Artikel i Intra 4/1996.

 

 

 

 

 

Religion och handikapp

 

 

Av Anders HultgŒrd

 

 

 

FrŒgan om hur olika religioner ser pŒ mŠnniskor med handikapp Šr invecklad och svŒr att komma Œt. Det har inte skrivits mycket om detta och jag tror att hŠr šppnar sig ett intressant forskningsfŠlt. Denna artikel Šr ett fšrsšk att visa hur man kan angripa problemet religion och handikapp.

 

 

Man bšr fšrst komma ihŒg att det finns mycket litet av direkta utsagor om handikapp i heliga skrifter och andra religišsa traditioner. Handikapp hos mŠnniskor har varit ett fšrhŒllande som religionerna inte haft intresse av eller inte velat ta itu med. SamhŠllet har Šgnat all uppmŠrksamhet Œt de hela och friska mŠnniskorna och de som fštts med kroppsliga eller sjŠlsliga brister har utgjort ett problem som man inte riktigt vetat hur man skulle hantera. Kategorin handikappade har i stort sett gšmts undan  i religionernas vŠrld, men de framtrŠder pŒ ett indirekt sŠtt, nŠr vissa frŒgestŠllningar blir aktuella eller nŠr vissa situationer krŠver det.

 

I vŒr tid, och framfšr allt i vŠstvŠrldens religioner (kristendom och judendom) tycks en viss fšrŠndring ha skett. Man Šr mer šppen fšr att behandla handikapp utifrŒn religišsa och etiska synvinklar och att betrakta de handikappade som lika vŠrdefulla som de hela och dugliga mŠnniskorna. Vad som har varit pŒdrivande i denna utveckling Šr svŒrt att sŠga. €r det sŒ att man sjŠlv upptŠcker att den egna religionen faktiskt kan ha nŒgot relevant att sŠga? Eller har man blivit pŒverkad av den humanistiskt prŠglade mŠnniskosyn, som alltmer kommit att karakterisera demokratiska, vŠsterlŠndska stater?

 

Den andra svŒrigheten nŠr det gŠller attityder gentemot handikappade Šr att skilja mellan det som har sin grund i religionen och det som hšr till den allmŠnna kulturen i ett omrŒde. I den tredje vŠrldens lŠnder rŒder fortfarande inga skarpa grŠnser mellan religionen och samhŠllet-kulturen. SŒ var det ocksŒ i det kristna Europa fšr inte sŒ lŠnge sedan. Det innebŠr att mŒnga fšrestŠllningar om handikapp och lyten kan ha sina rštter i den folkliga kulturen, men ŠndŒ uppfattas som uttryck fšr religišsa attityder. Ett belysande exempel stŒr att finna i Lisbeth Sachs bok om "det onda šgat och bakterier", dŠr hon  undersšker turkiska invandrarkvinnors syn pŒ sjukdomar och deras uppkomst. Kvinnorna hŠnvisade gŠrna till religionen, alltsŒ islam i detta fall,  som stšd fšr sin uppfattning. Men det som de ofta trodde stod i Koranen, visade sig inte alls finnas belagt dŠr. Det var i stŠllet folkliga fšrestŠllningar som i traditionen fšrknippats med islam. Jag skall i det fšljande peka pŒ religišsa fšrestŠllningar och normer, dŠr frŒgan om handikapp pŒ ett eller annat sŠtt kommer in i bilden.

 

 

Helighet och fullkomning

 

Religion Šr erkŠnnandet av en annorlunda och švermŠnsklig dimension som griper in i vŒr tillvaro. MŠnniskan upplever denna dimension som en yttersta verklighet, som hon Šr beroende av och som ger mening Œt hennes liv. Denna yttersta verklighet kan omskrivas med begreppet "Gud", som i sig rymmer mŒnga olika gudsuppfattningar och namn och heller inte utesluter tro pŒ flera gudomliga vŠsen. Fšr att beteckna nŠrvaron och nŠrheten av det Gudomliga  anvŠnder de flesta religioner begrepp som "helig" och "helighet". NŠr vi gŒr in i en kyrka, en moskŽ eller ett tempel, fŒr vi en kŠnsla av att komma in pŒ nŒgot som Šr annorlunda dŠrfšr att just dessa platser och rum tillhšr det heligas sfŠr.

