Artikel från Intra 4/2003.
-----------------------------------
BERIT ANDNOR SKRÄDER INTE ORDEN: "KOMMUNFÖRBUNDETS KAMPANJ MOT LSS-LAGSTIFTNINGEN ÄR OERHÖRT OGENOMTÄNKT OCH OLYCKLIG OCH DEN LEDER TILL SÄRBEHANDLING AV EN VISS GRUPP MÄNNISKOR". HON ÄR OCKSÅ MYCKET FÖRVÅNAD ÖVER ATT DET FINNS HANDIKAPPORGANISATIONER SOM STÄLLER UPP PÅ KOMMUNFÖRBUNDETS SIDA.
Efter valet 2002 blev Berit Andnor minister med ansvar för handikappfrågorna. Hon har dessutom bl a hand om pensioner, barnbidrag, underhållsstöd och adoptionsfrågor.
Berit Andnor är född 1954 i Göteborg. Hon är utbildad socionom och har varit bl a varit socialchef i Bergs kommun och ordförande för Länssjukvården i Jämtland. 1991 kom hon in i riksdagen där hon varit ordförande i socialförsäkringsutskottet. Hon är också ledamot i socialdemokraternas partistyrelse sedan 1997.
Det är en något frustrerad handikappminister som möter upp på socialdepartementet. Hon känner att "hennes frågor" har hamnat i bakgrunden. Det var länge sedan det var någon uppmärksamhet och debatt runt handikappfrågorna.
- Det är väldigt tyst, säger Berit Andnor.
- Varför det? undrar jag.
- Jag har diskuterat detta med handikapporganisationerna, säger hon. Det är ett gemensamt ansvar vi har, att se till så att dessa frågor uppmärksammas. För om det ska bli förändringar så måste det finnas en opinion och ett tryck bakom. När jag invigde det europeiska handikappåret i Sverige - det var en mycket stor tillställning med deltagare från hela landet - så var TT det enda media som var där.
- Kanske tar man handikappfrågorna för givna?
- Det har varit en väldig fokusering på LSS och på bristen på pengar. Vi försöker lyfta den diskussionen till att handla också om mänskliga rättigheter, om full delaktighet i samhället och om den nationella handlingsplanen. Pengar är inte oväsentliga, men debatten får inte stanna där.
- Cirka en miljon människor sitter inspärrade på vårdhem och anstalter runt om i Europa. Är detta något som du tagit upp med dina kollegor i Europa under det Europeiska handikappåret?
- Det har jag inte gjort. Där vi har deltagit så har diskussionen mest varit övergripande, på målsättningsnivå.
- Men Sverige har ju betonat frågan om de mänskliga rättigheterna. Borde man då inte ägna sin kraft åt det område där de mest systematiska kränkningarna av dessa rättigheter sker?
- Företrädare för handikapprörelsen finns ju med på olika nivåer vid de olika konferenserna...
- Men inte företrädare för de inspärrade...
- Nej, det har du alldeles rätt i. Från svensk sida försöker vi driva på handikappfrågorna i stort. Vi är mycket engagerade i arbetet med den nya FN-konventionen. Där får vi ofta uppdrag från EU. Men det blir väldigt lätt alltför övergripande, alltför allmänna frågor.
Att styra eller inte...
- Det har tagit åtta år för Socialstyrelsen att skriva ett Allmänt råd om bostad med särskilt stöd. Varför har Socialstyrelsen så svårt att påverka utvecklingen? Varför har Socialstyrelsen fått en så tillbakapressad roll? Finns det någon vilja från socialdepartementet att Socialstyrelsen ska ligga lågt?
- Absolut inte. Vi styr genom regleringar - där vi talar om vad de ska göra. De ska rapportera och återrapportera. Det är så vi styr. Vi har ju inget annat styrmedel - förutom pengar och lagstiftning förståss. Nu har Socialstyrelsen t ex ett uppdrag att rapportera till regeringen om hur tillsynen sker på länsstyrelserna.
-Förr skrevs Allmänna råd som var normgivande.
- Det finns ingen sådan detaljerad styrning längre. Nu är det genom tillsyn och återrapportering som vi styr.
- Socialstyrelsen rapporterar och ni tillsätter utredningar - idag finns utredningar inom snart sagt alla områden: Hjälpmedelsförsörjningen, Råd och stöd, habiliteringen, god man och särskolan - så mycket håller på att utredas! Och inom kort ska man utreda den personliga assistansen. Men händer det något?
- Det är hela tiden en balansgång gentemot det kommunala självstyret. Sedan handlar det också om hur vi styr med pengarna. Som det är nu ges pengarna i en påse, med några undantag. Kommunerna har sedan frihet att använda dessa pengar, inom de ramar vi anger. Styrningen är inte lika detaljrik som den varit tidigare.
- Skulle den inte behöva vara det?
