Artikel i Intra 3/2000.
intra har lst...
I Norge skrivs och forskas
det mycket om utvecklingsstrda. En avhandling skriven av Line Nyvoll Nygaard
handlar om vuxna utvecklingsstrdas rttsliga stllning.
Det var 1991 som kommunerna i Norge fick ett preciserat ansvar fr omsorgerna om utvecklingsstrda med samma villkor som fr andra medborgare. Fre det var ansvaret splittrat. Ngon srskild omsorgslag har man aldrig haft.
Kommunerna fick en stor summa pengar fr varje utvecklingsstrd som man ordnade en bostad fr.
Nedlggningen av anstalterna gick drfr fort. 90% flyttade ut under de frsta ren. De flesta som ville fick dock bo kvar i den kommun dr den anstalt lg dr de bodde.
Andra forskare har visat att man varken hann att utbilda personal eller att bygga tillrckligt sm och integrerade gruppbostder. Mnga av dem som i Norge "placerades" i egen bostad, bor i vrt land i gruppbostad.
Frfattaren har underskt hur 20 vuxna har det av de 95 som r 1997 bodde i en av kommunerna. Det r frga om en mellanstor kommun med 17 000 invnare av vilka 0,56% r utvecklingsstrda - ett antal som r lite hgre n genomsnittet (0,45%).
Mycket av bristerna knner vi igen: Omsorgerna bidrar endast i begrnsad utstrckning till att skapa kad delaktighet och kad frmga att bli mera sjlvstndig. Mnga fr inte va sig i att klara de dagliga sysslorna sjlva. Man fr inte lra knna sin nrmilj och samvaron domineras av personal.
Det saknas formella beslut om insatser fr den enskilde. Drigenom vet inte personalen vilket ansvar de har och den enskilde undandras mjligheten att klaga. Det har lett till en kollektivisering av insatserna istllet fr den individualisering som r freskriven.
Personalens hllning varierar. Dr finns enstaka som upplevde de utveckingsstrda som likvrdiga. Andra har en mer moderlig och verbeskyddande hllning och ngra har en mer styrande "uppifrn och ner-hllning". Gemensamt r dock uppfattningen att utvecklingstrda krver "en fast hand". Man mste kunna g in och styra fr att f ndvndiga saker gjorda och fr att motverka en uttalad passivitet. Man kan inte alltid lita p att den enskildes val r en "frnuftig" lsning. Mnga omyndiggrs genom att de inte fr disponera sina egna pengar och mnga fr inte vara med vid inkp av olika slag.
Rtten att tillmpa tvng har diskuterats i Norge mer n i ngot annat nordiskt land. Det r enligt min uppfattning en fljd dels av att ca 70% av personalen inte har ngon fr ndamlet anpassad utbildning, dels av att man inom omsorgerna tidigare har tillmpat olmpliga former av beteendetrning.
Frfattaren visar att personalen anser att tvng kan vara ndvndig och ndamlsenlig som ett uppfostrande element t.ex. fr att pskynda att den enskilde fullgr sina personliga "plikter" och fr att markera klara grnser fr vad som r ett accepterat beteende. Man tror (felaktigt) att tvng av behandlingsmssig karaktr r tilltet - i varje fall d det r fr den enskildes bsta. Hr ngra exempel:
En man med utvecklingsstrning, som idag bor i en gruppbostad tillsammans med en annan person, har betydande kommunikationsproblem som en fljd av dligt utvecklade sprkfrdigheter. Dessutom har vederbrande ett beteendemnster som innebr en del uttagerande, bde mot sig sjlv, personalen och materiella ting. S till exempel slr vederbrande sig sjlv, skallar huvudet mot vggen och kastar och river ner freml. Uttagerandet mot personalen bestr bde av slag, nypning, skallning, luggning och bitning. Personalen upplever det som att vederbrande r medveten om var han slr, nyper o.s.v. De grundar detta p att han som oftast gr det p stllen dr det r speciellt obehagligt.
Den behandling som anvndes kallas "Time-out". Behandlingen stts in s fort som man registrerar en "avvikelse", som nr han gr till angrepp mot sig sjlv, personalen eller materiella ting. Det gller oavsett styrkan i beteendet. Behandlingen bestr i att personalen tar tag i mannens verarm och fr in honom i ett speciellt rum, utan inventarier. Fr att undg gonkontakt/respons genomfres "proceduren" genom att man fr mannen framfr sig. Inne p rummet slpps vederbrande och drren till rummet lses. Mannen hlls under uppsikt via ett titthl i drren. Isoleringstiden beror p vederbrandes reaktion/uppfrande. Lungnar mannen sig snabbt, genom att han avstr frn att sl i vggen, banka p drren o.s.v., slpps han ut efter 5 minuter. Tar det dremot lngre tid fr vederbrande att bli lugn, frlngs tiden. Vederbrande ska ha varit helt lugn i minst en minut fre det man lser upp drren. Den lngsta tid man har hllt mannen inlst r 13 minuter. Som oftast kommer han ut efter 6-7 minuter, men proceduren upprepas vid nya "avvikelser". Gr mannen t.ex. till angrepp mot personalen med en gng som han kommer ut, ven om han till synes har lugnat sig, frs han in igen omedelbart. Som mest har proceduren upprepats 50 gnger p en dag.
