Artikel i Intra 3/2000.

Habilitering i Norge

I Norge ska landstingen (fylken) anställa specialister för vuxenhabilitering. Som hos oss. Den regeln tillkom för ca 10 år sedan då det fastslogs att kommunerna hade ansvaret för omsorgerna om utvecklingsstörda. Meningen var att landstingen skulle ge service till kommunerna i form av koordination, fortbildning, medicinska och "kliniska" insatser. Alla var inte överrens om vad de skulle göra eller om vad som egentligen menas med habilitering. I huvudsak överläts det åt landstingen att själva avgöra hur tjänsterna skulle organiseras och utformas. (Norge har ingen särskild lag som vår LSS och inga särskilda regler om råd och stöd).

Hur blev det? Det framgår av en doktorsavhandling av Willy Lichtwarck.

Han konstaterar att de flesta som anställts är vernepleier (ung. vårdare hos oss, men med tre års utbildning). De har ofta vidareutbildning och lång erfarenhet. Antalet specialister är relativt få och de vanligast förekommande bland dem är psykologer. Sex av de 18 landstingen har enbart vårdare anställda.

Kommunerna utnyttjar denna service i mycket olika utsträckning. Det de har störst behov av är vid problem av psykiatrisk karaktär. De kommuner som har egna specialister anställda definierar sitt behov av insatser från habiliteringsteamet bättre än i dem utan sådana. Det har lett till det bakvända förhållande att kommuner utan specialister utnyttjar landstingens specialister mindre än andra kommuner.

Särskilt efterfrågad är vägledning och fortbildning av personalen. Det hänger samman med att 70% av dem som arbetar i direkt kontakt med vårdtagarna saknar sjukvårds- eller socialtjänstutbildning.

Att läsa:

Willy Lichtwarck. Specialistkrav og politisk reformbehov – en studie av den fylkeskommunale habiliteringstjensen for voksne. Trondheim: NTNU, 2000.