- I vissa lägen tycker man ju det. Det är en ständig diskussion som både kommunerna och vi för. "Ni bestämmer för mycket", säger man till oss. Men vi säger tvärt om - vi skulle vilja bestämma mer. Vi måste kanske vara tydligare när det gäller statsbidragen och överväga en mer detaljerad styrning inom vissa områden. Vi har gjort det inom skolan och vi har gjort det när det t ex gäller landstingens tillgänglighetspengar.
- Är landstingens handhavande av råd och stöd ett sådant område?
- Ja, den frågan utreds ju för närvarande...
Sedan Länsstyrelserna fick möjlighet utfärda vite mot domstolstrots av ett LSS-beslut har alltfler kommuner övergått till att bevilja en ansökan om insats, utan att verkställa beslutet. Ett sådant beslut kan ju inte överklagas. Det finns medelstora län med upp till hundra sådana beslut. Efter en kritisk ledare i Dagens Nyheter tillsatte regeringen en enmansutredning om detta under ledning av Jan Pennlöv.
- Jag hade naturligtvis helst sett att vi hade sluppit tillsätta den utredningen, säger Berit Andnor. Att kommunerna inte verkställer de insatser som man beslutat om känns förfärligt. Samma sak med de sanktionsavgifter som länsstyrelserna tvingats döma ut till kommuner som inte följt ett domslut. Det är ett nederlag att vi ska behöva tillgripa den typen av åtgärder. Mölndals kommun har t ex åkt på en sanktionsavgift på två miljoner kronor. De är mycket bekymrade. De kommer hit nu i veckan och ska tala om för mig hur det är. Och jag ska naturligtvis lyssna - de allra flesta i kommunerna har ju höga ambitioner och vill ju göra så bra som man kan, det har jag respekt för.
- Men varken Kommun- eller Landstingsförbundet har ju accepterat LSS. Framför allt Kommunförbundet bedriver ju en mycket aktiv kampanj mot LSS. Därigenom legitimerar man ju domstolstrotset.
- Ja, det är mycket bekymmersamt. Man vill hela tiden markera att LSS är något alldeles speciellt. Socialtjänstlagen är inte så farlig, säger man. Men även Socialtjänstlagen är ju en rättighetslagstiftning. Du har ju rätt till bistånd utifrån de behov du har. Kommunen har samma skyldighet, oavsett lag. Men nu pekar man ut LSS som något alldeles speciellt, som man inte kan påverka. Syftet är klart - man vill att staten ska ta över ansvaret. Det vänder jag mig emot.
- Vilket mandat har Kommunförbundet när man bedriver en sådan kampanj?
- Jag vet inte. Det är väl sanktionerat av Kommunförbundets styrelse. Det är ju en stor organisation.
- Vad jag förstår anser förbundet att man har fått mandat från landets kommuninnevånare att driva denna linje gentemot statsmakterna. Men samma kommuninnevånare har valt riksdagen, som lagt fast den nationella inriktningen på handikappolitiken. Så för vem uttalar sig egentligen Kommunförbundet när man motsätter sig LSS? Är inte detta, ur demokratisk synvinkel, en smula betänkligt?
- Ja, jag har inte fördjupat mig i den konstitutionella aspekten på detta. Men jag tycker att Kommunförbundets kampanj är felaktig. Den är oerhört ogenomtänkt och olycklig. Skulle man få sin vilja igenom innebär det en förändring av vår handikappolitik som hittills ändå har utgått från att alla människor är lika mycket värda. Att alla har rätt till delaktighet i samhället. Men den kampanj man nu bedriver leder till att vi exkluderar en viss grupp människor. Man säger att "ni är en grupp som vi i kommunen inte vill ta ansvar för". Och det är en återgång till gamla tider. Varför driver man inte samma kampanj när det gäller äldreomsorgen, eller socialtjänstlagen och socialbidragen, kan man fråga. Jag är mycket bekymrad över detta! Och det förvånar mig att det finns företrädare också inom handikapprörelsen som ställer upp på detta.
- Men de som har behov av stöd vill inte hålla på och stångas med lokala byråkrater. Man vill ju få det man har rätt till, utan tjafs.
- Jag kan förstå det. Att man på lokal nivå kan känna frustration, att man ger upp och tänker att det blir nog bättre om staten tar över. Men vad leder det resonemanget till, om man lyfter det från individnivå? Finns det fler grupper som kommunerna inte vill se som kommunmedborgare? Det kanske finns fler som man inte tycker passar in, som kräver för mycket? De personer som får stöd enligt LSS är ju ingen ny grupp för kommunerna. Dom har ju inte ramlat ner från himlen. Dom har ju funnits där hela tiden!
Berit Andnor anser inte att Kommunförbundets motstånd egentligen handlar om pengar.
- Jag diskuterar mer än gärna pengar med kommunerna. Det är till exempel orimligt att en del har så små kostnader för LSS och andra har så stora. Storleken på statsbidraget kan vi också prata om. Men man måste skilja på den diskussionen och på den som handlar om den ideologiska grunden för hur vi bygger upp vår verksamhet.