 

I kontakten med den gudomliga vŠrlden spelar fšrestŠllningarna om "helig" och "helighet" en viktig roll, och detta fŒr ibland konsekvenser fšr mŠnniskosyn och handikapp. Heliga platser och byggnader har nŠstan alltid nŒgra regler fšr att pŒ ett riktigt sŠtt kunna betrŠdas av mŠnniskor. MŠn och pojkar som gŒr in i en kyrka tar av sig det man har pŒ huvudet. Fšr att besška en moskŽ mŒste man ta av sig sina skor eller sandaler. Ibland har dessa regler beršrt mŠnniskans utseende och kropp. Ingen som pŒ nŒgot sŠtt var handikappad kunde t. ex. komma in pŒ tempelplatsen i Jerusalem, dŠrfšr att den var heligt omrŒde.

 

I Šldre tider var det vanligaste sŠttet att nŒ kontakt med det Gudomliga att frambŠra offer. Liksom offerdjuren mŒste vara friska och felfria, mŒste Šven de prŠster som skštte offerkulten vara utan fysiska och psykiska defekter. I Gamla Testamentet sŠgs det t. ex. att ingen fŒr trŠda fram infšr offeraltaret som har nŒgot lyte:

 

"varken en blind eller en halt, eller en som har lyte i ansiktet eller nŒgon fšrstorad kroppsdel, ingen som brutit arm eller ben, ingen som Šr puckelryggig eller fšrkrympt, eller som har fel pŒ šgat, eller som har skabb eller annat utslag eller som Šr kastrerad" . 3  Mosebok 21:18-20.

 

Motiveringen fšr denna bestŠmmelse har att gšra med heligheten i templet, dŠr Guds nŠrvaro var sŠrskilt intensiv. Samma kapitel i 3 Moseboken lŒter Jahve eller Herren sŠga:

 

"Ingen som har ett lyte fŒr gŒ fram till altaret fšr att han icke skall vanhelga mina heliga ting".

 

Liknande regler som gŠllde fšr de religišsa specialisterna finner vi pŒ mŒnga andra hŒll i religionernas vŠrld. I det gamla Grekland mŒste den som frambar offren vara "felfri". HŠr tŠnkte man i fšrsta hand pŒ kroppsliga defekter.

 

 

Utanfšr gemenskapen

 

Det Šr intressant att se hur denna instŠllning, som ursprungligen hšr hemma i offerkulten, ocksŒ kan fŒ en vidare tillŠmpning. De judiska grupper som vid vŒr tiderŠknings bšrjan levde ett klosterliknande liv vid Dšda Havet betonade att de mŠnniskor som var missbildade, blinda, dšvstumma, lama eller halta var utestŠngda frŒn gemenskapen i deras samfund. Ett annat exempel pŒ samma fenomen mšter vi i buddhismen dŠr man tydligt skiljer pŒ den religišsa eliten, bestŒende av munkar och nunnor, och den stora massan av troende, lekfolket. Fšr att fŒ en plats i den religišsa eliten fŒr man enligt de heliga skrifterna inte vara drabbad av spetŠlska, epilepsi och vissa andra sjukdomar.

