Artikel i Intra 4/1999.

Magnus Tidemans antologi Handikapp - synsätt, principer, perspektiv innehåller många läsvärda texter tycker Karl Grunewald. Men Hans Hallerfors ilsknade till när han inte hittade någonting om samspelet mellan personal och funktionshindrade.

Boken är en uppföljning av den tidigare utgivna Perspektiv på funktionshinder och handikapp (Johansson och Skyttmo förlag. 1996)

Magnus Tideman är verksam som forskare på Wigforssinstitutet i Halmstad. Där har han bla gett ut följande skrifter:

Hur lever funktionshindrade idag? 1997.

Detta är inte en politisk fråga? 1997.(Tillsammans med Staffan Sandén)

Lever som andra. 1997.

I gränslandet mellan grundskola och särskola. 1998.

Att läsa:

Magnus Tideman, red. Handikapp; synsätt, principer, perspektiv. Johansson och Skyttmo förlag.1999. 325 sidor. 310 kr inkl. moms, exkl. porto.

Fax 08-654 26 36.

Karl Grunewald:

Sociologer

ser på handikapp

Det är en ganska enorm bok som Magnus Tideman har satt ihop. Och en imponerande prestation. Arton kapitel med nästan tjugo författare. Två från England och tre från Norge. De övriga från vårt land.

Sociologi och socialkunskap dominerar helt och flera kapitel handlar om normalisering (jämlikhet) och integrering (delaktighet), med en del upprepningar. Jag tar här upp några andra kapitel.

Attityder

Anders Gustavsson skriver om hur man i det förgångna har uppfattat utvecklingsstörda personer ur social synpunkt och hur man kategoriserat dem. Man undrar just om inte en del av dessa attityder finns kvar hos många medborgare, eller än värre, kan återkomma i en ond framtid. Han beskriver sex förståelseformer om hur olika vi alla uppfattar och förstår utvecklingsstördas handlingar och uppträdande. Detta är ett kapitel till glädje för många.

Amerikansk lagstiftning

Lars Lindberg, som är sakkunnig på Socialdepartementet, skriver om "The Americans Disabilities Act, ADA" (ung. Lagen för amerikanare med funktionshinder).

Vi har ju sent om sider fått ett lagstöd för anti-diskriminering i arbetslivet. Amerikanarna låg långt före oss med en mycket bredare lag. Den gäller, utöver arbetsmarknaden, även rätten till tillgänglighet till all offentlig verksamhet, som delstaterna och kommunerna står för, såväl som till all kommersiell verksamhet.

Lagen har inneburit betydande förbättringar för särskilt rörelsehindrade och hörselskadade/döva. Där ligger man före oss. För andra grupper är skillnaden mot våra förhållanden inte så stor.

Lindberg beskriver det amerikanska rättssystemet, varför handikapprörelsen där lyckades få fram ADA och varför det inte är så enkelt för oss att bara kopiera deras lag. Ett fint genomarbetat kapitel.

Medborgarskap

Staffan Sandén forskar om hur funktionshindrade personer upplever sitt medborgarskap i Sverige jämfört med England, där (liksom i Amerika) kampen för funktionshindrades fulla medborgarskap har förts länge. Hos oss har vi av någon anledning mera talat om mänskliga rättigheter.

Medborgarskap garanterar ju inte bara en frihet från statliga ingrepp, utan även motsatsen, tillgången till vissa bestämda insatser. Det är dessa som i mångt och mycket är en förutsättning för att man som funktionshindrad verkligen ska kunna fungera som medborgare. Och med rättigheter följer skyldigheter. Men som Bengt Lindqvist säger: Ni vill lägga skyldigheter på oss innan vi har möjligheter att utöva dom. Öppna samhället så vi kan delta fullt ut!

Författaren har i sina intervjuer funnit att funktionshindrade personer inte kopplar bristen på inflytande till den begränsning i medborgarskapet som det i verkligheten är fråga om.

Det ska bli intressant följa hans jämförelse med England. Hur befrämjar man bäst att man verkligen upplever sig vara en medborgare?

Kvinnor med funktionshinder

Gisela Helmius har skrivit bokens längsta kapitel om betydelsen av arbete och kön i handikappade kvinnors vardag. Hon har intervjuat rörelsehindrade kvinnor tillhörande tre generationer.

Handikapporganisationer

Professorn i sociologi Ann-Mari Sellerberg skriver om handikapporganisationer i dagens Sverige. Hon tar som utgångspunkt de felaktiga prognoser som utländska forskare gjorde så sent som på 1980-talet, när de skrev att personer med handikapp inte alls vill organisera sig i framtiden. De vill dölja sitt funktionshinder och bor för övrigt så spritt. - Och så utvecklade sig organisationsgraden tvärtom! - Så kan det gå då man är hemmablind. Synd att de inte visste något om Skandinavien.

