrdelšst – bedšmt som upplevelse, men det fick stor betydelse fšr andra.

 

Fšrutsatt att samhŠllets mŒlsŠttning Šr att individerna fŒr ett gott liv, sŒ Šr den viktiga frŒgan hur livet blir, inte vem som lever det. Om han Šr svart eller vit, liten eller stor, handikappad eller ej, spelar ingen roll. Det avgšrande Šr om det liv som levs Šr ett gott liv. I samma mŒn som handikappade lever ett gott liv, fšrverkligar de samhŠllets mŒlsŠttning i exakt samma mening som nŠr icke-handikappade lever ett gott liv. Eller uttryckt pŒ ett annat sŠtt: en stund av lycka Šr exakt lika vŠrdefull vara sig den upplevs av en handikappad eller av Goethe.

 

 

Socialdarwinismen kontra det goda livet

 

Enligt socialdarwinismen Šr den bra som lyckas slŒ ut sina konkurrenter, komma sig upp i samhŠllet, fŒ pengar, makt och inflytande.

 

Att en persons liv Šr bra i denna socialdarwinistiska mening innebŠr emellertid inte att vederbšrande lever ett gott liv. Han Šr socialt lyckad, men har det kanske alldeles fšrfŠrligt. Och omvŠnt, att en person lever ett gott liv, innebŠr inte att det Šr bra – ur socialdarwinistisk synpunkt. Socialdarwinismens mŒttstock Šr vem som segrar i kampen. Livskvaliteten – det goda livet – beror fšrst och frŠmst pŒ hur livet upplevs, hur man har det inom sig.

 

SamhŠllets mŒlsŠttning Šr att individerna ska leva ett gott liv, men den socialdarwinistiska tankegŒngen trŠnger lŠtt igenom och fŠrgar vŒr uppfattning av vad ett gott liv Šr. Att leva ett gott liv blir att vara mera lyckad Šn andra. DŠrmed har man fšrlorat sinnet fšr det avgšrande: hur livet upplevs av den som lever det.

 

Vi ska nu granska nŒgra av de komponenter som konstituerar ett gott liv, och stŠlla frŒgan om i vilken grad de kan ingŒ i en handikappad persons tillvaro. Det rŒder sjŠlvfallet ingen enighet inom filosofien om vilka dessa komponenter Šr, men vi kan begrŠnsa diskussionen till nŒgra av de sŠkraste.

 

 

En handikappad kan uppleva lust och glŠdje

 

Ord som ÓglŠdjeÓ, ÓlyckaÓ, ÓlustÓ refererar till tillstŒnd om vars egenvŠrde det alltid rŒtt stor enighet. Om inte det att vara lycklig har egenvŠrde, vad har dŒ egenvŠrde? och om ingenting har egenvŠrde sŒ har heller ingenting vŠrde som medel.

 

I den mŒn handikappade personer upplever lust och glŠdje, fšrverkligas dŠrfšr nŒgot som har egenvŠrde. Att de medel som krŠvs fšr att gšra den handikappade glad kanske kan vara andra Šn de som behšvs fšr att glŠdja den icke-handikappade, spelar ingen roll. Det avgšrande Šr glŠdjen som den upplevs, inte vad som frambringar den. Men pŒ grund av vŒra fšrdomar mot handikappade har vi ofta svŒrt att fšrstŒ att det som den handikappade upplever verkligen Šr glŠdje, eftersom medlen som tas i bruk ofta avviker frŒn dem som vi – de icke-handikappade – anvŠnder.

 

 

Andra komponenter

 

Ett nŠra fšrhŒllande till nŒgot utanfšr oss sjŠlva – till natur, djur, mŠnniskor – kan vara en komponent i ett gott liv. VŠnskap och kŠrlek Šr exempel pŒ sŒdana fšrhŒllanden. Handikappade personer kan fšrverkliga den komponenten lika fullt ut som s k normala.

 

OcksŒ att fšrstŒ, uppfatta och inse nŒgot, har egenvŠrde. Med ÓfšrstŒÓ menar jag dŒ att uppfatta sammanhang och relationer, inte lagring av punktvisa kunskaper: ÓNapoleon fšddes denÉÓ Dylika kunskaper har inget egenvŠrde.

