Ledare i Intra 2/1999.

Dags att ta ansvar!

Är kommunerna beredda att ta på sig ansvaret för handikappomsorgen? Det är naturligtvis för sent att ställa den frågan nu, flera år i efterhand. Men frågan är hur mycket kommunalisering det hade blivit om vi hade vetat att

• de flesta kommuner skulle integrera handikappomsorgen (personalmässigt, organisationsmässigt och lokalmässigt) i äldreomsorgen, tvärtemot socialstyrelsens och intresseorganisationernas vilja,

• kompetensutvecklingen bland personal i form av grundutbildning, fortbildning och internutbildning skulle avvecklas i det närmaste totalt,

• arbetet med funktionshindrade, på grund av kommunernas personalpolitik, skulle bli ett lågstatusyrke på samma sätt som det var i början på 70-talet, med rekryteringsproblem och bristande kvalitet i omsorgen som följd,

• svårt funktionshindrade människor i många fall skulle nekas insatser enligt LSS trots att de erhållit rätt därtill i domstol,

• Kommunförbundet (ivrigt påhejade av vissa kommunala förtroendevalda och tjänstemän) skulle påbörja en kampanj för att skrota den enda juridiska garant som funktionshindrade har när de begär insatser, rättighetslagen LSS.

Men det finns fortfarande kommuner, tjänstemän och förtroendevalda, som ser stödet till funktionshindrade som en viktig uppgift. De har inte glömt de storstilade målsättningar som låg bakom kommunaliseringen: detta att funktionshindrade skulle bli medborgare i det samhälle där de bor, att de skulle ha en nära och fin kontakt med kommunen och att deras behov av stöd skulle syfta till jämställdhet med övriga medborgare.

Det är sannerligen dags för dessa att göra sig hörda.

Gå inte på dolkstötslegenden: att staten lastat över kommunerna uppgifter utan att de fått ekonomisk kompensation. Genom skatteväxlingen, genom statens åtaganden vad gäller personlig assistans och genom direkta bidrag har kommunerna blivit väl kompenserade.

Låt inte lura dig av talet om att kommunernas självstyre är i fara på grund av rättighetslagstiftningen. I verkligheten är LSS ett stöd för kommunerna när de ska utforma insatserna för denna utsatta personkrets.

Det står och väger. Just nu pekar allt mot en fortsatt försämring och utarmning av stödet till funktionshindrade. Och statsmakten tycks ha abdikerat från sitt ansvar. Men att upprätthålla en hög nationell nivå på stödet till funktionshindrade ligger väl i linje med vad folkmajoriteten tycker. Ändå har den samlade tystnaden från t ex socialministern växt för varje dag som lobbyisterna på Kommunförbundet blivit alltmer högljudda.

I maj 1997 lämnade socialstyrelsen sin slutrapport om handikappreformen till Socialdepartementet. I den finns en rad viktiga förslag till förbättringar som väntar på beslut. Likaså har Handikappombudsmannen skickat fem årliga rapporter till departementet med väl motiverade förslag till hur de funktionshindrades liv ska kunna förbättras. Ett ringa antal av dem har realiserats.

I maj i år skickade Socialstyrelsen sin utvärdering av psykiatrireformen till departementet. Rapporten visar att de psykiskt funktionshindrade är den största mest försummade handikappgruppen.

Även bemötandeutredningen har blivit färdig och kommit med tvingande förslag till förbättringar (se sid 30).

Utredningarnas tid borde vara förbi! Nu är det dags för socialminister Lars Engqvist att visa vad han duger till.

Karl Grunewald, Hans Hallerfors