Artikel i Intra 3/2000.

 

 

intra har lŠst...

 

 

RŠttigheter i Norge

 

Av Karl Grunewald

 

 

 

I Norge skrivs och forskas det mycket om utvecklingsstšrda. En avhandling skriven av Line Nyvoll Nygaard handlar om vuxna utvecklingsstšrdas rŠttsliga stŠllning.

 

 

 

 

Det var 1991 som kommunerna i Norge fick ett preciserat ansvar fšr omsorgerna om utvecklingsstšrda med samma villkor som fšr andra medborgare. Fšre det var ansvaret splittrat. NŒgon sŠrskild omsorgslag har man aldrig haft.

 

 

Det gick fšr fort

 

Kommunerna fick en stor summa pengar fšr varje utvecklingsstšrd som man ordnade en bostad fšr.

NedlŠggningen av anstalterna gick dŠrfšr fort. 90% flyttade ut under de fšrsta Œren. De flesta som ville fick dock bo kvar i den kommun dŠr den anstalt lŒg dŠr de bodde.

 

Andra forskare har visat att man varken hann att utbilda personal eller att bygga tillrŠckligt smŒ och integrerade gruppbostŠder. MŒnga av dem som i Norge "placerades" i egen bostad, bor i vŒrt land i gruppbostad.

 

 

Denna undersškning

 

Fšrfattaren har undersškt hur  20 vuxna har det av de 95 som Œr 1997 bodde i en av kommunerna. Det Šr frŒga om en mellanstor kommun med 17 000 invŒnare av vilka 0,56% Šr utvecklingsstšrda - ett antal som Šr lite hšgre Šn genomsnittet (0,45%).

 

 

Den enskilde

 

Mycket av bristerna kŠnner vi igen: Omsorgerna bidrar endast i begrŠnsad utstrŠckning till att skapa škad delaktighet och škad fšrmŒga att bli mera sjŠlvstŠndig. MŒnga fŒr inte šva sig i att klara de dagliga sysslorna sjŠlva. Man fŒr inte lŠra kŠnna sin nŠrmiljš och samvaron domineras av personal.

 

Det saknas formella beslut om insatser fšr den enskilde. DŠrigenom vet inte personalen vilket ansvar de har och den enskilde undandras mšjligheten att klaga. Det har lett till en kollektivisering av insatserna istŠllet fšr den individualisering som Šr fšreskriven.

 

 

Personalen

 

Personalens hŒllning varierar. DŠr finns enstaka som upplevde de utveckingsstšrda som likvŠrdiga. Andra har en mer moderlig och  šverbeskyddande hŒllning och nŒgra har en mer styrande "uppifrŒn och ner-hŒllning". Gemensamt Šr dock uppfattningen att utvecklingstšrda krŠver "en fast hand". Man mŒste kunna gŒ in och styra fšr att fŒ nšdvŠndiga saker gjorda och fšr att motverka en uttalad passivitet. Man kan inte alltid lita pŒ att den enskildes val Šr en "fšrnuftig" lšsning. MŒnga omyndiggšrs genom att de inte fŒr disponera sina egna pengar och mŒnga fŒr inte vara med vid inkšp av olika slag.

 

 

TvŒng

 

RŠtten att tillŠmpa tvŒng har diskuterats i Norge mer Šn i nŒgot annat nordiskt land. Det Šr enligt min uppfattning en fšljd dels av att ca 70% av personalen inte har nŒgon fšr ŠndamŒlet anpassad utbildning, dels av att man inom omsorgerna tidigare har tillŠmpat olŠmpliga former av beteendetrŠning.

Fšrfattaren visar att personalen anser att tvŒng kan vara nšdvŠndig och ŠndamŒlsenlig som ett uppfostrande element t.ex. fšr att pŒskynda att den enskilde fullgšr sina  personliga "plikter" och fšr att markera klara grŠnser fšr vad som Šr ett accepterat beteende. Man tror (felaktigt) att tvŒng av behandlingsmŠssig karaktŠr Šr tillŒtet - i varje fall dŒ det Šr fšr den enskildes bŠsta. HŠr nŒgra exempel:

 

 

Fall A

 

KaraktŠristik

En man med utvecklingsstšrning, som idag bor i en gruppbostad tillsammans med en annan person, har betydande kommunikationsproblem som en fšljd av dŒligt utvecklade sprŒkfŠrdigheter. Dessutom har vederbšrande ett beteendemšnster som innebŠr en del utŒtagerande, bŒde mot sig sjŠlv, personalen och materiella ting. SŒ till exempel slŒr vederbšrande sig sjŠlv, skallar huvudet mot vŠggen och kastar och river ner fšremŒl. UtŒtagerandet mot personalen bestŒr bŒde av slag, nypning, skallning, luggning och bitning. Personalen upplever det som att vederbšrande Šr medveten om var han slŒr, nyper o.s.v. De grundar detta pŒ att han som oftast gšr det pŒ stŠllen dŠr det Šr speciellt obehagligt.