 

 De bestŠmmelser som reglerade den gamla offerkulten  finns pŒ sŠtt och vis kvar i stora delar av kristenheten dŒ det gŠller frŒgan om tilltrŠde till prŠstŠmbetet. I den romersk-katolska kyrkan, liksom i den grekisk-ortodoxa (dit t. ex. Šven den Ryska kyrkan hšr) tog man tidigt šver pŒbuden i 3 Mosebok att endast personer utan fysiska och psykiska defekter kunde bli prŠster. Den grundlŠggande motiveringen fšr dessa kyrkors fšrbehŒll mot vissa former av handikapp Šr att prŠsten mŒste vara i stŒnd att genomfšra en gudstjŠnst och att han inte fŒr vŠcka anstšt. Det kan  en som Šr blind, dšvstum eller har ett annat fšrsvŒrande handikapp inte gšra. Man preciserar Šven att avsaknad  eller fšrlamning av en arm, en hand eller tumme diskvalificerar en person frŒn prŠstŠmbetet. BetrŠffande andra typer av mindre defekter fŒr de enligt Kyrkan bedšmas utifrŒn den synpunkten om personen i frŒga kan utfšra altar-tjŠnsten pŒ ett sŠkert och icke-stštande sŠtt.

 

 

Lyten och handikapp som straff

 

Att en mŠnniska med lyte eller handikapp bŠr detta sŒsom gudomligt straff fšr nŒgot som hon, hennes fšrŠldrar eller tidigare slŠktled gjort, Šr en ganska utbredd fšrestŠllning. NŠr Jahve ger de tio budorden till Mose och Israels folk pŒminner han dem om vad fšr slags Gud han Šr:

 

"Ty jag Jahve, din Gud, Šr en nitŠlskande Gud, som hemsšker fŠdernas missgŠrning pŒ  barn och efterkommande i tredje och fjŠrde led, nŠr man hatar mig."   5 Mosebok 5:9.

 

Mot bakgrund av sŒdana trosfšrestŠllningar Šr det inte svŒrt att fšrstŒ att man uppfattade handikapp hos mŠnniskor som ett straff. I det bibliska Israel betecknade man personer med lyten som "slagna av Gud". Guds straffdomar kan drabba pŒ olika sŠtt men ett sŠtt var att barn fšddes missbildade eller med psykiska men. Principen om "šga fšr šga, tand fšr tand" , som dominerade rŠttstŠnkandet i det gamla frŠmre orienten, kunde Šven utnyttjas som fšrklaring till handikapp.

 

I modern tid har tanken om handikapp som straff frŒn Gud mist mycket av sin betydelse, i varje fall om man ser till den officiella framtoning som kristendomen har i dag. Inom islam finns denna tanke fortfarande kvar pŒ mŒnga hŒll. €ven bland religišsa mŠnniskor i vŠstvŠrlden, sŠrskilt fundamentalistiska grupper, Šr fšrklaringen pŒ handikapp som en straffdom frŒn Gud, trots allt en realitet.

 

 

Onda makter stŒr bakom

 

Tanken pŒ att det finns onda andemakter som kan angripa och skada mŠnniskor Šr ett genomgŒende drag i alla religioner, Šven om denna tanke i dag med vŒr moderna vŠrldsbild inte lŠngre har sŒ stor genomslagskraft. Den tidiga kristendomen utgšr ett belysande exempel pŒ hur fšrestŠllningen om onda andar gav fšrklaringen till sjukdomar och lyten. NŠr Jesus botar mŠnniskor med nŒgon form av handikapp, sker det ofta pŒ sŒ sŠtt att han driver ut den demon som tagit den sjuka och handikappade mŠnniskan i besittning.

 

PŒ mŒnga hŒll i vŠrlden, sŠrskilt i folklig religiositet och fšrestŠllningsvŠrld spelar uppfattningen att handikapp orsakas av onda makter alltjŠmt en viktig roll fšr hur man ser pŒ olika handikapp. 