 

Att en handikappad fšrstŒr nŒgot Šr naturligtvis exakt lika vŠrdefullt som att en icke-handikappad gšr det.

Det finns personer med sŒdana handikapp att vi inte kan sŠga att de kan fšrstŒ, eller att de i alla fall bara kan fšrstŒ till en viss grad. I det senare fallet Šr det viktigt att inse att vŠrdet i att fšrstŒ Šr oberoende av abstraktionsnivŒn. VŠrdet av att fšrstŒ att en hšna kan lŠgga Šgg Šr i princip av samma art som vŠrdet av att en ingenjšr fšrstŒr att en fors kan ge energi. Om den fšrsta typen av fšrstŒelse inte betraktas som vŠrdefull, pŒ vilka grunder kan man dŒ hŠvda att den endra Šr det? Och pŒ liknande sŠtt: om det inte Šr vŠrdefullt att fšrstŒ att 2X2=4, pŒ vilka grunder kan man dŒ hŠvda att det Šr vŠrdefullt att kunna fatta de Abelska funktionerna?

 

Handikappades liv kan ocksŒ innehŒlla moraliska vŠrden, i och med att de fšrstŒr att andra varelser kan kŠnna glŠdje och smŠrta pŒ samma sŠtt som de sjŠlva kan. En handikappads vilja att skapa glŠdje fšr nŒgon annan, eller fŒ nŒgon annans smŠrta eller lidande att upphšra, har egenvŠrde. Och vŠrdet Šr oberoende av om vederbšrande lyckas med sin avsikt.

 

 

Konklusion

 

Bland de olika komponenter som kan bidra till ett gott liv, stŒr den fšrsta – att man upplever lust eller lycka – i sŠrstŠllning, ty den Šr samtidigt en rapport om hur livet upplevs. Det Šr dŠrfšr viktigt att betona att betrŠffande denna komponent rŒder det i princip full likhet mellan handikappade och icke-handikappade: alla kan uppleva lust och glŠdje. En handikappad kan i detta avseende leva ett gott liv i samma mening som en icke-handikappad. Med andra ord: samhŠllets mŒlsŠttning - att skapa sŒdana fšrhŒllanden att individernas liv blir goda – fšrverkligas i samma grad om en handikappad blir lycklig som om en icke-handikappad blir det. Detta borde vara sjŠlvklart, men granskar vi samhŠllspolitiken, Šr det inte alltid det.

 

Om nŒgon av de andra komponenterna tillkommer, t ex upplevelse av vŠnskap, kŠrlek, nŠrhet, av att fšrstŒ och skapa, sŒ hšjer det vŠrderingsmŠssigt livskvaliteten, men gšr inte livet bŠttre rent lyckomŠssigt, sŒvida inte denna komponenten ifrŒga škar lyckonivŒn.

 

Konklusionen blir alltsŒ att i frŒga om lust, lycka och glŠdje sŒ Šr en handikappad inte handikappad. Med andra ord: nŠr det gŠller de tillstŒnd som de flesta Šr šverens om besitter ett egenvŠrde, sŒ Šr situationen densamma fšr den handikappade som fšr den icke-handikappade. Om samhŠllet stŠller de nšdvŠndiga resurserna till fšrfogande, sŒ kan handikappade personer leva ett gott liv, bli lyckliga, fšrverkliga sina gŒvor och anlag – underfšrstŒtt pŒ sina, inte nšdvŠndigtvis pŒ vŒra premisser.

 

 

Normalitets-centrism. VŒra fšrdomar mot handikappade

 

Vi – de icke-handikappade – har format vŒra uppfattningar om vad som konstituerar ett gott liv utifrŒn ett slags normalitets-centrism. Ett gott liv? Det mŒste ju vara ett sŒdant liv som vi – de icke-handikappade – i bŠsta fall kan leva.

 

Detta Šr en form av centrism, beslŠktad med den etnocentrism som vi kan kŠnna infšr frŠmmande kulturer. Deras seder och bruk Šr annorlunda. De handlar annorlunda. Vi fšrstŒr dem kanske inte.