En kvinna med utvecklingsstrning som bor i en egen bostad, blir av och till irriterad i olika krav-situationer. Detta t.ex. nr hon ska stda sin lgenhet. Hon brjar d ofta med en verbal uttagering, som grna utvecklar sig till fysiska angrepp mot personalen i form av att hon slr, sparkar, biter, luggar, klser, nyper och puttar. Kvinnan kastar ven freml p personalen, och det har frekommit att hon har hotat med kniv. Andra gnger gr hon emellertid endast p lsa materiella ting och frdrvar dem. Personalen sger att de oftast mrker att ngot r p gng. Detta innebr att angreppen endas undantagsvis r helt ofrutsgbara.
Den behandling som tillmpas bde i och utanfr kvinnans hem r en kombination av nerlggning och fasthllning och anvnds oavsett angreppets styrka. Behandlingen innebr att personalen, s fort som de registrerar en "avvikelse", tar tag i kvinnans underarmar eller handleder och "knyter dom samman" p kvinnans rygg. Drefter lggs kvinnan ner p magen med bibehllet grepp. Kvinnan hlls nere och lugnas genom att en av personalen lgger sig eller stter sig ovanp henne. En annan hller fast benen. Enligt freskriven ordning r fasthllningen som utgngspunkt begrnsad till 3 minuter. Tiden kan frlngas till dess vederbrande r helt lugn och slutar att gra motstnd. Som oftast rr det sig om 2-3 minuter. Gr kvinnan till nytt angrepp d man slpper taget upprepas proceduren.
Sedan 1999 finns en srskild lag i Norge som r infrd i socialtjnstlagen och som har rubriken Rttigheter, begrnsning och kontroll av anvndning av tvng och makt och liknande gentemot enstaka personer med psykisk utvecklingshmning. Den har beskrivits i INTRA nr 2/1999.
Alla 20 personerna har en god man. Men lika lite som hos oss ger lagstiftningen ngon precisering av gode mans ansvar. F av dem gr konkret in och "bryr sig om" den dagliga omsorgen. Inte heller tycks dom hjlpa den enskilde med rd och std eller fungera som pdrivare nr det gller vilka insatser som kommunen br ge. Det innebr att bevakningen av den enskildes sjlvbestmmandertt str och faller med personalens medverkan.
Frfattaren konstaterar att ven i vrigt r den rttsliga stllningen fr den enskilde svag. Det hnger samman med bristande rtt till preciserade insatser och p respekt fr beslut som fattas av socialtjnsten.
Den norska riksdagen drev frgan om normalisering av de utvecklingsstrdas livsvillkor mycket lngre n vad vr riksdag har gjort. Villkoren inlemmades helt i den vriga socialtjnsten. Varje form av sromsorg skall undvikas.
S blev det dock inte. Kommunerna har istllet byggt upp srskilda sektioner fr insatser fr funktionshindrade. Eftersom de flesta kommuner i Norge r mycket sm leder det till en brist p tvrfackliga insatser och en isolering inom kommunen. ven stdet frn landstingens team brister - se artikeln nedan. Drtill kommer att de norska kommunerna liksom vra har ftt kade uppgifter, vilket leder till prioriteringskonflikter i frhllande till de insatser som svrt funktionshindrade med sammansatta behov behver. Mlet och principerna fr omsorgerna kan inte upprtthllas ven om man inte frfar direkt olagligt.
Frfattaren menar att det inte rcker med att staten, som nu, endast mlstyr kommunernas insatser. Det krvs istllet en regelstyrning om man skall undg den stora skillnaden kommunerna emellan. Det behvs en kvalitativ rttighetslag som klarare och starkare faststller den enskildes individuella rttigheter i relation till de reella behoven. Det handlar i hg grad om att realisera de grundlggande mnskliga vrdena. Drfr mste man begrnsa den gllande ramlagstiftningen som i stor utstrckning ppnar fr fri bedmning utver en viss minimistandard.
Utan att ta stllning skriver frfattaren att det finns tv strategier. Den ena r att uppgradera den normallagstiftning som man har idag. D kan man tillmtesg den gllande normaliseringsideologin, att utvecklingsstrda inte skall identifieras som en srskild grupp.
Den andra r en srlagstiftning fr utvecklingsstrda drfr att funktionshindret som sdant krver ett stort och mlinriktat resurstillskott. (Frfattaren nmner konstigt nog att inte en sdan lag br omfatta alla funktionshindrade.)
Min uppfattning r att man i Norge har gtt fram fr fort med att realisera normaliserade livsvillkor fr utvecklingsstrda. Man har till skillnad frn alla de vriga nordiska lnderna aldrig haft en srskild lag som std fr insatserna fr dem, utan man har tagit steget direkt in i den sociala lagstiftningen. Att nu reparera skadan genom att f en rttighetslag som vr lr vara omjligt. Dremot lr man inte kunna undg att strka och precisera rttigheterna fr alla funktionshindrade.
Styrkan i avhandlingen r konkretionen och bredden - frn rttigheterna i den dagliga omsorgen till de i lagstiftningen. Men man ska observera att det rr sig om frhllandena i en av dom mnga sinsemellan mycket olika kommunerna.
Att lsa:
Line Nyvoll Nygaard. Omsorg, reform og rettssikkerhet for mennesker med psykisk utviklingshemming. 156 sidor. Skriftserie nr 65. 1999.
Institutt for rettssociologi, Universitetet i Oslo.