Artikel ur Intra 4/94.

Nobelpristagaren Kenzaboro Oe

Oes första roman handlar om en far som får ett barn med deformerat huvud.

Han önskar att barnet ska dö för om det överlever kommer det, som han säger, mera påminna om en grönsak än om en människa. Och han och hans hustru kommer att tyngas av barnets omvårdnad resten av livet.

- Den unge fadern hade alltid drömt om att lämna Japan och flytta till Afrika. Nu återkom hans drömmar med styrka. Han borde låta avliva barnet, skiljas från sin hustru och så bara försvinna. Men plötsligt förstår han att om han skulle låta sitt barn dö så vore det detsamma som att förneka sitt eget själv. Han bestämmer sig för att acceptera barnet och låter det opereras . Han bestämmer sig även för att hädanefter bygga sitt liv på verkligheten och leva med sin familj i verkligheten.

Vid ett besök som Oe gjorde i Stockholm 1993 berättade han att det var han som var den romantiske fadern. Detta är hans berättelse i förkortat skick:

"Tillåt mig att nu tala lite om mig själv, genom att jag tar upp två av mina verk som översatts till flertalet europeiska språk. Romanen 'Mardrömmen' är en berättelse om en ung far som får ett barn med deformerat huvud. Jag skrev om hur denne unge fader kämpade med att acceptera som en medlem i sin familj - hans mödosamma rite de passage, skulle man kunna säga. Då han först ser barnet i sjukhusbädden önskar den unge mannen att det ska dö, för om det lever, så vet han att dess existens mer kommer att påminna om en grönsaks än en mänsklig varelses. Han vet att han och hans hustru kommer att tyngas av omvårdnaden under resten av sina liv. Den unge mannen inte bara önskar att barnet skall dö; han försöker t o m desperat finna en läkare i Tokyo som skulle vara beredd att frambringa en snabb, naturlig död. Den unge mannen är ett slags romantiker . Innan han beslutade sig för att gifta sig och slå sig ner i Tokyo drömde han om att lämna Japan och resa till Afrika. När han konfronterades med den tragiska insikten om att behöva bli far till ett hjälplöst deformerat barn återvänder hans drömmar om att resa till Afrika desto starkare. Han överväger att låta sitt barn avlivas, att skiljas från sin hustru och bara försvinna sin väg. Samtidigt återkommer hans tidigare flickvän, som länge uppmuntrade hans planer på att åka till Afrika, och lägger ytterligare kol till hans brinnande drömmar . Men den unge mannen, liksom drabbad av en epifani, inser plötsligt att om han skulle låta sitt barn dö, så vore det detsamma som att negera sitt eget själv. Han kastar av sig sin ungdomliga romantiska skepnad , tar farväl av den eskapistiska attityden som han odlat rakt igenom och tar slutligen avsked av den forna flickvännen som är i färd med att ge sig av till Afrika. Han accepterar barnet. Och efter att ha bestämt sig för att leva med det låter han det genomgå en operation. Han fattar ett beslut, en gång för alla, att bygga på verkligheten - att leva verkligheten och att skaffa familj på verkligheten. Barnet som föddes med deformerat huvud var i själva verket min son. Att han föddes på detta sett har överskuggat mitt liv och därmed mina böcker. Ett tema i mina romaner har därför , ända sedan hans födsel, inbegripit hur jag levt med hans mentala handikapp. Jag har också skrivit många essäer och kritiska betraktelser över Hiroshima och Nagasakis betydelse för människor i Japan och vad det betyder för alla människor i denna nukleära tidsålder. Jag har engagerat mig i samhällsyttringar som hänger samman med vad jag skrivit i ämnet. Men det grundläggande motivet bakom mitt skrivande om Hiroshima och Nagasaki, och bakom de aktiviteter som hänger samman därmed, har alltid varit detta att leva med ett handikappat barn. Samvaron med ett handikappat barn: det är infallsvinkeln från vilken jag skriver och gör det jag gör.

Ett mentalt efterblivet barn i en familj har, enligt min mening, en 'kraft att läka sår' som familjemedlemmar orsakar varandra. Och det är på grund av mitt barns 'läkande kraft' som jag tror att atombombens offer överlevande kan ha när det gäller att bota atomålderns sjuka samhälle. Jag kan åtminstone inte undgå att tänka denna tanke när jag ser hur de överlevande offren efter Hiroshima och Nagasaki - svaga och gamla som de nu är - höjer sina röster och verkligen engagerar sig i en rörelse som syftar till avskaffandet av alla kärnvapen. Jag ser detta som ett positivt förkroppsligande av böner om att hela samhället - eller skall jag kanske säga alla levande själar på denna planet - skall 'läkas'."