Socialantropologisk forskning har hjŠlpt oss till insikt om vŒr egen etnocentrism. Vi har bšrjat fšrstŒ att det Šr en fšrdom att tro att folk nšdvŠndigt har inre olikheter fšr att de Šr – och handlar – olika i yttre hŠnseende. Och att det Šr en fšrdom att tro att vŒrt inre – om det nu skulle visa sig vara annorlunda beskaffat – nšdvŠndigt Šr vŠrdefullare Šn deras.

 

Det behšvs en liknande omvŠrdering av vŒrt fšrhŒllande till handikappade. Vi mŒste bli mera šppna fšr deras mšjligheter till ett gott liv, vi mŒste se mšjligheterna utifrŒn deras premisser, och vi mŒste erbjuda dem de resurser som krŠvs fšr att mšjligheterna ska kunna fšrverkligas. IstŠllet fšr passiv medkŠnsla bšr instŠllningen vara att det Šr lika viktigt att en handikappad person lever ett gott liv som att en icke-handikappad gšr det.

 

Ett uttryck fšr vŒr normalitets-centrism Šr – som tidigare antytts – att vi ofta har svŒrt att fšrstŒ att den som begagnar andra medel Šn vi sjŠlva, verkligen kan ha det bra. Hur kan den som inte kan simma eller cykla, jogga eller vandra i fjŠllen, eller – fšr den delen – kšra bil eller se pŒ TV – vara lycklig? Men medlen till glŠdje Šr en sak. GlŠdjen Šr en annan sak. Och det som Šr en vŠg till glŠdje fšr den ena, behšver inte vara det fšr den andra; det som Šr meningsfullt fšr oss behšver inte vara det fšr en handikappad, och omvŠnt. DŠrfšr Šr det viktigt att just de medel som utgšr fšrutsŠttningen fšr att den handikappade ska ha det bra, stŠlls till fšrfogande.

 

 

Ett orŠttvist perspektiv

 

Vi bedšmer i hšg grad oss sjŠlva – och andra – utifrŒn vissa ideal: prestationsideal, utseendeideal. begŒvningsideal, etc. Vi lever i ett meritokratiskt samhŠlle som gynnar dem som uppfyller kraven, som Šr starka och inte alltfšr avvikande – annat Šn i positiv riktning. SamhŠllet Šr till fšr de vanliga. Detta pŒverkar vŒr instŠllning till handikappade. De ligger ofta lŒngt under idealen, de Šr ÓsvagaÓ och avviker pŒ ett ÓoroandeÓ sŠtt frŒn det normala. I vŒrt effektivitets-samhŠlle betraktar mŒnga dem som ÓminusposterÓ.

 

Emellertid mŒste vi komma ihŒg att vŒra ideal Šr utformade ur ett grundperspektiv hŠmtat frŒn dem av oss som Šr friska. NŠr vi dŠrfšr bedšmer en handikappad utifrŒn vŒra ideal, sker det ur ett djupt orŠttvist perspektiv. Vi bšr betŠnka att om vi alla var t ex rullstolsbundna, sŒ skulle vŒra ideal och krav vara helt andra. Det ligger helt enkelt nŒgot mycket absurt i att bedšma handikappade mŠnniskor ur ett perspektiv hŠmtat frŒn oss sjŠlva.

 

 

VŒr fšrdomsfullhet reducerar deras livskvalitet

 

Vi vet av egen erfarenhet att andra kan ta dšd pŒ vŒr glŠdje. NŒgon sŠger: ÓDet Šr vŠl inget att glŠdja sig šverÓ – och glŠdjen Šr borta. Denna synpunkt kan vara viktig i vŒrt fšrhŒllande till handikappade. En blick, ett ord, ett tonfall – det kan vara nog. Den handikappade kŠnner sig dum, annorlunda. Man har gjort bort sig genom att finna glŠdje i det som man fann glŠdje i.

 

Genom att reagera sŒ reducerar vi deras mšjligheter till ett gott liv. Deras liv blir mindre bra Šn det annars kunde ha varit.