Författaren har två teman: 1. Handikapporganisationerna splittras upp i fler och fler och 2. Det blir allt svårare för den enskilde att göra sig gällande både vad gäller de vardagliga kraven, som inom sin organisation centralt. Och organisationen har fått ett allt mindre inflytande i bl. a. statliga utredningar.

Jag känner ingen tillförsikt till vad Sellerberg skriver. Hon citerar än den ena än den andra, men har inget eget material. Hon ställer en rad frågor och gör ett antal påpekanden, men de känns inte relevanta. Varför så bråttom och så ytligt med ett så bra ämne?

Äldre- och handikappomsorg?

Magnus Tidemans kapitel heter "Äldre- och handikappomsorg eller bara handikappomsorg? Om organisationens betydelse för förverkligandet av handikappideologiska principer." Det är en central fråga för särskilt oss som arbetar med utvecklingsstörda. Se vidare vår ledare i detta nummer och vad Magnus skrev i INTRA nr 1/98.

Handikappidrott

Ett annorlunda tema är handikappidrott och rehabilitering. Anders Östnäs ger en ingående beskrivning av utvecklingen och dagens situation.

Ekonomi

Ett lika ovanligt tema i dessa sammanhang är ekonomi. Dick Jonsson har analyserat handikappreformens konsekvenser i det avseendet, men tyvärr är siffrorna lite gamla, från 1995. Och att göra en jämförelse mellan 1994 och 1995 förefaller snävt, då det tog ett par år innan reformen s a s satte sig. Om Socialstyrelsen kan prestera en individbaserad statistik - vilket man tror man kan - får Jonsson en helt annan bas för en ekonomisk beräkning.

Institutionsavveckling

Ett utmärkt kapitel av intresse för våra läsare är Bibbi Ringsby Janssons om institutionsavveckling och vad som händer sen. (Även hon medverkade i INTRA nr 1/95)

Litteratur och folkliga föreställningar

Barbro Saetersdal skriver om litteratur och handikapp och Claes G. Olsson om folkliga föreställningar om skador och funktionshinder. Båda har medverkat med dessa teman i INTRA i nr 2/96 respektive nr 4/98.

Hans Hallerfors:

Hej Magnus Tideman

Din antologi är bra men....

Personalen finns ju inte!

Jag håller på att läsa Din antologi Handikapp - synsätt, principer, perspektiv.

Den är bra!

Mycket matnyttigt finns där att hämta och en recension av innehållet finns här ovan.

Men, allteftersom min långsamma genomläsning fortskrider så känner jag en stark frustration. Det är något som saknas.

Om tanken med denna antologi har varit att ta ett brett grepp om dessa frågor - om tanken har varit att ge en så heltäckande bild som möjligt av funktionshindrades livsvillkor - så finns där ett stort svart hål och det irriterar mig. För det hålet är på många sätt symptomatiskt för dagens handikappolitiska debatt.

Det hålet handlar om vad samhällets stöd och service egentligen är. Att det till den allra största delen handlar om armar, ben, hjärnor o s v. Att det handlar om enskilda individer som yrkesmässigt förmedlar detta stöd. Och att detta stöd inte är en teknikalitet.

Det miljörelaterade handikappbegreppet har förvisso lärt oss att sätta samhällsfrågorna i centrum. Tillgänglighet, samhällsvärderingar och organisation är viktiga grejer. Inte tu tal om det.

Men när jag lyssnar på debatten (eller när jag läser denna antologi!) får jag för mig att detta är det enda kvarvarande området där vulgärmarxismen lever och frodas. Man utgår från att överbyggnaden är helt och hållet styrande för basen. Det medvetande som bärs av den stora grupp anställda, vårdare, personliga assistenter, elevassistenter, m fl existerar aldrig i egen kraft, utan bara som avspeglingar av något högre.

Vad som hänt är att man osynliggjort en stor del av de flesta funktionshindrades vardag. Nämligen den del som handlar om samspelet med den personal som ska ge det vardagliga stödet. För utvecklingsstöras del tillkommer att det är denna "osynliga" personal som ska tolka och uttrycka behov, som den enskilde inte själv klarar av att uttrycka.

Det finns säkert skäl till detta osynliggörande; ett handlar kanske om makt, att man vill tona ner personalens yrkesmässiga makt, ett annat kanske att det trots allt finns fördomar om detta med beroende och att man löser det genom att låtsas att inget beroende finns. Vad vet jag, men resultatet av detta osynliggörande är påtagligt.