 

 

Gud har fšrutbestŠmt

 

Det som hŠnder mŠnniskan har fšrutbestŠmts av Gud. Denna trosuppfattning kallas Šven lŠran om predestination. En allsmŠktig Gud har redan vid en mŠnniskas fšdelse i stora drag bestŠmt vad som skall ske med henne. Islam Šr en religion dŠr denna tanke tydligt prŠglar fšrestŠllningsvŠrlden hos muslimer. Men Šven i vissa kristna samfund, sŠrskilt de reformerta kyrkor som leder sitt ursprung tillbaka till Kalvins fšrkunnelse pŒ 1500-talet, finns ett markant drag av religišs fatalism. Predestinationstanken tjŠnar i mŒnga religionsformer utan tvivel som bakgrund nŠr man fšrsšker fšrklara varfšr en del mŠnniskor drabbas av handikapp. Det som utmŠrker denna typ av fšrklaringsgrund Šr att man inte kan veta orsakerna till det som sker, dŠrfšr att dessa Šr fšrdolda fšr mŠnniskan. Gud Šr den ende som vet, men hans avsikt kan mŠnniskan inte komma Œt.

 

 

Handikapp - en fšljd av gŠrningar i tidigare liv

 

Judendom, kristendom och islam utgšr religioner som historiskt hšr nŠra samman. Det Šr fšr oss lŠttare att fšrstŒ den vŠrlds- och mŠnniskosyn som genom kristendomen prŠglat vŠsterlandet och genom islam djupgŒende pŒverkat mellanšstern.

 

NŠr vi mšter helt annorlunda religioner sŒsom de indiska, framfšr allt hinduism, Šr det genast svŒrare att fšrstŒ den fšrestŠllningsvŠrld som genomsyrar dessa religioner. Synen pŒ mŠnniskan och meningen med hennes liv Šr kanske det som Šr mest slŒende, och som Šven till stor del fšrklarar varfšr vissa mŠnniskor drabbas av lyten och handikapp.

 

Det finns ett grundlŠggande tankekomplex som i Œrtusenden satt sin prŠgel pŒ indisk religion och vŠrldsbild och som bygger pŒ skillnaden mellan kroppen och det verkliga jaget, "sjŠlen" (atman) liksom mellan vŒr synliga vŠrld och den yttersta verkligheten (brahman). "SjŠlen" som till sitt vŠsen Šr evig och ofšrstšrbar, Šr ocksŒ identisk med den yttersta verkligheten och sšker sig tillbaka till den. Att Œterfšrenas med den yttersta verkligheten, med brahman Šr mŒlet fšr mŠnniskans liv. Men detta kan fšr de allra flesta mŠnniskor inte ske pŒ en gŒng utan krŠver att "sjŠlen" (atman) lever mŒnga "liv" genom att Œterfšdas i nya kroppar. FšrestŠllningarna om atman och brahman och Œterfšdelsernas kretslopp (samsara) hšr till de stora religišsa sanningarna i hinduismen.

 

NŠr en mŠnniska dšr upplšses den fysiska kroppen och dess delar gŒr tillbaka till naturen, medan "sjŠlen" (atman) lever vidare och gŒr in i en ny varelse, en mŠnniska eller ett djur. Bhagavadgita, hinduernas viktigaste skrift, uttrycker det sŒ hŠr:

 

"Liksom en mŠnniska lŠgger av sig sina gamla klŠder och tar pŒ sig nya, sŒ lŠgger ocksŒ sjŠlen av sig sina gamla kroppar och iklŠder sig nya".

 

 

Karma-lŠran

 