 

VŒra reaktioner kan ocksŒ trŠffa dem djupare – drabba deras sjŠlvkŠnsla och sjŠlvaktning: ÓDet mŒste ju vara nŒgot konstigt med mig som kan finna glŠdje i dettaÉÓ Blicken – tonfallet – trŠffar hjŠrtat och reducerar lusten att fšrsška pŒ nytt, att experimentera, upptŠcka, vara nyfiken.

 

VŒra fšrdomar Šr sŒ djupt rotade, att Šven om vi vet att vŒra reaktioner Šr sŒrande, sŒ blir ŠndŒ tonfallet plštsligt destruktivt och fšrnedrande.

 

 

Fšrdomarna skapar en ond cirkel

 

VŒra fšrdomar infšr handikappade leder inte endast till att vi kan komma att reducera deras livskvalitet. De leder ocksŒ till att vi skŠr ner de resurser som de fŒr. Vi tror att deras liv inte kan vara bra. vad ska de dŒ med resurser – utom i den mŒn det Šr nšdvŠndigt fšr att hŒlla dem vid liv, rena och presentabla?

 

Mot bakgrunden av dylikt tŠnkande skŠrs resurserna ned. Som en fšljd av detta blir de handikappades liv fattigare pŒ meningsfullt innehŒll. De fŒr fŠrre chanser att utveckla sina mšjligheter, och vŒra fšrdomar bekrŠftas – som resultat av vŒra fšrdomar. SŒ skŠrs resurserna ytterligare ned. VŒra fšrdomar bekrŠftas pŒ nytt, och den onda cirkeln rullar vidare.

 

 

Handikapp och vŒr egen Œngest

 

MŒnga av oss kŠnner sig hjŠlplšsa infšr handikappade personer. Vi vet inte hur vi ska upptrŠda och fŒ kontakt med dem. Vi flyr frŒn vŒr hjŠlplšshet genom att skjuta undan dem. SŒ slipper vi se dem.

 

En del av dem kan ju ocksŒ pŒ mŒnga gšra ett oestetiskt och Œngestskapande intryck. De ser annorlunda ut, och de upptrŠder inte i šverensstŠmmelse med vŒra fšrvŠntningar. de provocerar oss. €r de verkligen mŠnniskor? Kunde jag ha blivit sŒdan?

 

ngesten hindrar oss frŒn att lŠra kŠnna dem. Och bristen pŒ kunskap ger vŒr destruktiva fantasi stšrre spelrum.

SŒ skjuter vi undan dem, i stŠllet fšr att rikta sškarljuset mot vŒra egna deformeringar.

 

 

Handikapp och likhet. MŠnniskovŠrde

 

Enligt rimliga etiska system Œligger det oss att ta hŠnsyn till alla levande varelser som beršrs av vŒra handlingar. NŠr vi handlar har vi alltsŒ inte rŠtt att se bort frŒn nŒgon individ som kan influeras av vŒr handling.

 

HŠrav fšljer att vi inte har rŠtt att organisera samhŠllet bara med majoritetens intressen och behov som mŒttstock. SamhŠllsordningen angŒr alla, och ingen fŒr dŠrfšr stŠllas utanfšr diskussionen om dess beskaffenhet. Att en grupp Šr liten eller har svŒrt att gšra sin ršst hšrd, innebŠr naturligtvis inte att samhŠllet inte har skyldighet att ta hŠnsyn till den.

 

Att vi mŒste ta hŠnsyn till var och en som beršrs av vŒra handlingar innebŠr emellertid inte att vi mŒste ta lika stor hŠnsyn till alla. Men rimliga etiska system ŒlŠgger oss att gšra det. En viss glŠdje eller smŠrta som en handikappad upplever har – som sagt – exakt samma betydelse som motsvarande glŠdje eller smŠrta upplevd av en icke-handikappad. DŠrav fšljer bl a att samhŠllets icke-handikappade majoritet inte har rŠtt att bortse frŒn de handikappades behov betrŠffande samhŠllets funktioner, t ex i frŒga om bostŠder, kollektivtrafik, offentliga lokaler etc.