 

Behandling

Den behandling som anvŠndes kallas "Time-out". Behandlingen sŠtts in sŒ fort som man registrerar en "avvikelse", som nŠr han gŒr till angrepp mot sig sjŠlv, personalen eller materiella ting. Det gŠller oavsett styrkan i beteendet. Behandlingen bestŒr i att personalen tar tag i mannens šverarm och fšr in honom i ett speciellt rum, utan inventarier. Fšr att undgŒ šgonkontakt/respons genomfšres "proceduren" genom att man fšr mannen framfšr sig. Inne pŒ rummet slŠpps vederbšrande och dšrren till rummet lŒses. Mannen hŒlls under uppsikt via ett titthŒl i dšrren. Isoleringstiden beror pŒ vederbšrandes reaktion/uppfšrande. Lungnar mannen sig snabbt, genom att han avstŒr frŒn att slŒ i vŠggen, banka pŒ dšrren o.s.v., slŠpps han ut efter 5 minuter. Tar det dŠremot lŠngre tid fšr vederbšrande att bli lugn, fšrlŠngs tiden. Vederbšrande ska ha varit helt lugn i minst en minut fšre det man lŒser upp dšrren. Den lŠngsta tid man har hŒllt mannen inlŒst Šr 13 minuter. Som oftast kommer han ut efter 6-7 minuter, men proceduren upprepas vid nya "avvikelser". GŒr mannen t.ex. till angrepp mot personalen med en gŒng som han kommer ut, Šven om han till synes har lugnat sig, fšrs han in igen omedelbart. Som mest har proceduren upprepats 50 gŒnger pŒ en dag.

 

 

Fall B

 

KaraktŠristik

En kvinna med utvecklingsstšrning som bor i en egen bostad, blir av och till irriterad i olika krav-situationer. Detta t.ex. nŠr hon ska stŠda sin lŠgenhet.  Hon bšrjar dŒ ofta med en verbal utŒtagering, som gŠrna utvecklar sig till fysiska angrepp mot personalen i form av att hon slŒr, sparkar, biter, luggar, klšser, nyper och puttar. Kvinnan kastar Šven fšremŒl pŒ personalen, och det har fšrekommit att hon har hotat med kniv. Andra gŒnger gŒr hon emellertid endast pŒ lšsa materiella ting och fšrdŠrvar dem. Personalen sŠger att de oftast mŠrker att nŒgot Šr pŒ gŒng. Detta innebŠr att angreppen endas undantagsvis Šr helt ofšrutsŠgbara.

 

Behandling

Den behandling som tillŠmpas bŒde i och utanfšr kvinnans hem Šr en kombination av nerlŠggning och fasthŒllning och anvŠnds oavsett angreppets styrka. Behandlingen innebŠr att personalen, sŒ fort som de registrerar en "avvikelse", tar tag i kvinnans underarmar eller handleder och "knyter dom samman" pŒ kvinnans rygg. DŠrefter lŠggs kvinnan ner pŒ magen med bibehŒllet grepp. Kvinnan hŒlls nere och lugnas genom att en av personalen lŠgger sig eller sŠtter sig ovanpŒ henne. En annan hŒller fast benen. Enligt fšreskriven ordning Šr fasthŒllningen som utgŒngspunkt begrŠnsad till 3 minuter. Tiden kan fšrlŠngas till dess vederbšrande Šr helt lugn och slutar att gšra motstŒnd. Som oftast ršr det sig om 2-3 minuter. GŒr kvinnan till nytt angrepp dŒ man slŠpper taget upprepas proceduren.

 

Sedan 1999 finns en sŠrskild lag i Norge som Šr infšrd i socialtjŠnstlagen och som har rubriken RŠttigheter, begrŠnsning och kontroll av anvŠndning av tvŒng och makt och liknande gentemot enstaka personer med psykisk utvecklingshŠmning. Den har beskrivits i INTRA nr 2/1999.