- Riksdagen har beslutat om en långtgående skatteutjämning som baseras på kommunernas olika LSS-kostnader. Detta kommer ju att betyda mycket. Men kommer inte protesterna från de kommuner som får betala pengar till andra kommuner att leda till att kraven på förstatligande av LSS blir ännu starkare?
- Vi socialdemokrater kommer inte att förstatliga LSS. Just nu har kommunerna det svårt. Inkomsterna minskar. Men man ska ha klart för sig att den föregående perioden varit mycket expansiv, kommunernas inkomster de senaste åren har ökat med 76 miljarder kronor. Nu växlar man ner. Och det blir självfallet en stor omställning. Vi diskuterar hela tiden storlek på statsbidrag, utjämning mellan kommuner o s v. Men att motivera den ideologiska kampanj som man nu bedriver mot LSS med pengar - det är ett väldigt långa steg att ta. Och jag är mycket bekymrad över att man inte ser detta på andra håll.
- Resonerade du likadant när du var landstingsråd i Jämtland?
- Ja, absolut. Vi var ju ett av de län som tidigt förde över handikappomsorgen till kommunerna.
Ca. 27 000 personer med funktionshinder upp till 65 års ålder får insatser med stöd av socialtjänstlagen. Dubbelt så många får insatser med stöd av LSS. Borde inte också den förra gruppen kunna inkluderas i LSS? Det skulle betyda ökade rättigheter för dem och en högre kvalitet på insatserna?
- Jag har väldigt svårt att se det hela som en A och B-lagstiftning. Vi har inga planer på att genomföra några förändringar i den vägen.
Den dokumentationsskyldighet och den anmälningsplikt, när det gäller övergrepp och missförhållanden, som gäller för verksamheter inom Socialtjänsten gäller inte för LSS-området.
- Vi har jobbat för fullt med ett förslag om dokumentations- och anmälningsskyldighet för LSS-området, berättar Berit Andnor. Frågan ligger nu hos lagrådet och den kommer upp till beslut någon gång på våren.
Stödet till personer med psykiska funktionshinder har diskuterats flitigt den sista tiden.
- Är det inte dags att de med psykiska funktionshinder får rätt till daglig verksamhet?
- Kommunerna har redan det ansvaret enligt Socialtjänstlagen. Jag är visserligen medveten om att man inte levt upp till det ansvaret, men jag ser inte socialtjänstlagen som något slags B-lagstiftning i detta sammanhang. Det är en rättighetslagstiftning det också. Man kan överklaga, man kan hävda sin rätt, och man kan få rätt. Men vi håller på och ser över detta. Socialstyrelsen och länsstyrelsen ska följa upp och se hur den dagliga verksamheten för psykiskt funktionshindrade ser ut. En del av psykiatrisamordnarens uppgift är att titta på detta: att man får någon form av sysselsättning till den här gruppen.
- Men i LSS så finns också omvårdnadsbegreppet i gruppbostäder och daglig verksamhet. Att man på ett helt annat sätt tar hand om och stödjer de personer som finns i verksamheten.
- Du hittar säkert verksamheter enligt Socialtjänstlagen som fungerar bra i kommunerna också. Det beror ju på vad kommunerna vill.
- Men är inte LSS ambitionsnivå högre?
- Problemet är nog att kommunerna inte tagit sitt ansvar som dom borde göra. Ett sätt är att bygga ut rätten till personligt ombud.
Snart går 40-talisterna i pension. Det är fortfarande den största personalgruppen inom handikappomsorgen. Nyrekryteringsbehovet kommer att bli enormt. Hur ska vi klara av det?
-Socialstyrelsen har fått i uppdrag att titta på hur rekryteringsfrågan ska lösas i framtiden. Helt klart är att kommunerna inte kommer att kunna rekrytera personal om man inte erbjuder heltidstjänster med bra arbetstider och bra löner. En del av syftet med de pengar som vi tillfört kommuner och landsting har haft som syfte att förbättra arbetsmiljön.
Berit Andnor har varit socialminister i knappt ett år. Vad vill hon med sitt arbete inom handikappområdet?:
- Jag vill bidra till att flytta fram positionerna inom handikappområdet, säger hon. Jag tror på systematik och uthållighet. Det är klart att man blir otålig, men jag tror på detta: att man har en plan och att man bockar av fråga efter fråga. Då ser man också att det händer något. Sedan hoppas jag också på att det blir en stor och livlig debatt om handikappfrågorna. För att ska jag kunna göra min del så krävs det att stödet utifrån är stort.
Är det kul att vara minister? frågar jag.
- Jo, det är kul, säger hon men låter inte helt övertygande. Det var ju svårt att föreställa sig, trots att jag suttit så länge i riksdagen. Det är väldigt annorlunda mot vad jag trodde. Det är mycket jobb. Och så denna närhet till media. Det var jag oförberedd på.
Text: Hans Hallerfors.