Artikel i Intra 4/2002.
Av Hans Nilsson
TORE R EN UNG MAN i trettiorsldern. Jag trffar honom ganska ofta i en freningsverksamhet.
Han flyttade frn en gruppbostad till egen lgenhet fr ett r sedan. Han fr std frn personal i sitt hem ngon gng per vecka.
TORE HAR F RTIDSPENSION. Sedan flera r har han daglig verksamhet enligt LSS p ett fretag som tillverkar detaljer till byggnadsindustrin.
I vras brjade han p en orienteringskurs inom kunskapslyftet, arrangerad av ett studiefrbund. Kursen var p halvtid och han hade sin dagliga verksamhet p halvtid.
Han fick habiliteringsersttning om 37 kr per dag frn kommunen. Nr han brjade p orienterings-kursen berttade han fr mig att han skulle f behlla hela sin habiliteringsersttning.
NR H STTERMINEN B RJADE, startade en ny orienteringskurs. Tore tyckte att det hade varit bra under vren och ville fortstta under hsten. Han gr halvtid p kursen och har kvar sin dagliga verksamhet p halvtid.
En bit in p terminen ringer Lena, en f.d. arbetskamrat till mig. Hon arbetar i handikappomsorgen och brukar komma hem till Tore varje vecka.
Hon berttar att ngon hrt av sig frn dagcenterorganisationen och ifrgasatt Tores habiliterings-ersttning. Han "jobbar" ju bara halvtid och borde d bara f halv ersttning. Eftersom han fick hel ersttning frra terminen, borde han inte f ngon ersttning alls den hr terminen.
JAG BLIR UPPR RD ver frslaget att behandla Tore p det hr sttet och ger Lena min syn p habiliteringsersttningen: Den r ingen ln, den r en ersttning avsedd att vara en stimulans fr den som deltar i verksamhet som r utvecklande och bra fr personen. Daglig verksamhet r till fr den enskildes nytta och vlbefinnande. Det r inte ngot lnearbete.
Jag ppekar ocks att jag tror att effekten av att berva Tore ersttningen kommer att vara negativ. Han kommer att bli arg och ledsen och i vrsta fall kommer han att tappa lusten att delta i ngra aktiviteter.
Lena sger att hon genast ska ta upp mina argument med sin chef, omrdeschefen fr gruppbostderna, tydligen r det hon som har avgrandet i sin hand.
NR VI LAGT P kommer jag p ytterligare ett argument: Eleverna som gr p SrVux fr habiliteringsersttning. D br de som deltar i orienteringskurserna ocks f det, ven om kursen har en annan huvudman.
Jag ringer terigen upp Lena. Hon berttar att hon redan talat med chefen. Vid samtalet hade hon informerat denne att jag blivit mycket irriterad. D hade chefen ndrat sig och Tore fick behlla sin ersttning.
VI SKRATTAR T att omrdeschefen tydligen har stor respekt fr mig, jag knner mig nstan lite smickrad.
Men vid nrmare eftertanke ger historien mig dlig smak i munnen.
Man tnkte berva Tore sin lilla ersttning p tveksamma grunder, och ndrar sig nr man fr veta att ngon annan ftt vetskap om situationen och kanske kommer att hjlpa Tore att ta strid i frgan.
MAN RESPEKTERAR MIG, men man ringaktar Tore. Nr han str sjlv behver man inte bry sig om honom. Ensam har han ingen rst eller frmga att formulera en protest. Han kan bara knyta nven i fickan, och hans mdosamt uppbyggda sjlvknsla fr sig nnu en trn. De som krnker honom r de som har till uppgift att ge honom frutsttningar fr ett gott liv.
JAG HAR SETT FLERA exempel p detta dolda frtryck. Krnkningar som ingen fr veta om, dr den som krnker inte ens inser vad som sker.
Nr mnniskor med utvecklingsstrning bervades frihet och rttigheter och skildes frn sina familjer var frtrycket tydligt. Alla kunde se det och frst, tminstone i backspegeln.
MEN HUR UTBRETT r detta dolda frtryck? Nr fr vi f veta, nr fr vi hra berttelserna? Det r alltid ltt att frdma det frflutna, men griper inte trdarna frn frr in i vr samtid? Vi mste alltid vara p vr vakt och gng p gng korrigera oss sjlva. Hur arbetar vra kommuner med attitydfrgorna? Det handlar om att frsvara mnniskovrdet och det angr oss alla p djupet.
Hans Nilsson r bl a initiativtagare till mtesplats 10:an i Halmstad, en trffpunkt fr personer med lindrig utvecklingsstrning.