Det slutliga mŒlet fšr denna rad av Œterfšdelser Šr att mŠnniskan, representerad av sitt verkliga jag, skall bli fri frŒn kretsloppet, samsara, och gŒ upp i den yttersta verkligheten. Man mŒste dŒ frŒga sig, vad det Šr som hŒller detta kretslopp av Œterfšdelser i gŒng. Detta problem vill lŠran om Karma, handlingarnas konsekvens, lšsa, och den blir Šven det svar som hinduismen ger  pŒ frŒgan om mŠnniskors lidande och handikapp. Varje handling fŒr fšljder. Ofta kan man se de direkta konsekvenserna av en handling, men mŒnga gŒnger visar sig inte fšljderna av vad en mŠnniska gšr fšrrŠn  i nŠsta eller nŒgon av de kommande existenserna. En hindu menar att de omstŠndigheter en mŠnniska nu lever under och den fysiska och psykiska utrustning hon har, Šr resultatet av de gŠrningar som inte hann fŒ nŒgon verkan i hennes tidigare liv. MŠnniskan kan inte gšra nŒgot Œt den miljš hon fšds in i, den familj och sociala stŠllning hon hamnar i, och vilket slags kropp och utseende hon kommer att fŒ. Allt detta Šr redan bestŠmt av vad mŠnniskan gjort i tidigare existenser.

 

Har mŠnniskan dŒ ingen mšjlighet att gšra nŒgonting Œt sin situation och Šr allting fšrutbestŠmt? SŒ illa Šr det inte menar hinduismen. Varje handling fŒr fšrst direkta fšljder men frambringar ocksŒ tendenser eller anlag i mŠnniskan. …ver de direkta fšljderna av sitt handlande i ett tidigare liv, de som bestŠmmer hennes nuvarande omstŠndigheter kan mŠnniskan inte rŒda. DŠremot kan hon fšlja, eller lŒta bli att fšlja, de tendenser att handla pŒ ett visst sŠtt, som hennes tidigare liv ocksŒ skapat. En mŠnniska kan dŒ medvetet fšlja sŒdana tendenser som frambringar goda gŠrningar eller avstŒ frŒn sŒdana vilka leder till onda gŠrningar. DŠrmed kan mŠnniskan Šndra och fšrbŠttra sin situation i nŠsta liv.

 

Karma-lŠran Šr ingen fatalistisk tro, mŠnniskan Šr inte utelŠmnad Œt slumpen eller šdets nycker, inte heller kan en mŠnniskas livsšde fšrklaras av att en allsmŠktig Gud har bestŠmt det sŒ. Den djupare innebšrden i den indiska karma-lŠran Šr att mŠnniskan sjŠlv formar sitt liv. Men dŒ skall man komma ihŒg att begreppen fšdelse, liv och dšd har en annan, vidare innebšrd Šn vi Šr vana vid. Den egentliga fšdelsen Šger rum dŒ mŠnniskan, alltsŒ hennes verkliga jag (atman) kommer in i kretsloppet (samsara) och blir en individ. terfšdelse Šr dŒ mŠnniskan gŒr in i en ny existens. Dšden blir ingenting annat Šn en anhalt pŒ vŠgen, dŠr mŠnniskan byter till en annan kropp. Dšd och Œterfšdelse hšr pŒ sŒ vis nŠra samman. Livet i egentlig mening Šr inte bara den tid kroppen lever pŒ jorden, utan bestŒr av mŒnga existenser. Detta ger mŠnniskan gott om tid att skapa sig en bŠttre tillvaro i ett kommande liv. Den som har ett lyte eller ett handikapp av nŒgot slag behšver inte uppleva att det Šr slutgiltigt och omšjligt att gšra nŒgot Œt. Hinduismens mŠnniskosyn blir mot denna bakgrund lŠttare att fšrstŒ.

 

 

Slutord

 

Jag har i den hŠr kortfattade artikeln pekat pŒ vissa idŽkomplex som indirekt visar synen pŒ handikappade mŠnniskor och fšrsškt analysera fram olika fšrklaringsgrunder som religišsa mŠnniskor i olika kulturer gett och fortfarande ger som svar pŒ frŒgan varfšr mŠnniskor drabbas av lyten och handikapp. Man mŒste framhŒlla att religišsa uppfattningar och trosfšrestŠllningar hela tiden fšrŠndras mer eller mindre. Som jag pŒpekade i bšrjan tycks de gamla och klassiska lšsningarna pŒ problemet religion och handikapp pŒ mŒnga hŒll i vŠrlden vara pŒ vŠg att ersŠttas av en annan - i vŒr uppfattning - mer human syn. Denna nya syn lyfter fram andra aspekter ur de religišsa traditionerna.