Från ett arbete med någorlunda status och krav på utbildning har t ex vårdaryrket nu blivit jämställt, både vad gäller utbildningskrav och lönesättning, med sjukvårdsbiträdet (förut var man jämställd med undersköterskor och mentalskötare). Arbetet har blivit ett lågstatusjobb som man lämnar så fort man får möjlighet. Samma sak gäller för personliga assistenter.

Detta kommer på sikt att betyda mycket mycket mer för stödet till funktionshindrade än något annat.

En stor grupp av de anställda inom handikappomsorgen kom till yrket när detta fortfarande var ett någorlunda uppskattat och avlönat yrke. De utbildade sig och valde medvetet att ägna sitt liv åt denna viktiga insats. Denna grupp kommer nu under den närmaste 10-årsperioden att gå i pension. Vilka kommer istället? Är det väl utbildade, yrkesmedvetna anställda som kan skapa kontinuitet och trygghet i omsorgen?

Knappast. Stödet till funktionshindrade tenderar alltmer att bli en angelägenhet för de grupper som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, unga, lågutbildade kvinnor, invandrare m fl. Och när de kommer in i arbetet finns nu inte, som tidigare, några möjligheter att på betald arbetstid skaffa sig de nödvändiga kunskaperna som så småningom leder till yrkesstolthet och kompetens.

Det sorgliga är att Din, i övrigt förträffliga, antologi bidrar till detta osynliggörande. Liksom det mesta av vad som skrivs och sägs om handikappfrågor. Personalen finns inte med.

Och möjligheterna att skola upp nya generationer av kompetenta och yrkesmedvetna anställda inom handikappomsorgen håller på att försvinna. Varför har det blivit så? Det är en fråga som vi skulle behöva forskarnas hjälp att få svar på.

Ja, nu har jag skrivit av mig lite ilska. Och som sagt, kritiken gäller inte vad som finns i antologin utan vad som saknas!

Vänliga hälsningar!

Magnus Tideman:

Hej Hans!

Det forskas för lite om samspelet mellan funktionshindrade och personal!

Tack för Dina reaktioner och tankar. Det är alltid roligt när någon läser det man varit med att åstadkomma och reagerar på det. På ett sätt känner jag mig smickrad över att Du tilltror mig ambitionen (och ev förmågan) att ta ett helhetsgrepp på handikappområdet. Å andra sidan lite förvånad över styrkan i Din ilska. Låt mig förklara:

I sakfrågan delar jag helt Din beskrivning av osynliggörandet av de funktionshindrades vardag och av personalens låga status. Detta är stora, men inte nya, problem som ur forskningens perspektiv dock börjar uppmärksammas lite mer, men där det framöver kommer att behövas stora insatser både i praktiken (inte minst vad gäller krav på utbildning, fortbildning och löner) och i forskningen. I så kallade människovårdande organisationer som handikappomsorgen är personalen självklart en mycket viktig komponent och deras möten med enskilda funktionshindrade är ofta helt avgörande för standarden på stödet och servicen.

Det måste forskas mer utifrån både de funktionshindrades och personalens perspektiv och om de arenor och situationer där dessa perspektiv möts. Som Du skriver finns här ett beroende (vars baksida är en utsatthet) och ett samspel där insatsernas kvalitet (för båda parterna) produceras. När personal och funktionshindrade möts så är det människor med egna uppfattningar och värderingar.

Det är naturligtvis inte så att bara överbyggnaden finns och att personalen saknar egen förmåga, vilja eller åsikter (även om jag är övertygad om att deras möjligheter att handla kan beskäras eller öka beroende på överbyggnadens ideologi, makt, regler, resurser m.m.)

Ur antologins perspektiv finns ingen vilja till att bidra till osynliggörandet av personalen eller de funktionshindrades vardag.

Ambitionen med antologin Handikapp - synsätt, principer och perspektiv är att den ska komplettera några och fördjupa några av de perspektiv som gavs i den förra antologin (Perspektiv på funktionshinder och handikapp). Tillsammans kan antologierna ge en del kunskap (t ax i samband med fortbildning av just personal) och förhoppningsvis lust till fortsatt engagemang inom handikappområdet, men ingen av böckerna utger sig för att kunna klara alla perspektiv och inte ens tillsammans kan de ge mer än begränsade infallsvinklar. Det finns många områden kvar att belysa (varav personalens status är ett) i kommande antologier eller kanske hellre temainriktade böcker.

För att försöka sammanfatta:

1. Jag delar i stort din analys, vi måste bli bättre på att synliggöra personalen och inte minst samspelet mellan funktionshindrade och personal.

2. Att det saknas viktiga frågor i antologierna beror både på att det saknas intressant forskning inom vissa områden och att det är praktiskt omöjligt att täcka in allt väsentligt i två antologier.

I all hast

Magnus Tideman