 

Men hur fšrhŒller det sig med handikapp och idŽn om mŠnniskovŠrde – idŽn att alla mŠnniskor har samma vŠrde?

 

LŒt oss fšrst pŒminna om att vi ofta bedšmer mŠnniskor efter deras prestationer, och att dessa kan vara mer eller mindre nyttiga. UtifrŒn denna synpunkt tillskriver vi dŠrfšr ofta mŠnniskor mycket olika vŠrde. I vilken mening kan dŒ en resurssvag och handikappad person ha samma vŠrde som en supermeriterad prestationsatlet? Svaret Šr att de har samma egenvŠrde som mŠnniskor. Nyttan av deras prestationer kan dŠremot variera. Likhetstanken gŠller inte nyttan – den gŠller prestationerna. IdŽn om mŠnniskors lika vŠrde Šr inte en meritokratisk tanke.

 

Att behandla alla mŠnniskor lika (och dŠrmed rŠttvist) Šr inte detsamma som att behandla dem pŒ identiskt samma sŠtt. TvŠrtom. Eftersom vi Šr olika i mŒnga avseenden mŒste behandlingen passa fšr individernas skilda fšrutsŠttningar. Att ge en handikappad och en icke-handikappad exakt samma typ av standardinredd lŠgenhet Šr att behandla dem identiskt, men det Šr inte att behandla dem lika i den betydelsen att de fŒr samma chans till ett bra liv.

 

En mŠnniska som Šr fšdd med ett allvarligt handikapp Šr – kan man sŠga – fšrfšrdelad av naturen. Det bšr dŠrfšr vara en uppgift fšr samhŠllet att i stšrsta mšjliga utstrŠckning fšrsška korrigera och minska verkningarna av naturens orŠttvisa, genom individanpassade ŒtgŠrder. Och inte att – sŒsom nu ofta sker – forma samhŠllet och dess mekanismer sŒ att de negativa verkningarna av ett handikapp ytterligare fšrstŠrks.

 

 

VŒr instŠllning till de svaga Šr ett symtom pŒ vŒr kultur

 

Respekten fšr livet har gŒtt hand i hand med vŒr civilisations framvŠxt. DŠr den respekten har blivit undergrŠvd – sŒ som i Nazi-Tyskland – har barbariet frodats. GrŠnsen fšr vŒra mšjligheter att hjŠlpa handikappade mŠnniskor till ett bra liv sŠtts av arkaiska, kvardršjande fšrestŠllningar om att livet egentligen bara Šr till fšr de verkligt ÓlivsdugligaÓ. SŒdana fšrestŠllningar har ett lŒngt starkare grepp om mŒnga av oss Šn vad vi vill medge.

 

Men de handikappade har inte bara rŠtt till ett bra liv, utan – som alla andra – till det bŠsta liv de Šr i stŒnd att leva. Att fšrsška fšrverkliga det idealet Šr ett uttryck fšr vŒr kultur.

 

 

Slutsats

 

Med fŒ undantag hŒller samhŠllet masken: MŠnniskor Šr likvŠrdiga vare sig de Šr begŒvade eller obegŒvade, svarta eller vita, handikappade eller icke-handikappade. Men bakom fasaden hŠrskar kampen fšr tillvaron; den som kommer upp sig Šr bra, den som fšrlorar Šr vŠrdelšs.

 

Den kamp som gŠller Šr inte naturens kamp, utan en kamp bestŠmd av sociala och politiska vŠrderingar. Om dessa vŠrderingar Šndras, Šndras Šven kampen och urvalet. FšrhŒllandena kan lŠggas tillrŠtta sŒ att handikappade mŠnniskor inte blott kan gšra en stšrre samhŠllsinsats Šn idag, utan ocksŒ fŒ samma mšjligheter att leva ett gott liv som icke-handikappade har. DŠrigenom kommer de att bidra till att samhŠllets grundlŠggande mŒlsŠttning fšrverkligas. Ser vi saken ur rŠttvisesynpunkt borde vi gŒ ett steg vidare och medge att de handikappades situation borde prioriteras. SamhŠllet borde vara generšst nog att fšrsška kompensera dem fšr den biologiska orŠttvisa som drabbat dem.