Av Karl Grunewald

För tolv år sedan övertog kommunerna ansvaret för omsorgerna om utvecklingsstörda i Norge. Under åren 1991 och 1992 flyttade de allra flesta ut från anstalterna. Men sedan stagnerade utvecklingen.

Jan Tössebro gjorde en avstämning av läget före reformen (1989) och även några år senare (1994). Han visade då att förväntningarna hade infriats väl vad gäller bostäder och graden av självbestämmande, men inte i lika hög grad vad gäller daglig verksamhet. Fritidsaktiviteterna hade t.o.m. försämrats.

Trenden är negativ

Nu har Tössebro tillsammans med Hege Lundeby gjort en ny avstämning (2001). Tyvärr visar den att det stora språnget i början av 90-talet har följts av en stagnation. Det var som om alla resurser tog slut. Man kan t o m tala om en negativ trend på lång sikt. Så t ex har kontakten med familj och syskon nästan fallit tillbaka till situationen före reformen. För föräldrarnas del kan detta dock till viss del förklaras av ökad ålder. Samma sak med fritidsaktiviteter: De har gradvis minskat.

Många har hävdat att det tar tid med den sociala integreringen. I viss mån stämmer detta med antal kontakter med grannar - där har det varit en svag positiv utveckling. Och sakta men säkert har fler utvecklingsstörda fått ägodelar och en ökad inkomst.

Många i skyddat arbete

Antalet timmar som omsorgstagarna deltar i daglig verksamhet har ökat liksom lönen där. De som producerar får ca 7 kr om dagen, men variationerna är stora. Utvecklingen mot arbetsmarknaden varit svagt positiv, men antalet utan daglig verksamhet har ökat.

Så här fördelar sig de dagliga aktiviteterna:

4% av de utvecklingsstörda har ett lönearbete eller tränar till ett sådant.

30% har skyddat arbete (ökat sedan 1994).

55% deltar i daglig verksamhet.

10% har ingen sådan aktivitet (ökat sedan 1994).

2% går i utbildning

Gruppbostäder med äldreboende

Kommunerna har lagt ner mer arbete på att ge bostad åt behövande än att förbättra förhållanden för dem som redan har bostäder.

Fördelningen av bostäder:

21% har en egen bostad (ökat betydligt sedan 1994).

29% har fullvärdiga lägenheter i ett och samma hus eller i dess närhet ofta med en träfflokal.

44% bor gruppbostäder.

5% bor i bokollektiv med enkelrum och gemensamhetsrum (minskat sedan 1994).

En klart negativ tendens är att allt fler bor i kommunala institutionsområden.

Antal platser i en och samma gruppbostad har ökat sedan 1994. Då hade tre procent av gruppbostäderna åtta eller fler platser. 2001 hade siffran ökat till 11 procent.

Bostädernas placering i samhället:

18% ligger på eller nära ett tidigare institutionsområde.

51% ligger helt eller delvis i ett område med andra kommunala inrättningar.

38% av bostäderna skiljer sig i storlek och eller utseende från omgivande byggnader oavsett placeringen.

En ideologi från ovan

Ansvarsreformen var en typisk top-down-reform. Den utformades och beslöts på riksnivå, visserligen i samråd med kommunrepresentanter, men utformningen av den vardag som följde låg i den enskilda kommunens händer. (Norge har 400 kommuner och därför långt fler små kommuner än vad vi har, vilket delvis kan förklara den samlokalisering som beskrivits ovan.)

Det är svårt när en statlig ideologi skall styra en utveckling som denna, säger författarna. Frågan är därför om man kan påskynda den på annat sätt, tex genom påtryckningar från handikapporganisationer.

Men FUB i Norge är relativt svaga på lokalnivå, däremot starka på riksnivå. Många kommuner saknar lokalföreningar. Därför bör man väcka frågan om man inte bör inrätta kommunala "advokater" som ombud i en central position i kommunen, menar författarna.

Behövs säromsorger?

En fråga som bör omprövas, skriver författarna, är den ideologi som vid reformens införande krävde att alla säromsorger om funktionshindrade skall försvinna. Administration och organisering skall läggas samman med den för andra omsorger i kommunen menade man. Och så har även skett i stor utsträckning. Nu frågar sig författarna om inte en administrativ säromsorg likväl fortare leder till en integrering.

Ett annat problemområde är stödet till personalen. 20% av personalen säger att det är stor brist på handledning och 40% att där är viss brist. Detta kan tolkas som att man har en alltför flack professionell struktur. Man klarar inte av att handleda och fortbilda personalen.

Kommentar

Författarna har samlat en mängd data ofta återgivna i intressanta tabeller. Viktiga kapitel för oss är de om fritidsaktiviteter, personlig ekonomi, sociala nätverk och självbestämmande.

Det är svårt att göra en jämförelse med våra förhållanden främst därför att vi har otillräckliga data. Vi vet inte ens hur många som bor i egen bostad eller i servicebostad!

Uppenbart är dock att fler deltar i skyddat arbete i Norge än hos oss och att vi har relativt fler som bor i gruppbostäder. Dessa har ett färre antal platser per gruppbostad och de ligger mycket sällan tillsammans med äldrebostäder eller långvård.

Hos oss övertog kommunerna ansvaret för omsorgerna om utvecklingsstörda och andra personer med svåra funktionshinder år 1994. Socialstyrelsens utvärdering av reformen publicerades 1997:4. Nu har det gått fem år och allt fler kan vittna om stagnation liknande den i Norge. Det är hög tid att Socialstyrelsen griper sig an arbetet med en ny utvärdering.

Att läsa:

Jan Tössebro, Hege Lundeby. Statlig reform og kommunal hverdag: Utviklingshemmetes levekår 10 år etter reformen. 2002. 183 sidor. Institutt for socialt arbeid og helsevitenskap.

N - 7491 Trondheim. Norge. Pris 100 n.kr. plus porto. E-post: ish@svt.ntnu.no