 

 

Anders HultgŒrd Šr professor i religionshistoria vid Uppsala Universitet.

 

 

Notiser

 

Betesda

 

Vid dammen i Betesda i Jerusalem lŒg de sjuka och handikappade och vŠntade pŒ att en Šngel skulle komma och sŠtta vattnet i ršrelse. NŠr det skedde, kastade de sig i vattnet. De trodde att vattnet, nŠr det var i ršrelse, hade en helande kraft. MŒlningen Šr av Joakim Skovgaard (1856-1933). Nasjonalgalleriet i Oslo.

 

Det var vid dammen i Betesda som Jesus botade en lam man genom att sŠga "Tag din sŠng och gŒ".  Johannes 5:2-9.

 

 

Luthers bordssamtal

 

"Fšr Œtta Œr sedan var det en pojke i Dessau, som jag Martin Luther sŒg och kŠmpade med. Han var tolv Œr gammal, hade fullgoda fšrmšgenheter betrŠffande synen och de andra sinnena, sŒ att man skulle trott att han var ett normalt barn. Men han gjorde inget annat Šn proppade mat i sig som fyra bšnder eller tršskekarlar. Han Œt, trŠckade och dreglade, och om nŒgon gav sig i kast med honom skrek han. Om nŒgot gick honom emot grŠt han. SŒ jag sade till fursten av Anhalt: om jag vore furste, skulle jag taga detta barn till Moldau, som flyter nŠra Dessau, och drŠnka honom. Men fursten av Anhalt och fursten av Sachsen, som rŒkade vara tillstŠdes, vŠgrade fšlja mitt rŒd. Jag sade dŠrfšr: NŒja, dŒ skall de kristna hemstŠlla att Herrens Bšn mŒtte lŠsas i kyrkan och de skola bedja att VŒr Herre driver ut djŠvulen. SŒ skedde ocksŒ dagligen i Dessau och pŒfšljande Œr dog idioten.

 

NŠr man frŒgade Luther varfšr han rekommenderat sŒdana ŒtgŠrder, svarade han att han hade den bestŠmda uppfattningen att sŒdana bortbytingar helt enkelt utgjordes av en klump kštt, massa carnis, och saknade sjŠl. Ty nŠr djŠvulen har tagit en mŠnniska i sin besittning stŒr det i hennes makt att pŒ detta sŠtt fšrdŠrva henne. DjŠvulen tar sin boning i sŒdana idioter pŒ det stŠlle dŠr deras sjŠl skulle ha suttit."

Ur Martin Luthers bordssamtal.

 

 

DŒrar i Kristus

 

"DŒre fšr vŠrlden" - sŒ stŒr det i bibeln och sŒ sjšng man i en sŒng pŒ FrŠlsningsarmŽn. Men dŒ Šr det fšrstŒss inte frŒga om "dŒre" i vedertagen bemŠrkelse.

 

Det trodde man dock i Bysans nŒgra hundra Œr efter Jesu fšdelse och det spred sig till Ryssland under medeltiden. €nda in pŒ 1800-talet fanns det dŠr ett stort antal personer som upptrŠdde som dŒrar pŒ gator och torg. De kunde gŒ nŠstan nakna med bara fštter i snšn, tvŠttade eller rakade eller klippte sig aldrig. De protesterade mot vŠrldslighet, kšpenskap och obarmhŠrtighet mot de svaga. De stod fšr friheten och anarkin.

 

MŒnga Šrade dŒren, men andra hŒnade honom. De stšddes av folket och fruktades av hŠrskarna. MŒnga helgonfšrklarades och man byggde kyrkor som tillŠgnades dem.

 

LŠs mer i MŠnskliga grŠnsomrŒden. Om extas, psykos och galenskap. Natur och Kultur 1996.