 

 

God man

 

Alla 20 personerna har en god man. Men lika lite som hos oss ger lagstiftningen nŒgon precisering av gode mans ansvar. FŒ av dem gŒr konkret in och "bryr sig om" den dagliga omsorgen. Inte heller tycks dom hjŠlpa den enskilde med rŒd och stšd eller fungera som pŒdrivare nŠr det gŠller vilka insatser som kommunen bšr ge. Det innebŠr att bevakningen av den enskildes sjŠlvbestŠmmanderŠtt stŒr och faller med personalens medverkan.

 

Fšrfattaren konstaterar att Šven i švrigt Šr den rŠttsliga stŠllningen fšr den enskilde svag. Det hŠnger samman med bristande rŠtt till preciserade insatser och pŒ respekt fšr beslut som fattas av socialtjŠnsten.

 

 

Lagstiftning

 

Den norska riksdagen drev frŒgan om normalisering av de utvecklingsstšrdas livsvillkor mycket lŠngre Šn vad vŒr riksdag har gjort. Villkoren inlemmades helt i den švriga socialtjŠnsten. Varje form av sŠromsorg skall undvikas.

 

SŒ blev det dock inte. Kommunerna har istŠllet byggt upp sŠrskilda sektioner fšr insatser fšr funktionshindrade. Eftersom de flesta kommuner i Norge Šr mycket smŒ leder det till en brist pŒ tvŠrfackliga insatser och en isolering inom kommunen. €ven stšdet frŒn landstingens team brister - se artikeln nedan. DŠrtill kommer att de norska kommunerna liksom vŒra har fŒtt škade uppgifter, vilket leder till prioriteringskonflikter i fšrhŒllande till de insatser som svŒrt funktionshindrade med sammansatta behov behšver. MŒlet och principerna fšr omsorgerna kan inte upprŠtthŒllas Šven om man inte fšrfar direkt olagligt.

 

Fšrfattaren menar att det inte rŠcker med att staten, som nu, endast mŒlstyr kommunernas insatser. Det krŠvs istŠllet en regelstyrning om man skall undgŒ den stora skillnaden kommunerna emellan. Det behšvs en kvalitativ rŠttighetslag som klarare och starkare faststŠller den enskildes individuella rŠttigheter i relation till de reella behoven. Det handlar i hšg grad om att realisera de grundlŠggande mŠnskliga vŠrdena. DŠrfšr mŒste man begrŠnsa den gŠllande ramlagstiftningen som i stor utstrŠckning šppnar fšr fri bedšmning utšver en viss minimistandard.

 

Utan att ta stŠllning skriver fšrfattaren att det finns tvŒ strategier. Den ena Šr att uppgradera den normallagstiftning som man har idag. DŒ kan man tillmštesgŒ den gŠllande normaliseringsideologin, att utvecklingsstšrda inte skall identifieras som en sŠrskild grupp.

 

Den andra Šr en sŠrlagstiftning fšr utvecklingsstšrda dŠrfšr att funktionshindret som sŒdant krŠver ett stort och mŒlinriktat resurstillskott. (Fšrfattaren nŠmner konstigt nog att inte en sŒdan lag bšr omfatta alla funktionshindrade.)

 

 

Min uppfattning

 

Min uppfattning Šr att man i Norge har gŒtt fram fšr fort med att realisera normaliserade livsvillkor fšr utvecklingsstšrda. Man har till skillnad frŒn alla de švriga nordiska lŠnderna aldrig haft en sŠrskild lag som stšd fšr insatserna fšr dem, utan man har tagit steget direkt in i den sociala lagstiftningen. Att nu reparera skadan genom att fŒ en rŠttighetslag som vŒr lŠr vara omšjligt. DŠremot lŠr man inte kunna undgŒ att stŠrka och precisera rŠttigheterna fšr alla funktionshindrade.

 

Styrkan i avhandlingen Šr konkretionen och bredden - frŒn rŠttigheterna i den dagliga omsorgen till de i lagstiftningen. Men man ska observera att det ršr sig om fšrhŒllandena i en av dom mŒnga sinsemellan mycket olika kommunerna.

 

Att lŠsa:

 

Line Nyvoll Nygaard. Omsorg, reform og rettssikkerhet for mennesker med psykisk utviklingshemming. 156 sidor. Skriftserie nr 65. 1999. 

Institutt for rettssociologi, Universitetet i Oslo.